Pelle Billing skriver en avslöjande text om genuspedagogikens avarter.
Jag har fått lära mig att det finns genuspedagoger som inte är bekväma med benämningen “genuspedagoger” och hellre vill kallas “genusmedvetna pedagoger”.
Fast det blir kanske en aning magstarkt att de övriga då skulle benämnas “genusomedvetna pedagoger”. Är inte det kränkande?
Jag minns dessa samtal som ohyggliga. För mig som pedagog var det ett stort misslyckande att inte ha lyckats dra in alla barn i gemenskapen. För föräldrarna var det antagligen en blandning av oro, skuldkänslor och aggressivitet:
– Hur kan ni låta vårt barn vara utanför gemenskapen?
I dagens Svd beskriver Margareta Öhman problemen med att tvinga fram gemensamma lekar.
Under många år var ”alla får vara med” och ”här är alla vän med alla” något som förskolepersonal ofta upprepade när något barn inte fick vara med.
– Man blir inte av med de där gamla spökena. Men om vi försöker knö in barn kan det bli pannkaka av alltsammans. Det kan vara så att man försöker få in ett barn som faktiskt inte besitter lekförutsättningar, som inte kan leka ”mamma, pappa barn”, utan behöver leka ge och ta lekar eller bygglekar med en vuxen för att lära sig det lekande samspelet.
Vad som händer när man försöker få in alla barn är att leken störs. Barn som leker bra ihop har rätt att få göra det. Det kan vara en kränkning att stoppa in barn som förstör leken och även en kränkning för det barn som blir inmotat. ”Nu måste ni låta Oliver vara med”.
Jag tänker att dessa tankar är svåra att förena med certifiering och enkla måluppfyllelser. Processerna är komplicerade och tar tid. Varje försök att styra riskerar att motverka syftet.
Många kloka ord – och absolut ingen uppgiven inställning – men det är svårt att distansera sig från den moraliserande traditionen som har styrt förskolornas relationsarbete:
– Vi måste komma bort från att den som blir utsatt är ett offer som ska ha hjälp, medan den som kränker är en förövare som ska ha ett straff. Vi behöver i stället analysera hur det kommer sig att vi i den här barngruppen har ett sådant samspel. Då studsar det tillbaka på oss vuxna. Vad har vi för ton? Vad behöver vi göra för gemensamhetsskapande lekar?
Ordet mobbning använder Margareta Öhman aldrig när hon talar om små barn.
– Förskolebarn är alltid utan skuld. Också det barn som har ett kränkande beteende har på något sätt lärt sig det. Då handlar det om att vi får lära det här barnet mer konstruktiva sätt att kommunicera.
Filosofiska rummet är ett inspirerande program. Veckans avsnitt handlar om kollektiva minnen och jag dras in i samtalet. Vi behöver de här berättelserna för att uppleva våra liv som meningsfulla. En av deltagarna försöker dra en gräns mellan historia och myter men jag tror att det är svårt att beskriva denna skillnad.
Om ett människoliv varar i åttio år, varar ett samhälles i hundratals. Om en människas minnen kan leva i decennier, räknas samhällets kollektiva minnen i sekler.
Men vad är egentligen kollektiva minnen? Stora historiska händelser, eller fungerar också sagor och myter? Brons i fotbolls-VM? Hasse & Tage? Hur formas och bevaras våra kollektiva myter, och inte minst: vad fyller de för funktion för samhällslivet? Är de alltid av godo, eller kan de möjligen skapa kollektiva vanföreställningar om t ex det egna folkets överhöghet?
”Vi behöver det förflutna nu, för att skapa framtiden”, anser etnolog Birgitta Svensson i veckans samtal. Övriga gäster är Per Svensson, journalist, och Bo Isenberg, sociolog. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.
Jag funderar vidare över hur nätet hjälper oss att skapa kollektiva minnen i form av digitala möten. Det flesta aktiviteter resulterar i någon form av spår. Jag tror vi behöver träna oss på att se Bilddagboken, Facebook, Lunarstorm, MSN, Youtube, Myspace, twitter och bloggar som en del av vårt kollektiva minne. Tillsammans bildar de en form av gemensam berättelse.
Pelle Billing och Michael Högberg skriver om samhällets oförmåga att beskriva problemet med våld i nära relationer.
Den traditionella bilden av manlig förövare och kvinnligt offer kopplas samman med den av riksdagen utvalda teorin om könsmaktsordning. Forskning som problematiserar andra former av våld missgynnas. Antagligen finns det en underliggande oro att nya siffror skulle kunna användas för att relativisera våldet. I värsta fall skulle det kunna urarta till en tävling om vem som det är mest synd om. Jag tycker att författarna lyckas balansera sin text bra och trots att de beträder minerad mark undviker de att provocera i onödan.
På ett övergripande plan finns anledning att fundera vidare över vad som händer när staten låser sig vid en förklaringsmodell – i detta fall teorin om könsmaktsordning. Jag har haft problem med tjänstemän som haft i uppdrag att bevaka detta officiella perspektiv i statliga utredningar. Delegationen för jämställdhet i förskolan är ett bra exempel på hur enkelspårigheten begränsar tanken.
Erfarenheter och litteratur som prövade andra sätt att se på relationer inom förskolan förvisades till giftskåpet. De treåriga pojkarnas våldslekar sågs som ett försök att träna sig in i en maskulin överhetsposition och skulle motarbetas utifrån uppdraget att bekämpa traditionella könsroller.
Så gick det till gå när teorin blev ideologi som blev norm som blev genuspedagogik. Det är som i lumpen:
– Om verkligheten inte stämmer med kartan så gäller kartan.
Det mest förvånande var att poststrukturalistiska forskare tramsade med i denna ideologiska soppa.
Gunnar Myrdal - mannen, myten, legenden
Min lille vän läser om Hirdmans biografi över Alva Myrdal och stampar ursinnigt med foten. Spelet mellan Gunnar och Alva låter sig inte beskrivas i enkla makttermer och han förstår inte vem som är ond eller god. Vem utnyttjar vem? Den pompöse skitstöveln eller den narcissistiska karriäristen?
Teorierna ger inget stöd.
Vi diskuterar lojalitet och jag lyfter fram prins Bertils uppoffrande liv. Tänk att avstå från kärlek för att säkra tronföljden.
Men nog ser prinsen väldigt trött ut? Ändå slipper han läsa tidningens förklaringar till förlusten i Köpenman. Jag ska också börja intressera mig för motorsport.
Det nya läroplansförslaget laborerar med olika nivåer av ansvar. Jag läser i pressmeddelandet:
Riktlinjerna i läroplanen gäller för alla som arbetar i förskolan. Idag är ansvaret uppdelat i två ansvarsnivåer, alla som arbetar i förskolan och arbetslaget. I Skolverkets förslag ges dock förskollärarna ett tydligare ansvar för det pedagogiska arbetet (min kursivering) genom att det tillkommer en tredje ansvarsnivå för dem.
Förskollärarna ska alltså ta ett tydligare ansvar för “det pedagogiska arbetet” och jag ställer mig frågande till denna formulering. Vad är inte pedagogik på en förskola?
Jag minns när Grynet Mollvig gjorde slut med Frank Andersson och han grät ut i pressen under rubriken:
– Hon tog mig bara för min kropp.
Nästa dag svarade Grynet:
– Fanns det något annat?
Vem har skrivit det nya läroplansförslaget för förskolan?
Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.
Matchen mellan könen slutar 12-0. Jag tror att dessa experter gärna beskriver såväl sig själva som förskolan som “könsneutrala”. Ett bättre uttryck vore “könsblinda” och jag har svårt att ta deras tankar om genus för något annat än en oblyg partsinlaga.
Gruppens sammansättning är ett svårslaget rekord i bristande mångfald inom svenska utredningar. Att utbildningsministern är man innebär ingen tröst.
Placerad vid isskåpet
Min lille vän är orolig. Matchen på lördag betyder mycket och att förlora mot Danmark vore förnedrande på många plan.
Vännens fotbollskarriär var kort och hans bollkänsla obefintlig. Ändå var han fruktad på mittfältet och levde efter Krister Kristenssons motto:
– Tar du inte bollen, så tar du mannen!
Den 30/9 redovisades regeringsuppdraget att föreslå en ny läroplan för förskolan av Skolverket.
Länk i nytt fönster
Jag muttrar mig igenom ordmassorna och svär en smula inför försöken att skriva in skolförberedelser. Den namnkunniga expertgruppen sätter sitt akademiska rykte på spel genom att delta i den här spretiga produkten.
Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.
Jag hoppas de fick bra betalt.
Rivaliteten mellan Stockholm och Göteborg går nog att skönja mellan raderna. Mitt tips är att Göteborg fick sista ordet när det gäller lärandet och betoningen av vuxennivån. För de som är intresserade av teoretiska svårigheterna att förena sociokulturella och fenomenografiska perspektiv erbjuder texten stora möjligheter till textkritisk dekonstruktion.
Det finns avsnitt som jag gillar. Skolverket återupptäcker det naturvetenskapliga fältet. När jag gick min förskollärarutbildning i mitten av 70-talet var det en viktig tanke att uppmuntra barns experimenterande och Socialstyrelsen gav ut en serie häften med Råd och anvisningar. Ett av dem handlade om naturvetenskap och var utomordentligt handfast och inspirerande.
Sedan dessa har andra vindar blåst och sådana här praktiska ämnen marginaliserats från både högskola och förskola. Förslaget diskuterar i termer av personalens kompetens – jag antyder att det kan ha att göra med personalens könssammansättning att göra. Pedagogerna väljer bort sådant som inte passar bort i en traditionellt kvinnligt kodad kultur. Reggio har estetiserat verksamheten och miljön har blivit ett heminredningsprojekt i tidens anda.
I regeringsuppdraget nämns att förskolan kan stimulera intresset för naturvetenskap och teknik. Dessa områden har idag ett förhållandevis litet utrymme i förskolan samtidigt som förskollärare själva säger sig ha otillräckliga kunskaper om vad områdena innebär och hur man kan arbeta med dem i förskolan.2 Skolverket föreslår att läroplansmålen också för dessa områden förtydligas och kompletteras. Dessutom föreslås satsningar på fortbildning och kompetensutveckling inom området riktade till förskolans personal.
Utifrån detta perspektiv är det mycket märkligt att Lärarutbildningen i Malmö varslar pedagoger med inriktning mot yngre barn, naturvetenskap och teknik.
Tysta tankar 