Jag är fortfarande på gott humör efter konsthallsbesöket och på vägen hem hittar jag lite användbara prylar.
Förstora!
Just nu befinner jag mig i en antiintellektuell fas och behöver inte ta ställning till teoriers om olika utvecklingszoners betydelse. Dessutom använde aldrig Vygotskij begreppet “scaffolding”. Läs mer.
Det verkar spännande att konstruera byggnadsställningar. Snart ska jag undervisa på engelska och då kommer jag att behöva varje tänkbar stödstruktur.
Jag är installerad i Newcastle och hunnit gå en promenad ner mot floden. På andra sidan tronar det det mäktiga konserthuset.
Vi vandrar upp mot S.t James park och puben The Strawberry som är Newcastlefansens träffpunkt.
Länk på egen risk. Fotbollssäsongen är över. Ölsäsongen har bara börjat och jag prövar (heter det “provar”?) Wylam. (Länk till bryggeriet).
Jag funderar över det osannolika i att en svensk fotbollspub skulle heta “Jordgubben”. Sådana namn är reserverade för förskoleavdelningar. Den engelska manligheten följer inte enkla kategoriseringar.
I morgon ska vi leta efter en pub med ännu mesigare namn. Det lär finnas ett ställe som heter “Vitsippan” som har väldigt god öl…
Ungefär så säger Arne Melberg i Filosofiska rummet om “Montaigne – en tidig bloggare” (Länk)
När jag läste litteraturvetenskap 1974 var Melberg en del av de unga farliga intellektuella som hotade den gamla litteraturhistoriska traditionen med nya franska och filosofiska perspektiv. Hans texter om Lars Ahlin var snåriga och vi brottades med att förstå dekonstruktionen av författarrollen som gjorde läsningen dubbelbottnad. Våra lärare talade föraktfullt om “kejsarens nya kläder” och jag förstod nog inte riktigt vad de bråkade om.
Nu påstår Melberg något som vid första anblick verkar banalt “De som klagar på bloggen som form är inte bloggare” – men när jag funderar vidare kanske inte är så enkelt. De som fördömer bloggenren gör det ofta från ett formalistiskt utifrånperspektiv. En texts värde kan inte enbart bedömas utifrån läsarens aspekt och det finns ingen given kvalitet i själva texten som går att värdera utifrån neutrala kriterier. Det är graden av autenticitet som gör bloggformen spännande och traditionen av att skriva självreflekterande har djupa rötter i 1500-talets Italien.
Det är svårt att tänka sig en blogg utan avsändare eller med “allvetande” berättarröst. Även anonyma bloggar bärs upp av det som vi lite mystiskt kallar “en röst”.
Montaigne lever
Jag försöker översätta till en annan genre. De som förfasar sig över bloggarnas privata karaktär bär sig åt ungefär som en tonåring som tror sig veta vad sex är utifrån de kunskaper som går att inhämta via porr. Ur detta perspektiv verkar det vara en ganska meningslös och ibland till och med motbjudande syssla. Min poäng är:
– Det är roligare att vara med än att se på!
Jag är i staden och det känns ovant. Konsthallen är en lagom utflykt och just nu visas en spännande utställning i den alltid vackra lokalen.
Från hemsidan
PASCALE MARTHINE TAYOU
22 maj – 22 augusti 2010
Pascale Marthine Tayou (*1967, Kamerun) arbetar med skulpturer och storskaliga installationer både i det offentliga rummet och på konstinstitutioner. Hans verk är gjorda av återvunnet material, såsom trä, plast, metall, pappersbitar och glas. Tayou använder även målningar och filmer för att skapa sina komplexa installationer.
Det låter inte så upphetsande men för barnen och oss andra är det en utställning som väcker leklust och en starkt vilja att pilla. Personalen kämpar förgäves och jag tror konstnären skulle nicka uppmuntrande mot oss som smygkänner på stammar och krittavlor.
Det afrikanska blandas med moderna uttryck. Jag vill gå dit igen med barn och studenter.
Så här tänker jag mig konsten på Moderna museet på sextitalet.
Missa inte Spanarna (Länk)!
Kanske går det att se Hallbergs spaning (han är sist i programmet) som ett inlägg i debatten om statens förmåga att garantera kvalitet – annars kan man bara njuta av formuleringskonsten och se paralleller till annan pompös aktivitet i samhället. Roligare än så här blir det inte i min radio.
Jag läser Karin Thunbergs intervju med Victoria och Daniel i Svd.
(Länk)
Könsroller och jämställdhet är ett givet tema:
Daniel: Jag har vuxit upp i en familj med total jämställdhet, det där att pappor ska bestämma känner jag inte alls igen. För mig är det inget problem att gå ett, två eller tio steg bakom Victoria – och ändå ha kvar min självkänsla. Så är det bara. Och se på drottningen, vilket fantastiskt arbete hon gjort i alla år genom att stötta kungen.
Men att hon som kvinna stöttar en man uppfattas bevisligen som mindre anmärkningsvärt…
Daniel Westling avbryter:
–Vår generation resonerar inte så. Jag med min bakgrund känner många näringslivsmän för vilka det inte räcker att vara fantastiska män och prestera på jobbet. De måste också ta ansvar hemma, annars funkar det inte.
En del menar att det kungliga bröllopet förstärker könsroller och feodala livsmönster.
Så behöver det inte alls bli! Jag tror att Victoria och Daniel planerar en överraskning.
Skoldebatten är underlig och kommentarerna på Helenas utmärkta blogg gör mig ibland förvirrad. Ändå är den ett vattenhål i den ofta överhettade diskussionen.
Det finns en risk att tonen blir obehagligt polariserande och motståndarna anklagar varandra för de mest bisarra ståndpunkter. Ofta lyckas någon lägga beslag på ett nyckelord som “kunskap” eller “ordning” och då får den andra sidan hålla tillgodo med “trygghet” och “kreativitet”.
På samma sätt går det att göra oändliga önskelistor över vilka egenskaper vi vill se hos våra svenska lärare och just nu tycks många tro att vägen till högre kvalitet går genom krav och inspektioner. Jag ser en uppenbar risk att kampanjen hamnar på slagordsnivå (vem är egentligen emot kvalitet och likvärdighet?) och samtidigt finns helt annan fara i att en del av de här nyfunna harmoniska allianserna enbart föreligger på en språklig nivå:
Heja, heja vi vill ha
skolor som ska vara bra
satsa hårt på kvalitet
gärna med likvärdighet
Janne, Janne, Janne!
Jag kan lyfta hela världen!
Jag vill återerövra en möjligheten att prata om samhällssyn, människosyn, kunskapssyn. Mina öron är trötta på krav, regler och metoder.
Jag hittar en e-tidning som lyfter spännande skolutvecklingsfrågor och hittar en del bekanta namn bland skribenterna. En uppmärksamme läsaren kanske känner igen den ansvarige utgivarens tankar från utbildningspolitisk bloggdebatt?
– Välkommen in i spelet, som Härenstam brukar säga!
Jag läser Carina Fasts avhandling och kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är en lysande text om små barns väg in i skriftspråket. Hennes slutsatser när det gäller förskolans och skolans vilja och förmåga att ta tillvara barnens erfarenheter i undervisningen är ganska deprimerande. De flesta lärare verkar mer inspirerade av 1870-talets analytiska top down-modell och de känner antagligen väl igen sig i den språksyn som Jan Björklund driver fram.
Länk till en mycket lättläst och läsvärd avhandling
Det finns en betydande kvinnlig majoritet bland mottagarna av svenska akademiens svensklärarpris. Här följer en förteckning över de senaste fem årens säkert ytterst värdiga pristagare:
Birgitta Fasth är lärare i svenska, religion, retorik och kulturhistoria vid Frölundagymnasiet, Västra Frölunda
Lena Josefsson är lärare i svenska och franska vid Uddevalla gymnasieskola. Christina Karlén är lärare vid Elias Fries skola i Hyltebruk,
Lotta Bergman är verksam vid gymnasieskolan i Sölvesborg.
Anders Blomdahl är verksam vid Hulebäcksgymnasiet i Landvetter.
Cecilia Höjdén-Åhlmans är verksam vid Katrinelundsgymnasiet i Göteborg.
Ewa Josefsson är lågstadielärare vid Rannebergsskolan i Angered.
Iréne Nilsson är gymnasielärare vid Klippans gymnasium.
Maj Stoddard är lågstadielärare vid Vänge skola i Uppsala.
Lena Alvåker är mellanstadielärare vid Gamla Lundeskolan i Örgryte.
Maj Björk är speciallärare på lågstadiet i Västra Frölunda.
Anne-Marie Körling är grundskolelärare vid Byängsskolan i Täby.
Eva Skanselid-Norén är speciallärare i grundskolan och på förskolan i Askim.
Kerstin Magnusson är klasslärare i årskurs 4-6 vid Bodestorpsskolan i Karlshamn.
Greta Björklund är gymnasielärare i svenska vid Strömbackaskolan i Piteå.
Ann-Marie du Plessis är lärare i svenska vid Nya Stenskolan i Malmö i årskurserna 6–9.
Kristina Hallind är lektor i svenska vid Katedralskolan i Lund.
Maria Öhman är lärare i svenska vid Luleå gymnasieby i Luleå.
Fredrika Bremer
Vad innebär den här dominansen för tolkningen av svenskämnets utformning och innehåll? Speglar den lärarkårens sammansättning eller juryns värderingar?
Ett värdig ämne för nätverket SMDI att undersöka!
Hanna Fahl påtalar det motsatta förhållandet inom Stand up comedyvärlden. Länk. Roastningen av Annika Lantz beskrivs som en freak show. Det är väl ungefär som att tänka sig ett lärarlag med enbart män?
Tysta tankar 