Sagolandet – kriget mot naturen

Jan Troell gjorde 1988 en film som heter Sagolandet och jag har vaga minnen av  att den innehöll ett ganska elakt porträtt av en man som vigt sitt liv åt att bekämpa jättelokan (Wikipedia)

Experten: Harald Lundström driver sitt enmanskrig mot jättelokan, en växt som spritts till Sverige från kontinenten. Med ett växtbekämpningsmedel åker han själv runt i landet för att försöka utrota vad han ser som ett främmande inslag i den svenska floran och ett giftigt hot mot både hundar och människor. (Länk till innehåll)

22 år senare kan vi konstatera att jättelokan vann kriget och nu breder den ut sig längs bäckar och åar i Skåne. Fröna flyter med strömmen och spridningen är extremt snabb.

Där Troell såg ett symboliskt krig mot naturen med rasistiska undertoner (lokan hörde inte hemma här!) ser jag numera ett desperat försök att bevara det öppna landskapet.

Jag tror det är dags att omvärdera Harald Lundström.

Snäll som en ko?

En flock kor går i hagen utanför vårt hus och jag tröttnar inte på att se dem äta, idissla och umgås under vänskapliga former. Det är nyfikna djur med en stark gruppkänsla. Ibland tycker jag mig förstå dynamiken i gruppen, men antagligen har jag sett för många disneyfilmer och läser in mänskliga känslor hos de oskyldiga djuren.

Soffie tog den fantastiska bilden!

Soffie tog den fantastiska bilden!

I lördags bröts harmonin för några sekunder. Två kor som hade kalvat sent blev utsläppta med sina veckogamla kalvar.

Hierarkin hotades och den ömtåliga balansen var rubbad. Den rödaktiga kvigan visade vem som bestämde (?????) och snart var ordningen återställd.

En dag i ett grässtrås liv:

Marken – munnen – strupen – vommen – nätmagen – bladmagen – löpmagen – ändtarmen – marken….

Jag tror att det här inlägget har något med diskussionen om mobbning att göra, men det är en mycket långsökt och obehaglig tanke att “allt handlar om att veta sin plats”?

Naturen är en ytterst suspekt läromästare för hur vi ska leva våra liv!

Thomas Wiehe – Bajspladaskan

Soffies blogg!

Kornfält av guld

Jag har ett ganska svalt förhållande till Sting. Han är lite stel, pretentiös och smygjazzig – men efter att ha nynnat på Fields of gold och vandrat längs mogna kornfält är jag tvungen att omvärdera.

Sting – Fields Of Gold

Spotify erbjuder några alternativa tagningar:

Eva Cassidy – Fields Of Gold
Eva Summer – Fields of Gold
Amy Nuttall – Fields Of Gold
Flavius – Fields of gold
Turisas – Fields Of Gold
Lisa Lynne – Fields Of Gold
Celtic Fayre – Fields Of Gold
Hannah Morris – Fields Of Gold
Celtic Spirit – Fields Of Gold
Kate Lee With No Strings Attached – Fields Of Gold
Girls In Hawaii – Fields of Gold
Maria Solis – Fields Of Gold
Michael Ball – Fields Of Gold
Sasha & Shawna – Fields Of Gold
David Arkenstone – Fields Of Gold
Frode Alnæs – Fields Of Gold
Hank Marvin – Fields Of Gold
Isabella Rix – Fields Of Gold
The Magic Orchestra – Fields Of Gold
Eric Bibb – Fields Of Gold
Seán Keane – Fields Of Gold
Celtica – Fields Of Gold
Kevin Kern – Fields Of Gold
New World Orchestra – Fields Of Gold
Pepito Ros e A.M.P. – Fields Of Gold
Liz Mcnicholl – Fields Of Gold
Jo Ann White – Fields Of Gold
Studio 99 – Fields of Gold
Acoustic Eidolon – Fields Of Gold
Ed Alleyne-Johnson – Fields Of Gold
David Owe – Fields Of Gold
Leslie Hall – Fields Of Gold
The Magic Time Travelers – Fields Of Gold
Various Artists – Fields Of Gold
Spirits Of The Dead – Fields Of Gold
Emmerson Nogueira – Fields Of Gold
Pierre Belmonde – Fields Of Gold
John Cain – Fields of Gold
Brian Jones – Fields Of Gold
Jack Livingston’s Dream Sound – Fields Of Gold
Robin James – Fields Of Gold
Tune Robbers – Fields Of Gold
Fragment – Fields Of Gold
Eric Tingstad – Fields Of Gold
Philip Ellis – Fields of Gold
Liquid Blue – Fields Of Gold
Nightsitter – Fields of gold
Phil Leadbetter – Fields of Gold
Karaoke – Ameritz – Fields Of Gold
Peter Corry – Fields Of Gold
Mariano Yanani – Fields of Gold

Några favoriter?

Återprofessionalisera läraryrket

Lars Strannegård beskriver i GP (länk) en möjlig väg att återprofessionalisera läraryrket:

Utvecklingen som skett inom läraryrket är välkänd inom organisationsteorin. Den kallas avprofessionalisering. Kåren upplever en mycket diffus kravbild från allehanda intressenter: kommunen, staten, föräldrarna och skolledningen. Lärarna omgärdas av så kallade målbilder: de skall skapa världens bästa skola, bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av skolans konkurrensstrategier. De skall motverka mobbing utan att veta hur långt deras ansvar sträcker sig och vad de kan förvänta sig av föräldrarna. Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och den leder, som ett brev på posten, till minskad attraktivitet för yrket, sämre löneutveckling och lägre status.

Ett effektivt sätt att återprofessionalisera ett yrke är att plocka bort arbetsuppgifter istället för att lägga till. I skolans fall handlar det exempelvis om att lärarna inte skulle behöva ägna sig åt kontroll av närvaro.

Lösningen skulle då vara specialisering. Frågan om barnens närvaro och föräldrarnas medverkan hanteras av en särskild Elevvårdsenhet med speciella befogenheter enligt franskt mönster.

Jag blir lite nervös när företagsekonomer ger sig in i skoldebatten – men nog måste det finnas andra sätt att höja yrkets status och attraktivitet än den spretiga kravkatalog som tornar upp sig i framtiden.

Jan Björklund visar nya mjuka sidor i Public service den 15/8.

Läraryrket och romantiken

I en annan tråd har vi diskuterat sagornas betydelse och jag har försvarat fantasins och myternas kraft i skolans värld. Det är en riskabel position som lätt kan uppfattas som antirationell och vetenskapsfientlig. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi som yrkesgrupp skapar och vårdar våra egna hjältesagor och gårdagens film Freedom writers var en skamlös sådan.

Den nyexaminerade lärarinnan (Hilary Swank) tar sig an den hopplösa gettoklassen och uträttar underverk (trots motstånd från kollegiet) med hjälp av Anne Franks dagbok och sitt stora engagemang. Jag låter mig villigt manipuleras av den fullständigt förutsägbara berättelsen och jublar åt det triumfatoriska slutet och eftertexterna som förklarar att det är “based upon a true story”.

I dagens svd analyserar Lina Kalmteg Harlequinböckerna och beskriver det förutsägbara i berättelserna som en avgörande framgångsfaktor. Författarna skriver efter en mall och det finns inget utrymme för brott mot den uppgjorda dramaturgin. (Länk)

Länk till Mats romantiska bildspel (Vad hände med inbäddningsfunktionen?)

Går det att jämföra harlequinberättelsernas banala romantik med framgångssagan från skolvärlden? Jag är rädd att det finns mer gemensamt än vi vill tro.

Förskolans nya läroplan – ansvarsfördelningen

Mats Öhlin beskriver turerna kring ansvarsfördelningen i den nya läroplanen för förskolan:

Länk

I den slutgiltiga versionen finns en tydlighet som liknar skolans – förskolechefen har det övergripande ansvaret. Innebär detta att förskollärarna, arbetslaget eller alla  i personalgruppen får mindre ansvar? Troligen inte – begreppet ansvar bygger på en viss form av kontroll och delegering. Då kan inte alla ta ansvar för allt.

Jag minns de spännande diskussionerna på 80-talet då arbetslagstanken var som hetast i Malmö. Frågan komplicerades av att barnomsorgschefen (som var höjdare i VPK) dessutom var gift med en av de tunga ombudsmännen i SKAF. Det var ett av de sista utslagen av centralism i barnomsorgspolitiken då åldersblandade grupper och gemensamt arbetslagsansvar genomfördes i hela kommunen. Sedan kom stadsdelarna och andra aktörer tog över.

När det gäller det infekterade  förhållandet mellan barnskötare och förskollärare är jag glad att lagstiftarna inte har fallit för frestelsen att fördela ansvaret efter utbildning. Nu får chefen göra de nödvändiga bedömningarna utifrån erfarenhet och kompetens.

Ibland springer alla bara omkring...

Ibland springer alla bara omkring...

Min lille vän 90 – oväntat besök

Många oroliga läsare har hört av sig och undrat över den lille vännen.  Nej, jag skojar – den ende som bryr sig om honom är jag och det är med dårens uthållighet jag framhärdar i serien som gud glömde.

Naturen börjar vakna till liv efter den ihållande torkan. Jag skulle vilja kunna sätta namn på alla de här arterna som rör sig omkring mig.

Den lille vännen är inte så noga – han är glad för alla former av sällskap.

Stephen Stills – Love The One You’re With

This slideshow requires JavaScript.

Punktering i Snogge

Jag har varit ganska duktig och unnar mig en cykeltur ner i skogarna söder om S:t Olof. Övermodig startar jag den inbyggda gps:n i mobilen (RunKeeper) och funderar om detta är att bra tillfälle att testa Bambuser. Hur intresserad är världen av en direktsändning från min utflykt till de inte så berömda Onslundagruvorna?

Länk till länsstyrelsens presentation av området

Jag hittar gruvorna, som är inhängnade med ett högt staket på grund av rasrisken, och besegrar min nyfikenhet att ta mig ner i groparna. Hålet i staketet är lockande men jag har sett alltför många filmer om nedrasade gruvgångar för att våga. Länsstyrelsen ger besked om driftens historia:

Gruvorna var i drift framförallt under andra världskriget och en bit in paå 1950- talet. Det man bröt var huvudsakligen flusspat men även en viss mängd blyglans och svavelkis tillvaratogs. Troligtvis har våtanrikning skett på platsen.

Läraren vaknar och jag inser att mina kunskaper om flusspat är begränsade:

Flusspat är ursprungsmineral för fluorväte vilket i sin tur används som utgångsämne för övriga fluorföreningar. Ingen sådan tillverkning av fluorväte sker i Sverige. Hit importerad flusspat används i metallsmältor inom ståltillverkningen.

Hur stor del av fluoriten från Onslunda gick till Hitlers krigsindustri? Vill jag verkligen veta? Jag cyklar vidare söderut och närmar mig en samling hus med det kittlande namnet Snogge.

Här vänder lyckan och jag blir smärtsamt medveten om min utsatta position. Det börjar med att mobilen dör – GPS tuggar batteri i oanad omfattning och jag stänger av apparaten utan större saknad. Värre är det med punkteringen som tvingar mig att gå hem.

Människor har pilgrimsvandrat till S:t Olofs kyrka sedan 1100-talet så jag är inte den förste syndaren som söker botgöring den här vägen – men jag hade hellre cyklat.

Källan i S:t Olof - här drack Linné!

Källan i S:t Olof - här drack Linné!

Det engelska exemplet 2

Jag har tidigare skrivit om hur den nya konservativa engelska regeringen skär ner på lokala skolbyggnadsprojekt (länk) och nu har turen kommit till lekplatserna. I the Guardian läser jag om att planen på att bygga 3 550 kommunala lekplatser har skrinlagts av ekonomiska skäl (235 miljoner pund). Utbildningsminister Cove försvarar besparingen och menar att ingenting går fritt i dessa tider (länk):

The plan highlighted evidence suggesting that one-third of parents of eight- to 15-year-olds did not allow their children to play away from their own homes or gardens.

Gove told councils the cost of spending on completed sites would be covered and councils would be able to carry on with projects on which work had already started.

The education secretary said the government believed play was “an important part of childhood” but stressed that leisure facilities had to be subject to budget cuts alongside other services.

Artikeln antyder att regeringen inte är helt bekväm med planen som är ett arv från den socialistiska regeringen. Samtidigt försöker Cove upprätthålla bilden av en regering som uppskattar lek och lekplatser:

We are currently talking to local authorities across the country to determine the level of play capital funding for this year that has either not already been spent, or is not yet contractually committed, and which can be saved.

Igår presenterade den svenska regeringen en ny läroplan för förskolan. Lek är en politisk fråga och särskilt i lågkonjunktur prövas uthålligheten.

Vem tar leken på allvar?

Vem tar leken på allvar?