Jag funderar över det här med anslagets betydelse. Hur ska jag få nya studenter att känna sig välkomnade? De flesta är nervösa inför allt det nya och för många är det den första kontakten med högskolevärlden.
Det enklaste vore att beskriva utbildningen som trygg och välstrukturerad. Om du gör vad du ska kommer allt gå bra.
En annan väg är att be dem göra som den brasilianska babyn i filmen:
Hans Rosling gjorde världens förändringar synliga i Gapminder.
David McCandless tar kärleken till siffror och grafik ett par steg längre – länk till Ted.
På högskolan tror många att skriven text är den högsta kunskapsformen och vi lägger stor vikt vid vetenskapliga skrivsätt. I min värld håller jag den grafiska representationen som “det nya svarta”.
Debatten om drogtester för gymnasieelever tar oväntade vändningar. När P3 vill testa Thomas Bodström vid en intervju säger han:
– Nej, jag struntar i det. Jag känner inte för det nu, jag känner att det blir för personligt och jag känner mig genomsvettig med skjorta och allting, förklarar Bodström för reportern och sjuksköterskan.
På Twitter rasar diskussionen om vad Bodström egentligen har att dölja.
Jag håller på och letar efter den ultimata motionsformen. Bollywooddanskursen är fulltecknad och det där med löpning är en smula träligt. Det skulle dessutom vara kul om vi kunde göra något tillsammans i familjen.
Jag är på fortbildning och försöker hitta den där rätta motivationen. Betydelsen av ögonkontakt i videokonferens verkar vara avgörande för framgång i nätkommunikationen.
Att blogga samtidigt innebär en viss distansering från föreläsarens budskap
Jag har blivit inlockad till Twitter (Tack för det Anne-Marie) och testar att skapa en hashtag för dagen:
Det är inte så att jag alltid vet vad jag gör!
Jag besöker vänner som satsar på att jordvärme ska minska deras uppvärmningskostnader. Grävmaskinisten svär på att han aldrig mer kommer att åta sig ett liknande uppdrag i den här steniga delen av Österlen.
Varför kommer jag att tänka på bonden Paavo?
Högt bland Saarijärvis moar bodde
Bonden Paavo på ett frostigt hemman,
Skötande dess jord med trägna armar;
Men af Herren väntade han växten.
Och han bodde der med barn och maka,
Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
Gräfde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Och med den flöt hälften bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Och af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Tagom stafven, Gud har oss förskjutit;
Svårt är tigga, men att svälta värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Jag skall gräfva dubbelt flera diken,
Men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt flera diken,
Sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
Svår är döden, men att lefva värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
Jag vill gräfva dubbelt större diken,
Men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt större diken,
Sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs intet ned af axen;
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
Lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
Nu är tid att lefva glada dagar,
Nu är tid att kasta barken undan
Och att baka bröd af råg allena.
Paavo tog sin hustrus hand, och sade:
Qvinna, qvinna, den blott tål att pröfvas,
Som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Ty förfrusen står vår grannes åker.
Jag tänker att vissa dikter skulle varit kul att kunna utantill.
Jag försöker att undvika ämnen som jag vet är infekterade och där jag saknar djupare kunskap. Det går inte så bra och ADHD-debatten gör mig lite bekymrad – fast glad också eftersom jag vill ha en levande diskussion här.
När vi startade det manliga nätverket fanns det en del personer som trodde att det var något antifeministiskt påhitt och en del män med dåliga erfarenheter från vårdnadstvister hörde av sig. Jag har en naiv förhoppning om att slippa bli indragen i sådana konflikter även om det är svårt att inte se kopplingen till föreställningar om mäns bristande lämplighet för läraryrket.
I dagens Sydsvenska presenteras personerna bakom rapporten ”Lund – staden där barn förlorar sina pappor” (minpappa.nu)
Kort sagt: ojämställdheten i vårdnadsdomarna speglar ojämställdheten i samhället. Men också en föråldrad lagstiftning.
– Den lever kvar i en föråldrad bild av kärnfamiljen. Dagens pappor tar mycket större del i sina barns liv än tidigare generationer – men det avspeglas ännu inte i vårdnadsmålen.
Jag har begränsade erfarenheter och borde inte ta ställning. När Per Frennrup kallar Socialförvaltningen i Lund för “Ett Auschwitz för pappor” blir jag besvärad av det höga tonläget och önskar att det fanns en neutral position. Pelle Billing antyder att det inte finns utrymme för en sådan hållning idag:
– Genom feminismen har vi män fått lära oss att vi har makt och att vi har förtryckt kvinnor i alla tider. Men den bilden stämmer inte med hur män själva upplever sina liv.
Man kan skriva och påstå saker om män som aldrig hade godtagits om man bytte ut ordet man mot ”svart”, ”invandrare” eller ”jude”, menar Pelle Billing.
Kanske hänger de här frågorna samman mer än jag vill tro? Jag funderar vidare på om det är möjligt att återskapa någon form av självförtroende hos de män som väljer läraryrket i en värld som genomsyras av stark misstänksamhet?
Gammal inbjudan - aktuellt tema
Malmöfestivalen rullar vidare och jag har rymt till landet. Vi som bor i de inre delarna av staden brukar förfasa oss över alla besökare från förorter och kranskommuner. Det gör inte jag. Nu för tiden är jag stolt över att Malmö bjuder på en generös blandning av kultur till alla stackare som bor i de kommuner som prioriterar låga skatter.
SKL, Sydsvenskan, Rapport om kultur i lågkonjunktur
Fyra av tio kommuner minskar sin kulturbudget. Jag är osäker på hur Malmöfestivalen räknas i den här statistiken.
Bertil Warnolfs bil väcker frågor och kvalar därför in i min ganska öppna definition av “kultur”.
Jan Helin skriver om Aftonbladets beslut att namnge Wikileaks grundare och publicera anklagelserna mot honom. Ämnet blir extra känsligt eftersom Assange skriver krönikor i AB.
“Journalistik är nu nödvändigt för att verifiera floden av uppgifter.”
Jag är lite förvånad över ordvalet och den yrvakna tonen: “nu nödvändigt” – vad sysslar man annars med?
Kolla aldrig en bra story - den kan spricka!
Snart ska jag hälsa 300 förväntansfulla studenter välkomna till lärarutbildningen. Det brukar vara ganska svajiga tillställningar med mycket känslor i luften och ibland har jag försökt skämta för att lätta på spänningen. Jag bläddrar i Jan Stenmarks underbara bok Pennan i näsan och hittar massor av bilder som antagligen inte är helt lämpliga.
Det kan vara så att jag underskattar deras sinne för humor?
Tysta tankar 