Jag har varit på skördemarknad hos Mandelmann. Förtjusta trädgårdsentusiaster irrar runt i gångarna och utbrister högljutt:
– Här är verkligen underbart!
Jag går oroligt och väntar på att någon ska hitta ett lik i gödselstacken och undrar när jag ska få tillbaka förtroendet för landsbygden. Länk
Det mest dramatiska är nog skylten som Gustav och Marie har satt upp vid fårhagen.
Jag återvänder till orgien i pumpor och njuter av färg- och formprakt.
När jag arbetade på förskola försökte jag hålla mig informerad om vilka pedagogiska spel som fanns. Vi gjorde en del egna varianter med Hyper studio men det mesta var ganska trista försök att paketera traditionell kunskap med modern teknik. Ofta var bildspråket platt och övningarna förutsägbara.
Bloggen Dangerously – irrelevant ställer frågan huruvida pedagogiska spel suger?
Länk
Jämförelsen med den visuella uppfinningsrikedomen i äventyrsspelen är förödande:
Då sågs datorerna som en del av en demokratisk revolution och förskolorna hade en viktig uppgift att ge alla barn en möjlighet att ta del av det nya och underbara. Idag är det nog få som tror att de pedagogiska spelen på allvar har förändrat synen på kunskap i skolan. Datorerna användes till att göra de gamla sakerna på ett i bästa fall mer effektivt sätt. Barnen genomskådade avsikterna och insåg snabbt att datorer ska bemästras – inte vara ett redskap för disciplinering.
Lärarnas Riksförbund har gjort en undersökning om sociala medier. Resultatet pekar på att lärarna tycker det är mer problematiskt än barnen att vara kompis på Facebook.
Länk
Den försiktiga sammanfattningen på hemsidan är rolig tycker jag:
Resultaten från undersökningen visar också att elev- och lärarkontakter i främst sociala nätverk på internet inte är helt okomplicerat, utan kräver stor yrkesetisk eftertanke hos lärarna
De som använder dubbla negationer brukar inte veta vad de försöker säga.
Många lärare tycks använda dubbla profiler och delar upp sig i en privat del och en offentlig del som de visar upp i mötet med barnen. Det här med multipla personligheter kanske är lösning. Jag ser en del faror.
They’re Coming To Take Me Away Ha Ha
Jag har en lektion med nya lärarstudenter om värdegrund, en skola för alla och allas lika värde. Vi försöker få syn på våra egna fördomar och hierarkier genom att göra några värderingsövningar där de får välja mellan personer som ska kallas till jobbintervju. Det blir fort komplicerat och vi vårdar krampaktigt bilden av oss själva som öppna och fördomsfria.
För mig är det ett stort problem att jag inte har någon strategi för hur jag ska förhålla mig till SD på lärarutbildningen. Tidigare var de en marginell företeelse som vi kunde håna och demonisera utan att riskera att kränka någon i rummet. Jag lutade mig tillbaka i en bekväm demokratisk medelklassgemenskap och behövde inte stå till svars för mina åsikter.
Nu är det mer besvärligt och som lärare präglar jag naturligtvis stämningen i klassrummet. Antagligen har de nya studenterna redan avkodat mig och räknat ut att jag inte tillhör kärntruppen i partiet – men hur ska jag använda min makt för att inte krympa utrymmet för samtal? Det finns en uppenbar risk att de som ligger i gränslandet väljer inkapsling som taktik för sina 3,5 år på utbildningen. Man har en åsikt hemma och en i skolan. Det vill jag inte medverka till.
Jag är säker på att det finns studenter som har röstat på partiet och nu brottas vi med frågan om det är möjligt att vara lärare och samtidigt höra till ett rasistiskt parti? En student hävdar att det räcker med att läsa partiprogrammet och en annan menar att partiet består av människor som enbart värnar om det svenska trygghetssystemet. De är “invandraroroliga” snarare än “invandrarfientliga”.
När färgteve var nytt utnyttjade försäljarna ofta naturprogrammen som argument för inköp. Nu går en serien Life med spektakulära scener och jag är fortfarande trollbunden. I kväll fick vi följa hur den otroligt aggressive oxgrodehannen kämpade om rätten att para sig med så många honor som möjligt.
Efter befruktningen förvandlas han till en ansvarsfull familjefar som skyddar sina egna och andras yngel från uttorkning genom att gräva en kanal.
Jag vet att man ska vara försiktig med biologiska paralleller och deras familjepolitiska bevisvärde är svagt – men nog är det uppmuntrande med män som inte smiter från föräldrauppgiften?
Azure Rays musik förföljer mig. Lågmäld och omöjlig att värja sig från: Azure Ray – For No One
Vad vill mig barnet på omslaget?
Jag är väldigt nyttig och effektiv på förmiddagen och försöker vara lite kompetensutvecklande på eftermiddagen. En organisation som heter Kunskapsdagarna ordnar föreläsningar och jag lyssnar förundrat på en konsult som talar om betydelsen av att kommunicera. Jag trodde att den tiden var över då folk betalade pengar för att lyssna på sådana trötta budskap. Kolla programmet och den imponerande listan med samarbetspartners: Länk
Bedrövad rymmer jag ut på staden som visar sig från sin vackraste sida. På Lilla torg känner jag mig nästan som en turist och njuter av en sista tjeckisk öl i eftermiddagssolen innan höstdagjämningen slår till.
För några år sedan hade Sydsvenskan en kampanj med den dumdryga sloganen “Haur du sitt Malmö haur du sitt varlden“. Idag kändes det både klokt och sant.
I en annan tråd försöker Jan Lenander förklara skillnaden mellan två svåra begrepp.
Niklas Orrenius beskriver i Sydsvenskan vikten av vara tydlig i de här frågorna:
I Malmö tingsrätt berättar rådman Monica Nebelius vad som hände med den SD-nämndeman som gladdes åt att en muslimsk kvinna blivit påkörd.
”Han fick fortsätta. Jag tror att de hade ett samtal med honom och därefter var det slut med det”, säger Monica Nebelius.
På väg ut från Malmö tingsrätt möter jag tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem. Han ser stora problem med nämndemän från SD på grund av partiets antimuslimska retorik:
”Hur rättvist känns det för en muslim att en sverigedemokrat är med och dömer? Jag är rädd att förtroendet för domstolen minskar.”
Jag vandrar över gatan och snavar nästan över en halskrage som ligger slängd på marken. Kanske gör det politiska läget mig överkänslig för symboler. Likt Strindberg i En blå bok irrar jag runt och letar efter tecken som ska göra tillvaron begriplig. (Länk !!!)
Någonting har hänt? Vill jag veta?
Eftersom jag är en i grunden optimistisk person väljer jag att tro på att någon har hastigt tillfrisknat och nu klarar sig utmärkt utan krage.
Jag behöver nog hjälp med tolkningen.
Då skulle jag skriva ett inlägg om nya lärarstudenter som har i uppgift att studera barns uppväxtvillkor. De läser om en stadsdel där barnen har det svårt och ungdomarna är bråkiga. När studenterna kommer dit möts de av stenkastning och återvänder själsligt omskakade till den trygga högskolan.
Vi lärare hoppas att de bearbetar sina fördomar och får en nyanserad bild av verkligheten. Ibland är effekten den motsatta.
Kanske borde vi nöja oss med litteraturstudier och utsagor om hur det egentligen borde vara. Det är synd om invandrarna, men vi ska hjälpa dem att bli en del av vårt fina samhälle. Skolan är det främsta redskapet för integrationen och om vi arbetar tillsammans och tänker rätt är allt möjligt. Mikael Stigendals text Allt som inte flyter erbjuder ett annat perspektiv och vi är inte här för att ge enkla svar på komplicerade frågor.
Samtidigt funderar jag över hur stor del av våra 310 nya studenter som röstar på SD och hur enkelt det är för mig att inta en nedlåtande hållning till dem. Det funkar inte längre. Samtalet har bara börjat och det är inte säkert att jag som lärare har tolkningsföreträdet.
Tysta tankar 