Ibland är jag glad att jag inte bor i Stockholm

Länk till film om ungdomsproblem i huvudstaden

Vad är det egentligen för  “vilsenhet som driver ungdomarna ut på gatorna”?

Tack för länken Niklas!

Innan någon tror att jag är emot Stockholm kanske det är läge att avslöja min skamliga hemlighet. Under slutet av femtitalet bodde jag i Bagarmossen. Det var mina mest känsliga och formbara år och jag kan bara spekulera i vilka konsekvenser bosättningen haft för mitt fortsatta liv. Jag har vaga minnen av att folk sprang omkring med pistoler och att det vilade en lätt doft av knallpulver över nejden.

Jag är osäker på “Projekt pojke”

På 90-talet försökte jag följa med i diskussionerna på det manliga nätverk som fladdrade till i Sverige då. Det var ganska underliga stämningar och ofta fanns det ett obehagligt självförakt i tonen som gjorde mig illa till mods. Allt utgick från könsmaktsordningsteorier och män skulle lära sig att bära sig ordentligt åt.

En av de tongivande personerna var Tomas Wetterberg som senare belönades med ordförandeskapet i den mest mansfientliga utredning som svenska regeringar har presenterat. Länk. Könsroller var ren ondska och pojkarna skulle upplysas och medvetandegöras genom pedagogiska åtgärder. Att rekrytera manliga pedagoger var inget mål förutom att de kunde få tjäna som symboler för svensk jämställdhetspolitik – den nye mjuke mannen.

I söndags lyssnade jag fascinerat på dokumentären om Göran Lindberg (Länk) som var en ofta anlitad föreläsare inom rörelsen. Tomas Wetterberg berättade att det var något underligt med den här polischefen som visade detaljerade bilder på autentiskt våld i ett sammanhang som knappast var motiverat. Men ändamålen helgade medlen och då var det oerhört viktigt att slå fast bilden av mannen som förövare och objekt för förändring. Etablissemanget jublade och Margareta Winberg kunde fortsätta att banka in den negativa mansbilden i medvetandet.

När jag nu läser genuspedagog Marcus Svenssons förslag om att starta en rörelse för att medvetandegöra pojkarna blir jag misstänksam (länk):

Ingen förändring till mer demokratiska och jämställda förhållanden och till bättre utbildningar torde dock komma till stånd om inte tid och pengar avsätts till just ett sådant medvetandeskapande arbete.

Därför vill jag nu föreslå politiker och skolledare att man sjösätter »Projekt Pojke«.

Genom att utbilda elever i genusvetenskapliga teorier, mansforskning och jämställdhetsfrågor kan vi stärka ungdomarna i jämställdhetsarbetet.

Projektet ska också problematisera de värsta formerna av ojämställdheten i samhället: som sexuella trakasserier, kvinnomisshandel, trafficking och våldtäkt. Det finns ett tydligt samband mellan våldet i samhället och de värderingar som manlighetsidealet omger sig med.

Projektet syftar till att kunskap i dessa frågor skall medföra att en kritisk position till mansnormen intas.

Vi måste helt enkelt ruska om pojkarnas idé om vad det innebär att vara man.

Tyvärr Marcus – du är säkert en fin kille men du får nog vara lite tydligare med vad du menar med “att vara man”. Vad är det för teorier du lutar dig mot?

Den här typen av åtgärder riskerar att bidra till en ytterligare demonisering av pojkarna. Det räcker med Jan Björklunds påhopp mot “grabbgängen”. Genuspedagogerna borde fokusera på den ojämna könsbalansen inom pedagogkåren.

Är Skolinspektionen ett hot mot skolutvecklingen?

Det hävdar min vän arge rektorn och nu får han stöd av Professor Gunnar Berg (Länk)

Gunnar Berg menar att inspektionerna påverkar lärarnas och skolledarnas professionella självständighet på ett negativt sätt i längden.
– Inspektionen gräver inte ut deras autonomi helt, men den är ett steg på vägen i den riktningen.
Att lärarna och skolledarna har en professionell självständighet är absolut nödvändigt för att upprätthålla kvaliteten i verksamheten, anser Gunnar Berg. Komplexa verksamheter som skolor kan inte detaljstyras uppifrån. Det måste finnas utrymme att fatta beslut på varje skolgolv och därför måste det finnas ett professionellt frirum.
– Det behövs bland annat för att kunna lösa situationer som har med elevernas behov i vardagen att göra och som inte går att förutse.

Ibland känner jag mig iakttagen

Ibland känner jag mig iakttagen

Om att göra sig själv till offer – uppdaterat

Inflytelserika twittrare hyllar Rakel Chukris text om valet: “@andreasekstrom Jag lovar er att ingen svensk tidningstext är bättre än @rakelchukri om valet i @Sydsvenskan i morgon” och det är med stor förväntan jag öppnar tidningen.

Jag inser att det är ytterst riskabelt att ifrågasätta någons upplevelser (i synnerhet om det är en ung invandrarkvinna som är avsändare), men jag tycker tycker det finns en obehaglig tendens att göra sig till offer i kulturchefens text. (Länk

Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.

Antagligen är det bara jag som är överkänslig för den här typen av bombastisk retorik.

Själv känner jag hur blickar bränner fast i mig. Vilka egenskaper tolkas in i mitt bruna hår och mörka ögon? Att vara högutbildad och sekulariserad innebär inget frikort för en mörkhårig, det är tydligt i min mejlkorg. Av alla tumultartade tankar efter valet är detta den mest drabbande: känslan av att rasifieras i andras ögon.

Jag menar nog att Rakel Chukri lyckas utmärkt att rasifiera sig själv. Kanske är det en framgångsrik strategi i det nya mediesverige? Själv är jag väldigt trött på personer som ser sig själv som offer.

En blick på bussen – ja kanske räcker det för att beskriva en ny politisk karta?

Att rasifiera sig själv genom andra?

Att rasifiera sig själv genom andra?

Uppdatering:

Jag fundera vidare över varför jag blir provocerad  av texten. Nästa vecka skicka vi ut 310 ny studenter på sin första praktikvecka. En stor del av dem har någon form av det som vi slarvigt kallar “utländsk bakgrund”. Alla är placerade i kommuner där SD är representerade i fullmäktige.

Det krävs alltid stort mod för att ställa sig inför en klass och genomföra lektioner. Jag kräver att de ska bita huvudet av sina inre demoner och ta steget. Det finns inget utrymme för ursäkter och de studenter som skulle hävda att “jag har inte kunnat undervisa eftersom de tittar så konstigt på mig” har ingen framtid i svensk skola.

Det utrymmet finns inte.

Ska jag arbeta på en finlandsbåt?

I höst kommer jag att att jobba med en kurs om entrepenörskap i skolan. Det ska bli spännande och jag försöker läsa in mig på ämnet. Det finns en traditionell tolkning som handlar om att starta företag – det är jag inte så bra på och mina kamrater skrattar åt min lilla firmas brist på kreativ redovisning. Å andra sidan talar många om socialt entrepenörskap och då handlar det om att få saker gjorda utifrån annorlunda utgångspunkter.

Skolverkets lilla bok Skapa och våga är den gemensamma grunden för kursen och jag läser med allt större tillförsikt. De här känner jag igen – kanske kan jag till och med tillföra något i kursen?

Ur presentationen:

Men entreprenörskap i skolan är lika mycket ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet som det är kunskap om egenföretagande. Det handlar om att bevara och utveckla elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende redan från tidiga år. Det handlar om att fostra barn så att de kan skapa och våga, i alla livets delar.

Störst problem har jag med begreppet “entrepenöriella”. Det låter som en finlandsbåt.

M/S Entrepenöriella?

M/S Entrepenöriella?

Jag läser vidare och blir allt mer sugen på att dra igång::

Det entreprenö­riella handlandet innebär att eleverna använder sig av sin skaparkraft, sin fantasi och sin intuition. Författarna menar vidare att entreprenöriella tankar och handlingar sätter fokus på alternativa föreställningar om hur sam­ hället fungerar och ger möjlighet till att lösa och förstå problem på andra sätt än de vanliga. En entreprenör ser lätt sammanhang och har förmåga att finna mening i det som andra uppfattar som kaos. Entreprenören har lätt att ta för sig och ta ansvar för att saker och ting blir gjorda. Det företagsamma lärandet leder till entrepre­ nöriella handlingar vilket innebär att eleverna får arbeta undersökande, nytänkande och gränsöverskridande. Handlandet styrs av lusten att upptäcka och pröva sig fram. En användbar metod är leken eftersom leken och det entreprenöriella handlandet har det gemensamma att effekterna aldrig kan förutbestämmas.

Det kan bli hur flummigt och roligt som helst. Kanske ska jag damma av Morricas förslag om att tvinga studenterna att spela World of  Warcraft. Den som lyckas organisera en raid med 20 deltagare från olika länder har antagligen inga svårigheter att driva ett företag.

Se kommentarerna här

Namnpublicering och relevans

Svenska tidningar publicerar enbart namn och uppgifter om brottslingens bakgrund i de fall det är relevant för förståelsen av brottet. Det är en bra regel och ändå tycks många tro att medier har en plan att inte berätta om invandrares kriminalitet. Min utgångspunkt är att sådana rykten riskerar att ge sverigedemokraterna onödigt utrymme att odla sin konspiratoriska världsbild.

I Malmö har två historier skakat om rättssamhället och vi nog många som inte känner igen oss i den här typen av brottslighet. I den första kopplerihärvan har två flickor sålt en minderårig funktionshindrad flicka. I den andra historien andra åtalas tio män för att ha utnyttjat och sålt  en annan 14-åring med nioårings intelligensnivå. Det finns personella beröringspunkter mellan de två åtalen och idag berättar Sydsvenskan att rättegången måste göras om eftersom domaren har blivit sjuk under mystiska omständigheter. Slagsmål och hot har kantat rättegången och nu tycks släktingarna ha kommit överens om att berätta samma historia.

Länk1, 2, 3, 4 – en sammanfattning av åtalet

På Flashback finns som vanligt uppgifter om de åtalades namn och vilken folkgrupp de tillhör. Dessutom betonas deras geografiska bakgrund och det kanske är en viktig detalj för att inte andra personer, i en redan hårt utsatt folkgrupp, ska drabbas av allmänhetens vrede och fördomar.

Jag gillar inte att pressen avgör vad som är relevant och är orolig för att SD ska plocka poäng – samtidigt vill jag inte delta i något som skulle kunna liknas vid “hets mot folkgrupp”. Men jag vill veta. Till sist menar jag nog att allt är relevant – till dess att motsatsen är bevisad. Idag får vi veta ålder, kön och släktskap. Vad förklarar det?

Jag vill gärna att vi diskuterar pressetik här – inte invandrarpolitik!

En Maudfri riksdag?

I Expressen presenteras rykten om Maud Olofsson avgång och jag kan väl erkänna att jag gärna sluppit höra den irriterande rösten i debatten – och då menar jag verkligen RÖSTEN.

Vems kopp te är hon?

Vems kopp te är hon?

I stället presenteras Annie Johansson som centerns framtidshopp. Jag läser i Wikipedia och studsar till inför den aningen självbelåtna texten:

Annie Johansson är, tillsammans med Fredrick Federley riksdagens tydligaste liberala politiker och har motionerat i flertalet klassiskt liberala frågor.

Under sin tid i Centerpartiets Ungdomsförbund har hon varit med om förnyelsen av ungdomsförbundet till ett tydligt liberalt ungdomsförbund tillsammans med Fredrick FederleyPlatt skatt, grundtrygghet, arbetsrätt och federalism är några av de frågor hon drivit tillsammans med Federley. De har tillsammans fört en tydlig, ideologisk politik och påverkat sitt moderparti att bli mer liberalt förankrat.

Jag litar inte på personer som måste tala om hur tydliga de är.

Främling – vad döljer du för mig?

Diskussionen om SD:s eventuella rasism går vidare. Jonas Hallberg tar humorn till nya höjder i spanarna och låter Jimmie Åkesson deklamera Främling vid färjeläget i Ystad.

Länk till Spanarna – ungefär en halvtimma in i programmet

En allvarligare vinkling hittar jag i Konflikt som under rubriken SD-chocken tar sig till bruksorterna i Gävleborg för att försöka förstår orsakerna till partiets framgångar. Samma svar där som i Skåne – de verkliga rasisterna är svåra att hitta. I stället möter vi oroliga medborgare som vill ha ordning och reda.

Länk till Konflikt

Det verkar som om de flesta är bekymrade över det ekonomiska läget och SD:s program inom det fältet är ganska tunt – än så länge.

Henrik Schyffert lyckas tillföra en ny vinkel – och som han gör det!

Aftonbladet