Min bild av en perfekt lördagsmorgon är lite udda. En tur till återvinningsstationen med det poetiska namnet Måsalyckan ingår som en nödvändig moralisk bas för vidare äventyr. Vi irrar mellan containrarna och sorterar resterna av våra liv.
Det där hängande planet på Tate Britain är fortfarande ett starkt intryck. Jag är glad att jag stannade och lyssnade på filmen där Fiona Banner förklarade sina avsikter.
Mikael Stigendal menar på SOS att det är möjligt att tolka SD:s framgångar som en form av trots och att det kan vara ett nödvändigt uppvaknande för många.
Fanns det något värre man kunde göra i detta val än att rösta på Sverigedemokraterna? Det gick uppenbarligen för sig att ligga kvar på sofflocket och därmed vända demokratin ryggen. Men den som röstade på Sverigedemokraterna passerade alla anständighetens gränser.
Stigendal antyder att det är en havererad betygsdiskussion som ligger bakom förändringarna på den politiska kartan:
Enligt min uppfattning beror Sverigedemokraternas valframgångar på att vi i det här landet har berövats en tänkandekultur. Kunskap har gjorts liktydigt med fakta, i enlighet med Jan Björklunds tvångströja.
Jag är inte säker på att argumentationen är vattentät men delar slutsatsen helhjärtat:
För att hejda den pågående splittringen av samhället kommer det, enligt min uppfattning, att krävas grundläggande diskussioner om vad man ska mena med kunskap, villkor för lärande, hur kunskap ska bedömas, sambandet mellan kunskap och demokrati o.s.v. Förhoppningsvis lär vi oss då förstå varför folk röstade på Sverigedemokraterna.
Den monolitiska skolan?
Betygen som teknologiskt redskap – jag får vaga associationer till en känd filmscen:
Uppdatering: Nyamko Sabuni tar över ansvaret för förskolorna och tar med sig sina gamla ansvarsområden – det blir ännu mer intressant! Lärarnas nyheter
——————————————————-
Jag försöker förstå Nyamko Sabunis roll i den nya regeringen. Någonting med jämställdhet och ansvar för frågorna inom utbildningsväsendet? Intressant, menar jag som är djupt besviken på hur jämställdhetsarbetet har bedrivits inom de tidigare delegationerna för jämställdhet i förskola, skola och högskola. Regeringen har inte lyckats bryta den likhetsfeministiska traditionen av att skuldbelägga pojkar och osynliggöra frågan om deras svaga skolprestationer.
I London fotograferar jag den tidiga suffragettrörelsens ledare genom regnskyarna och läser om henne:
Genom att trotsa rollerna som hustru och mor som den fogliga följeslagerska beredde Pankhurst vägen för feminister som senare skulle fördöma hennes stöd för imperiet och för konservativa sociala värderingar.[2]
Det hör till ovanligheterna att en bok får pris innan den kommit ut, men jag gissar att juryn har fått smygläsa Tomas Kroksmarks De stora frågorna om skolan.
Jag skulle kunna tänka mig att dela ut ett extra pris för generösaste tilläggsmaterial på hemsidan:
Många talar gärna om det utvidgade textbegreppet och betydelsen av varierad undervisning, men när det kommer till kritan är vi lärare ytterst osäkra när det gäller att bedöma andra former än det verbala nedtecknade språket. Utbildningsministerns ramsa “Läsa – skriva – räkna” har trängt ut andra sätt att beskriva lärande och vi är fjättrade i den Gutenbergska galaxen.
Damien Hirst menar nog att färger är minst lika betydelsebärande och omstörtande som vårt alfabete. Jag borde kanske tvinga studenterna att bekanta sig med utbildningssemiotikens svala källor. Allt är tecken – allt måste tolkas.
Jag har utökat reviret från trakterna kring Victoria station och känner mig nu även hemma i valda delar av nordöstra London. En godare curry hittar du inte och portionerna är skoningslöst stora.
Jag är inte säker på att alla innevånare förstår vad “nolltolerans mot grafitti” innebär.