…merely to be normal.
Albert Camus
Vi diskuterar normalitetens pris och utgår från Michael Jackson. Vilket pris betalade han för sin popularitet? Varifrån kom den där underliga längtan efter att göra om sig?
Vad ville han egentligen?
Korrespondenterna berättar om den ökade könsuppdelningen i Israel där ortodoxa judar tillämpar strikt könsapartheid med statens stöd.
I Saudiarabien går utvecklingen åt det motsatta hållet och idag tycks det vara möjligt för en kvinna att läsa juridik.
Inslaget om hur amerikanska flickor avlägger kyskhetslöften till sina pappor är skrämmande i sin naiva absurditet. Avhållsamhetsprofeterna fick 218 miljoner av Bushadministrationen för att sprida sitt korkade budskap. Det mesta föll på hälleberget.
Vi förstår inte det här!
Anette Hellman disputerar och jag läser presentationen med intresse.
Jag har tidigare kritiserat författaren och är lite undrande inför utgångspunkterna som tycks vara starkt inom-institutionella (Länk till tidigare inlägg)
Anette Hellman använder sig av uttrycket pojkighet, snarare än maskulinitet. Detta för att de normer som barnen i förskolan förhåller sig till väldigt mycket har att göra med hur man förväntas vara som barn. Och där är ålder viktigt.
Jag skulle nog föredra att Anette använde ordet “pojkaktighet” i stället för “pojkighet”. Den här “manliga” positionen är naturligtvis ett resultat av förhandlingar och en ytterst tillfällig konstruktion. Men det är bra att begreppet “hegemonistisk maskulinitet” avfärdas som analysverktyg. Det ger inga ledtrådar vid tolkningen av barns lek och låser blicken vid traditionella maktmönster.
Det här med “ålder” som kategori är ganska nytt för mig. Är det den vilda tonårspojken som spökar i bakgrunden? Någon som ska tämjas?
Genom att berömma vissa handlingar på det här sättet, och koppla det till kön, lärs barnen hur man bör göra som pojke eller flicka. Att bli stor innebär att leva upp till förväntade könsmönster.
Jag skulle hellre säga “att bli stor innebär att våga experimentera med förväntade könsmönster”. Den där enkla linjära socialiseringen är en alltför banal som modell för de komplicerade processerna.
När det gäller själva sakfrågan är jag osäker. Du kan naturligtvis i god postmodern anda färglägga Batman hur du vill men jag är rädd att myten banaliseras om vi gör honom alltför deltagarstyrd. För den som verkligen älskar Batman är det här en viktig fråga – även om vi har vant oss vid att vår hjälte gestaltas av olika skådespelare och tecknas av olika tecknare.
Om jag minns rätt var Fantomen (Dragos) lila i vissa länder?
Grattis förresten! Jag återkommer när jag läst.
Filosofen Slavoj Zizek skriver i The Guardian om fenomenet “Liberal multiculturalism masks an old barbarism with a human face”. Den engelska debatten är väldigt lik den svenska. Försvaret av “svenskheten” blir då det verkliga hotet mot det vi kallar civilisation. Länk
This vision of the detoxification of one’s neighbour suggests a clear passage from direct barbarism to barbarism with a human face. It reveals the regression from the Christian love of one’s neighbour back to the pagan privileging of our tribe versus the barbarian Other. Even if it is cloaked as a defence of Christian values, it is itself the greatest threat to Christian legacy.
Sverigedemokraternas försök att förklara vad de menar med svensk kultur blir allt underligare. Jag tror att deras svartvita världsbild kommer att krackelera i mötet med vardagspolitiken.
Bysterna på National portrait gallery är omsorgsfullt sorterade.
Jag möter kursdeltagarna för första gången och inser att det finns många tolkningar av entrepenörsbegreppet. De olika definitionsförsöken korsar varandra och vi försöker förena affärsmässiga och sociala idétraditionerna.
Räcker det inte med att vara “en person som får något att hända”? Måste vi skapa kriterier för den moraliska halten i aktiviteterna? Vad menar vi egentligen med socialt entrepenörskap?
Jag tror att internet har flyttat kartan och att det numera finns utrymme för ganska korkade affärsidéer på den globala marknaden. Även om bara var tusende person på planeten Jorden är intresserade av azerbadjanska hårnålar räcker underlaget kanske ändå till för en lukrativ webshop?
Jag vandrar genom de lyxigaste kvarteren i London och undrar hur de som startar en affär med enbart rakborstar tänker?
Förstora bilderna och njut av detaljrikedomen:
En vanlig teori är att samhället håller på att bli alltför tryggt. Myndigheterna skyddar oss från oss själva och om vi skulle skada oss gäller det att hitta någon att skylla på.
I England presenteras en utredning som menar att myndigheterna måste sluta upp att ta ansvar för dessa “kompensatoriska aktiviteter” där människor utmanar sig själv och varandra genom galna tävlingar.
Advokatsamfundet protesterar och menar att tydliga regler och åtalsmöjligheter behövs. Jag tror att den konservativa regeringen plockar en mycket billig poäng genom att luckra upp bestämmelserna.
Vem vågar äta av den här glassen?
Jag raglar ut från National Portrait gallery bedövad av alla intryck. Varje tid har sitt sätt att avbilda sina hjältar och det finns många spännande exempel på konstnärer som försöker tänja på gränserna. Själv fastnade jag framför Wallis Simpson och Dylan Thomas.
I teaterkvarteren runt Leicester Square hittar jag en ostaffär och en liten bit av mig själv.
På puben bakom Liverpool street ser vi Arsenal förlora mot Chelsea. Min bordsgranne är brorson till den assisterande hjälptränaren och bedövande påstridig i sina goda råd till spelarna:
– For Gods sake, listen to me for once in a lifetime…
Jag drar mig undan till toaletten och möter mig själv i dubbel upplaga. Nu vet jag dessutom varför handfläkten heter Airforce.
Jag undrar om det är en bra idé att påbörja en pretentiös serie med reflekterade självporträtt från offentliga toaletter? Finns det något bättre sätt att skaffa sig dåligt rykte som självupptagen?
På den här puben serverar de i alla fall gott veteöl.
I en ganska minnesvärd tråd diskuterade vi huruvida det är möjligt för en riktigt karl att hämta ELLOS-paket på posten. Jag tror att vi enades om att det antagligen handlade mer om klass än om genus.
När jag skulle gå ut i London hände det igen. Jag behövde något att stoppa ner regnkappan i och erbjöds en tygpåse från Gudrun Sjödén.
Den där stora barren i parken visade sig heta Buckingham Palace och jag beskådar pliktskyldigt vaktavlösningen klockan 12.00.
Trams.
I parken står fyra pelare som symboliserar imperiets hörnstenar: Amerika, Indien, Australien och Afrika. Försöken att fösa samman de olika delarna är bedövande osymmetriskt och jag undrar hur det gick till på mötena innan namnen höggs ut?
En av de mest hånade och gåtfulla personerna som bor på slottet möter jag senare på National Portrait gallery. Det är ett lysande museum som jag lär återkomma till många gånger
Tysta tankar 