Mymlan ger ett ett bra exempel på mediets kraft.
Jag är en bättre twitterläsare än skribent. Det är något starkt vanebildandet med flödet av impulser – åtminstone när man lagt kontrollbehovet åt sidan. Knepet är att kolla vem andra följer och följa dem… Aaaaagh – det lät inte ens bra inne i mitt huvud!
Jag ser serien Life. Avsnittet handlar om primatet.
“Det som chimpanser inte har lärt sig vid åtta års ålder tycks de inte kunna lära sig senare”
Vår närmaste släkting?
Lärarnas nyheter sammanfattar reglerna kring lärarlegitimation.
Jag anar att det här innebär en del jobb för lärarutbildningarna.
Skolfront tar i kväll upp pojkarnas resultat i skolan och jag tror att det finns utrymme för en ny form av diskussion i frågan.
Jag minns Ingemar Gens som en ganska moraliserande figur i slutet på 90-talet och nu tycks han ha ändrat ståndpunkt:
– Skolan misslyckas med pojkarna för att de demoniseras och inte ses som föränderliga. Man håller fast vid en pedagogik som aldrig har fungerat, säger Ingmar Gens, jämställdhetskonsult.
http://twitter.com/#!/lundagard/status/5267453072379904
Jag är fascinerad av riksmedias ointresse. Det är ändå en av Sveriges största arbetsplatser med 6100 anställda.
Jag kommer hem från ett möte med det manliga nätverket på lärarutbildningen och försöker smälta intrycken. Kanske är jag alltför otålig för långsiktiga nätverksbygge – jag är nog mer en projektmänniska som vill ha snabba resultat.
I veckan har jag träffat representanter för projektet Spelar roll som arbetar för att undersöka attityder bland fotbollsspelare i AIK och förstå varför dessa män inte söker till Karolinska institutets kvinnodominerade kurser.
Utgångspunkterna är kritisk maskulinitetsforskning och jag funderar över vilka konsekvenser ett sådant förhållningssätt får för jämställdhetsarbetet.
Vi diskuterar manlighet som begrepp och funderar över vilka förväntningar som möter manliga pedagoger. Vilken frihet har de att utforska sina känsliga sidor? hur lätt är det att stereotypiseras?
I Svenskan skriver Anders Mildner om en oskyldig form av maskulinitetsskapande – brödbak. Länk
Om ett ständigt tjat om mjölsorter, brödtekniker och egenhändigt malda kaffebönor kan ge dem den identitet de känner att de behöver, tja, vad är då problemet? Trots allt har den bärande mediebilden av en hemmaman hittills varit en reklamkampanj från 1978, där tyngdlyftaren ”Hoa Hoa” höll upp ett barn framför kameran. På behörigt avstånd från ett kök.
Sydsvenskans granskning av turerna kring Per Eriksson fortsätter:
Ordet för dagen är “jäv” och rektorn vid LTH förklarar att i ett litet land är det omöjligt att undvika nära kontakter. 1
Det mest spännande är nog annars riksmedias ointresse för händelserna. Kanske är det alltför komplicerade frågor att sätta sig in i? Jag förstår att det är svårt att göra något eget av affären – men frågor kring universitetens autonomi borde vara en angelägenhet för fler än lokalsidans begränsade spridning.
Jag misstänker att de narcissistiska stora tidningarna hellre låter bli att skriva än ser sig slagna på fingrarna av en lokaltidning?
I kommentarsfälten försöker en del personer misstänkliggöra reportrarnas bevekelsegrunder. Just nu är jag stolt över min tidning och hoppas på fler liknande granskningar av makten.
Majken Humle skriver om ett centralt problem inom den lärarutbildning som startar 2011 . SOS
För att få examensrätt krävs bland annat att lärosäten anordnar utbildning av praktikhandledarna på skolorna men för examensrätt krävs inte att lärarutbildare ska ha grundläggande kunskap om skolan och dess undervisning. Det definieras inte som ett problem att lärarutbildare i allt större omfattning kommer att helt kan sakna kännedom om skolan och dess verksamhet.
Jag är rädd att Majkens dramatiska beskrivning är obehagligt sann, och är förvånad över att det politiska etablissemanget över blockgränserna rusar in i den här förändringen utan att blinka.
Den handlar om att själva hjärtat, med både höger och vänster kammare, fortfarande inte är på plats. Än kvarstår problemet – som nu är det motsatta 1960talets seminarieutbildning. Den akademiska frälsningsläran kommer att skapa andra och lika allvarliga brister som det kyrkliga och frikyrkliga idealet på sin tid. Om femtio år ter sig bristen på praktikbaserad kunskap och säkrad professionsanknytning lika komisk och ohållbar som 1960talets grävande i seminarieträdgården.
Det är över nu. Inga fler avsnitt av The Wire. Fem säsonger konsumerade i allt hetsigare tempo och nu ropar kroppen efter mer. Parallellhandlingarna i skol- och tidningsmiljö bröt ner de sista resterna av motstånd. Bedövande intressanta karaktär, lysande kameraarbete, fantastiskt manus och en samhällsanalys som tillfredställer mina allra mest konspiratoriska sidor.
Nu vill jag åk till Baltimore och festa med poliserna på Kavanaugh´s. Hur blev jag så beroende?
Tysta tankar 