Jag är kluven till konkurrens inom skolan

Efter 25 år i förskolan har jag en romantisk syn på arbetslag. Vi arbetade nära tillsammans och det fanns sällan utrymme för någon högre grad av specialisering. Om en glödlampa behövde bytas eller ett bord torkas av – ja då gjorde man det utan att  bevaka ansvarsområde eller utbildningsnivå. Utgångspunkten var barnens omedelbara behov och det fanns inte utrymme för sofistikerad arbetsdelning.

Baksidan av den här arbetsplatskulturen brukar beskrivas som en tendens att medlemmarna riskerar att lägga sig på den lägsta gemensamma nivån. Relationerna blir ibland viktigare än målet och idén om rättvisa kan förgifta klimatet. Alla ska göra allt och helst lika mycket på samma sätt. En del menar att kvinnor trivs i den här miljön som uppmuntrar horisontella och nära relationer.

På det manliga nätverket diskuterar vi ofta frågor om manligt/kvinnligt och försöker förstå vad som menas med “konkurrens”? Jag prövar att argumentera för “tävling och specialisering” som något positivt och hämtar exempel från amerikansk fotboll. I den sporten är arbetsdelningen driven till sin yttersta gräns och det finns spelare som aldrig rör bollen. Den storvuxne blir guard, den snabbe reciever, den kompakte running back, den smarte quater back, den benstarke punter och så vidare. Inom laget är avundsjuka meningslös – alla är stolta över att tillhöra ett väloljat maskineri och det yttersta syftet är att krossa motståndarna.

Sporten har uppenbara likheter med en modern industri där den ende som har kontroll över alla processer är företagsledaren. Tränaren har en pärm med taktiken och en stab med folk som hjälper till att kontrollera kvaliteten. Individerna riskerar att stereotypiseras och reduceras till utbytbara kuggar i maskinen. Laget är större än individen.

Ur genusperspektiv är uppdelning mellan manligt och kvinnligt en social konstruktion, som riskerar att förstärka de skillnader som läraren ur ett läroplansperspektiv är ålagd att motverka. Kanske bör skolan då undvika allt som liknar konkurrens och specialisering eftersom det bidrar till att skapa en hierarkisk världsbild.

Det är en riskabel strategi att demonisera konkurrens i ett samhälle som styrs av allt starkare marknadstänkande.

Poängen med Twitter

Mymlan ger ett ett bra exempel på mediets kraft.

Länk

Jag är en bättre twitterläsare än skribent. Det är något starkt vanebildandet med flödet av impulser – åtminstone när man lagt kontrollbehovet åt sidan. Knepet är att kolla vem andra följer och följa dem… Aaaaagh – det lät inte ens bra inne i mitt huvud!

Pojkarnas resultat – igen och herr Gens

Skolfront tar i kväll upp pojkarnas resultat i skolan och jag tror att det finns utrymme för en ny form av diskussion i frågan.

Länk

Jag minns Ingemar Gens som en ganska moraliserande figur i slutet på 90-talet och nu tycks han ha ändrat ståndpunkt:

– Skolan misslyckas med pojkarna för att de demoniseras och inte ses som föränderliga. Man håller fast vid en pedagogik som aldrig har fungerat, säger Ingmar Gens, jämställdhetskonsult.

Kritisk maskulinitetsforskning och brödbak

Jag kommer hem från ett möte med det manliga nätverket på lärarutbildningen och försöker smälta intrycken. Kanske är jag alltför otålig för långsiktiga nätverksbygge – jag är nog mer en projektmänniska som vill ha snabba resultat.

I veckan har jag träffat representanter för projektet Spelar roll som arbetar för att undersöka attityder bland fotbollsspelare i AIK och förstå varför dessa män inte söker till Karolinska institutets kvinnodominerade kurser.

Utgångspunkterna är kritisk maskulinitetsforskning och jag funderar över vilka konsekvenser ett sådant förhållningssätt får för jämställdhetsarbetet.

  • Vilken form av ”avbön” kräver vi att männen ska göra för att passa in i vår utbildning?
  • Ställs det särskilda krav på männen (som minoritet) att  motarbeta traditionella könsroller?

Vi diskuterar manlighet som begrepp och funderar över vilka förväntningar som möter manliga pedagoger. Vilken frihet har de att utforska sina känsliga sidor? hur lätt är det att stereotypiseras?

I Svenskan skriver Anders Mildner om en oskyldig form av maskulinitetsskapande – brödbak. Länk

Om ett ständigt tjat om mjölsorter, brödtekniker och egenhändigt malda kaffebönor kan ge dem den identitet de känner att de behöver, tja, vad är då problemet? Trots allt har den bärande mediebilden av en hemmaman hittills varit en reklamkampanj från 1978, där tyngdlyftaren ”Hoa Hoa” höll upp ett barn framför kameran. På behörigt avstånd från ett kök.

 

Rektorn och medielogiken

Sydsvenskans granskning av turerna kring Per Eriksson fortsätter:

Ordet för dagen är “jäv” och rektorn vid LTH förklarar att i ett litet land är det omöjligt att undvika nära kontakter. 1

Det mest spännande är nog annars riksmedias ointresse för händelserna. Kanske är det alltför komplicerade frågor att sätta sig in i? Jag förstår att det är svårt att göra något eget av affären – men frågor kring universitetens autonomi borde vara en angelägenhet för fler än lokalsidans begränsade spridning.

Jag misstänker att de narcissistiska stora tidningarna hellre låter bli att skriva än ser sig slagna på fingrarna av en lokaltidning?

I kommentarsfälten försöker en del personer misstänkliggöra reportrarnas bevekelsegrunder. Just nu är jag stolt över min tidning och hoppas på fler liknande granskningar av makten.

Kritiken mot den nya lärarutbildningen

Majken Humle skriver om ett centralt problem inom den lärarutbildning som startar 2011 . SOS

För att få examensrätt krävs bland annat att lärosäten anordnar utbildning av praktikhandledarna på skolorna men för examensrätt krävs inte att lärarutbildare ska ha grundläggande kunskap om skolan och dess undervisning. Det definieras inte som ett problem att lärarutbildare i allt större omfattning kommer att helt kan sakna kännedom om skolan och dess verksamhet.

Jag är rädd att Majkens dramatiska beskrivning är obehagligt sann, och är förvånad över att det politiska etablissemanget över blockgränserna  rusar in i den här förändringen utan att blinka.

Den handlar om att själva hjärtat, med både höger och vänster kammare, fortfarande inte är på plats. Än kvarstår problemet – som nu är det motsatta 1960talets seminarieutbildning.  Den akademiska frälsningsläran kommer att skapa andra och lika allvarliga brister som det kyrkliga och frikyrkliga idealet på sin tid. Om femtio år ter sig bristen på praktikbaserad kunskap och säkrad professionsanknytning lika komisk och ohållbar som 1960talets grävande i seminarieträdgården.