Pietá - ett centralt begrepp i Faludis analys

Uppdaterat 16/12: Jens Liljestrands svar i DN

Svelands text, och reaktionerna på den, bekräftar tyvärr det jag skrev i min krönika: att den offentliga diskursen om feminismen är låst. Positionerna är cementerade, varje försök till samförstånd hånas och fördöms som tecken på feghet eller dumhet.

……………………………………………………………………………………………….

Ursprungligt inlägg den 13/12:

Anders tipsar om Maria Svelands utfall mot teveserien Våra vänners liv.

Jag har länge undrat över mäns bristande förmåga och ointresse att analysera mansrollen, förvissad om att enda möjligheten att åstadkomma en jämställdhetsrevolution är om män själva, på allvar börjar analysera och problematisera mansrollen. Om de vågar. Hitintills har detta framför allt gjorts av kvinnor (se Susan Faludis ”Ställd” med flera) även om det på universiteten finns en hel del briljanta och modiga maskulinitetsforskare samt några enstaka författare som till exempel Stephan Mendel Enk, som gjorde ett seriöst och lyckat försök i sin bok ”Med uppenbar känsla för stil”. Men tyvärr verkar det ligga på kvinnors axlar även detta; att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen. Mäns likgiltiga tystnad har länge cirklat som ett oroligt åskmoln på jämställdhetshimlen och när kvinnor då och då försökt att problematisera detta blir de ofta anklagade för att vara manshatare eller för att vilja klumpa ihop alla män i en enda generaliserande grupp, och män är ju som bekant aldrig grupp, utan bara en oändligt lång rad individer.

Det stämmer inte med mina erfarenheter. De flesta män jag känner är intresserade av olika tolkningar av det som slarvigt kallas maskulinitet – samtidigt tror jag att det är få som klarar sig igenom Svelands analysapparat helskinnade. Den av kvinnor självpåtagna uppgiften “att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen” tror jag är en del av själva problemet. Jämställdhetsarbetet behöver nya vinklar.

Pelle Billing funderar vidare över vad som menas med anti-feminism.

Sången