Anders Mildner skriver om det här fenomenet som händer just nu, men som ingen riktigt verkar förstå:
Ett sådan företeelse är inte helt lätt för den traditionella medelogiken att hantera.
Först när journalisterna ska skriva om fenomenet i sina egna tidningar eller göra reportage om det i sina tv- eller radiokanaler krävs en talesperson att visa upp. Trots att den ursprungliga gruppen som började att diskutera ämnet på Twitter till stor del bestod just av journalister – som då alltså inte hade några som helst problem med att föra ett samtal utan att förhålla sig till en ”ledare”. Vad säger det om mediernas förmåga att skildra sin samtid?
Och det är lika sorgligt som sant att den #prataomdet-konversation som förts i sådan oerhört stor utsträckning faktiskt först blir riktigt puckad när professionella journalister ska försöka att hantera den. Varför? Jo, för att det är först då som vi får förenklingar och skapade konflikter som bara har som syfte att uppfylla det aktuella formatets krav på underhållning.
Samtidigt har självklart #prataomdet lett till ett stort antal debattartiklar och andra texter i traditionella medier som inte fördummat diskussionen.
När jag först stötte på tanken i form av lösa funderingar hos Johanna Koljonen tyckte jag det var ganska övermaga av några journalister att tro sig kunna styra innehåll och rubriksättning på landets kultursidor i en samordnad aktion. De här redaktionerna skulle väl aldrig låta sig manipuleras så enkelt och jag resonerade i termer av redaktionell integritet. Så dum var jag.
http://twitter.com/#!/jocxy/status/14762308999843840
Jag tror många är tacksamma över att hashtagförslaget #tackanna inte genomfördes. Med ett sådant namn hade det varit svårt att hävda kampanjens oberoende av Assangefallet.
Tysta tankar 