Jag ligger lågt i debatten om kön och kultur. Ivar Arpi lyckas sammanfatta de värsta motsägelserna.
Jag känner mig lite vilsen när konservativa ledarskribenter beskriver läget bäst.
Män som ratas på såväl arbets- som äktenskapsmarknaden kommer kompensera på andra vis. En man som har en given roll i ett samhälle, som innehar makt och pengar behöver inte hävda sig. Den man som blir över tenderar däremot att överdriva sin ”substanslösa” manlighet genom att anamma machoideal.
De senaste dagarnas diskussion om övergreppen i Köln och i Stockholm har satt igång ett intressant samtal om kön och normer, om vinnare och förlorare. En del har hävdat att den minsta gemensamma nämnaren är förövarnas kön. Andra har primärt framhållit värderingar och kulturell kontext. Men det finns ytterligare en dimension; även om de flesta som antastar kvinnor är män, så är inte majoriteten män antastare av kvinnor. Inte heller är argumentet att kvinnor utsätts för övergrepp överallt i världen detsamma som att alla övergrepp sker av samma skäl. Vissa övergrepp sker nämligen i linje med vad som är socialt och kulturellt accepterat, andra i strid med det.
Därför måste vi fråga oss hur vi bäst ska hantera den specifika grupp män som riskerar att hamna utanför samhället, ur såväl ett arbetsmarknads- som familjebildningsperspektiv. Att underskatta den outbildade, arbetslöse etniskt svenske glesbygdsmannens upplevelse av att vara obehövd, eller rentav oönskad, liksom hans förortsgrannes liknande erfarenhet, kan skapa problem vi bara sett början på och som vi dessvärre tycks stå handfallna inför.









