När jag började blogga för snart tre år sedan var det ganska trevande. Jag hade vaga tankar om att formulera något meningsfullt om mitt liv och arbete på högskolan. Ibland var det svårt att hitta ämnen som passade och jag testade nog gränserna för vad läsarna tålde.
Samtidigt bestämde jag mig för en miniminivå på ett inlägg om dagen och skräcken var att drabbas av fullständig inspirationsbrist:
– Tänk om det tar slut!
Brian Kotts tipsar om ett blogginlägg som påstår att twitter gör oss till bättre bloggare. Jag kunde inte hålla med mer!
Det är förvirrande att se morgonnyheterna på teve. Från Kadaffis svavelosande domedagspredikan över sitt folk till kaffeupproret i Hässleholm där ransonering tycks ha införts på ålderdomshemmet.
Citytunneln har förenklat pendlandet för många studenter och nu börjar tågen gå i tid. I Stockholm annonserar högskolor i tunnelbanan efter studenter till höstens kursstarter.
Jag vill gärna göra reklam för möjligheten att studera vid Malmö högskola. Beställ katalogen här.
Mina studenter tycker nog att jag är besvärlig. De brottas med Dion Sommers Barndomspsykologi och självförtroendena svajar. Jag försöker konsekvent undvika enkla svar och deras tålamod är inte oändligt.
– Kan du inte bara säga hur det är så att vi slipper de här diskussionerna!
Ibland tänker jag att ett kritiskt inställning är en lyx man kan unna sig när man har koll på alla grundläggande teorier. Samtidigt handlar det om ett förhållningssätt till det egna lärandet som är helt nödvändigt för att inte fastna i reproduktion av gamla ideal.
Jag läser Bryan Bretags funderingar kring betydelsen av att jobba med frågor om kunskapens natur i skolan och på lärarutbildningen. Det finns en risk att jag kommer bli ännu jobbigare.
Jag har bestämda åsikter om vad som bör finnas med i nyhetsprogrammen. Lottovinster är ingen viktig nyhet och staten borde kunna hitta andra sätt att rekrytera offer till sin omoraliska bedrägeriverksamheten.
Läs mer om public service och Lena Liljeroths udda tolkning av begreppet. DN, Svd, P1, Svt
Det är väl egentligen bara trollkarlen Stavros själv (och politikerna?) som kommer hel ut det här. Han strör oneliners omkring sig:
– Om jag inte kan få dig att skriva VG på provet efter två timmar ska jag sluta som lärare! (hot eller löfte?)
– Mina sjuor är bättre än era nior!
Programmet innehåller några gripande scener med Malin, som funderar över varför hon valde läraryrket. Då känns det nästan äkta. Hon kommer fram till att “man måste inte vara jätterolig hela tiden” och det kanske är en bra grund för hennes framtida utveckling.
Jag försökte twittra under programmet Länk. Det var inget riktigt tryck på flödet med många ser Svtplay och fyller på.
Plura ser ett helt annat program än jag – han betonar det personliga mötets betydelse och på ett pedagogiskt plan jublar jag över hans insiktsfulla analys. Men jag hittar inget stöd i programmet som är präglat av ett instrumentellt förhållningssätt – även om Gunilla Hammar Säfström jagar barn i korridoren och visar omtanke.
Jan Thavenius skriver i Skola och samhälle om Bill Gates donation av 24 000 kameror till amerikanske skolor. Projektet bärs upp av en stark tro på att det går att skapa effektivitet genom övervakning.
Integritetsfrågorna är minst sagt olösta. Vem ska se och bedöma det inspelade materialet? Vem tror att det går att hitta generaliserbara metoder?
– Jag har själv tryckt på att jämställdhetsarbete inte handlar om attitydpåverkan, utan om kunskap och kompetens. Frågorna kan inte ha en egen fil, utan måste in i systemets kärna. Det är att ta ett större ansvar. Vi lägger krutet på att få in genuskompetens i bedömargrupperna.
Jag måste nog fundera vidare på hur vi arbetar med breddad rekrytering och mångfald om vi INTE ska påverka våra egna och de blivande studenternas attityder? Någon som kan förklara för mig?
Frågan om könsbalans har många fallgropar och jag tröstar mig med att värre än i konstvärlden kan det inte bli(?). Nio av de tio viktigaste svenska konstnärerna är enligt tidningen Konstvärlden kvinnor. Läs här och här.
Notera de nervösa skratten i publiken. Efter några minuter förstår de flesta att föreläsaren menar allvar och att spel verkligen är ett kraftfullt redskap för att bli en bättre människa.
Genom att spela spel ändrar vi synen på vad en människa är kapabel till. Spelvärlden är en parallell skolgång och innefattar ungefär lika många timmar. Frågan är vilka förmågor barnen utvecklar under den här tiden. McGonigal sammanfattar
1) Urgent optimism
2) Social fabrics (spel bygger förtroende mellan människor)
3) Blissfull productivity (vi tycker om att anstränga oss!)
4) Epic meaning (spelare vill ingå i ett meningsfullt sammanhang)
