Jag är på konferens här i Malmö. Det är HSV, Malmö högskola och Lunds universitet som ordnar och det är ett ambitiöst program som började med att Pierre Godin berättade om EU.s regionala policy för högre utbildning.
Den franska powerpointtekniken är inte imponerande och den bildade församlingen verkade en aning brydd över det breda anslaget. Jag är ganska lättroad och tycker att hans sätt att säga “böddjedd” (budget) är förtjusande,
Efter några förvirrade minuter lyckades vi hitta en hashtag för twitter och nu ser jag fram emot att följa andra deltagares kommentarer.
Jag är fortfarande arg och förvånad över att inte fler reagerar på det som lärarna från Rosengård säger i lördagens Sydsvenska (finns inte på nätet):
Lärarna som Sydsvenskan träffar är alla trötta på vad de menar är ett allt för stort fokus på resultat. Ett exempel på hur snett det kan slå är att endast elever som redan är nära att klara målen får erbjudande om att gå i sommarskola och läsa upp sina betyg.
(…)
– Mina elever, som har ännu större behov, får inte den chansen. Jag anser att det är ett direkt lagbrott. Det är bara för att skolan ska få bättre statistik, säger Lars Ellborg. Dessutom anser de att statistikivern särskilt missgynnar deras elever.
Resultatuppföljningen bidrar alltså till att de svagaste eleverna lämnas i sticket och resurserna fokuseras till de grupper som har en möjlighet att bli godkända.
Jag var på en fantastisk konsert med Säkert igår och är fortfarande nöjd. Frågan är bara vad Annika Norlin ska göra med där älgen? Min norrländska är lite rostig.
Många har rasat mot de dåliga resultaten i stadsdelen Rosengård och ledarsidorna har tävlat i att utkräva ansvar. Baksidan av de här kampanjerna tror jag är att många lärare tappar sugen. De tröttar på att vara slagpåsar för politiker och debattörers utfall. Nu reagerar lärarna på den ensidiga beskrivningen. Artikeln från den 12/3 Sydsvenskan finns inte på nätet. Jag gick genom Mediearkivet.
Oroväckande är beskrivningen av resultatfixeringen. Om de här anklagelserna stämmer har vi ett allvarligt problem och jag är bekymrad över att inte fler reagerar på beskrivningen av effekten av fokuseringen på att öka andelen godkända barn. Jag markerar med fet stil.
Av de många brister som Skolinspektionen radat upp finns det bara en som lärarna själva kan göra något åt, enligt Susanne Strand.
– När det gäller resultatuppföljningen har vi tagit åt oss och kommer att rannsaka oss själva. Men om det är någon skola i den här staden där lärarna ständigt tvingas tänka om och se hur man kan lösa problem, så är det här, säger hon.
Lärarna som Sydsvenskan träffar är alla trötta på vad de menar är ett allt för stort fokus på resultat. Ett exempel på hur snett det kan slå är att endast elever som redan är nära att klara målen får erbjudande om att gå i sommarskola och läsa upp sina betyg.
Om detta är sant ser jag inget hopp för svensk skola.
– Mina elever, som har ännu större behov, får inte den chansen. Jag anser att det är ett direkt lagbrott. Det är bara för att skolan ska få bättre statistik, säger Lars Ellborg. Dessutom anser de att statistikivern särskilt missgynnar deras elever.
Skolinspektionen och statistiskryttarna skapar alltså nya problem. De lärare som väljer att fokusera på de svagaste barnen tvingas att bryta mot direktiven om att till varje pris öka andelen godkända resultat
– Våra elever börjar här nere, säger språk- och idrottsläraren Åsa Ghodsian och sänker handflatan mot golvet.
– Och kämpar sig hit upp, fortsätter hon och höjer handen en meter. – För att uppnå målen måste de klara den här lilla biten till, säger hon och höjer handen ytterligare ett par centimeter.
Lars Ellborg förtydligar: – Eftersom de börjar på en mycket låg nivå gör de en längre resa än många andra elever. Men det syns inte på något papper, därför får varken de, vi eller skolan kredd för det arbetet, säger han. Orättvist behandlade. “Som en saftig dolkstöt i mellangärdet.” Så beskriver läraren Lars Ellborg den senaste tidens kritik från medier och myndigheter. Susanne Strand, som är en av två specialpedagoger på Rosengårdsskolan, instämmer.
Ibland tycker jag att skoldebatten är väldigt beskäftig. Den här typen av ledare gör mig illamående : Skolor i skamvrån
Det kanske är för lite katederundervisning? Se Twitter
Jag kan inte stänga ute bilderna från Japan. Vågorna som sveper fram över kusten och explosionerna i kärnkraftsverket är bara en knapptryckning borta och jag ser dem många gånger. Ändå har jag svårt att ta in katastrofens omfattning. Jag försöker skydda mig och har inte full koll på min reaktion. Helena beskriver känslan.
Min far arbetade på Sydkraft och jag tillbringade många semestrar i lånade stugor. Det var ett företag som månade om sina anställda och han var nog stolt över att kunna peka ut kraftledningar över skånska åkrar och dånande kraftverk vid småländska åar. Extra spännande var det att få komma in i något av de kärnkraftverk som min far hade varit med om att planera. Det var liksom framtiden i dess renaste form.
Sedan kom kärnkraftsdebatten och mina kamrater demonstrerade mot samma kraftverk som han varit med och förhandlat fram placeringen av. Högern var för kärnkraft och vänstern emot – så det borde varit ett enkelt val vid omröstningen. (Länk). Jag marscherade mot Barsebäck och skanderade de välbekanta slagorden, men innerst inne litade jag nog på att Sydkraft representerade tryggheten. På något sätt närmade jag mig sakta honom och som förälder påverkade han mig nog mer än jag förstod och ville erkänna.
Sedan dess har det kommunala bolaget Sydkraft sålts till ett tyskt storbolag och heter numera Eon. Jag tror de tjänade 3,2 miljoner/anställd i fjor och min tilltro svajar. Barsebäck är stängt och min far lever inte längre.
Den japanska kärnkraftsolyckan gör mig ledsen och förvirrad. Just nu skäms jag för min godtrogenhet och för att jag skrivit en text som handlar om mig själv när ett land plågas av en katastrof. Till sist är vi ganska privata – särskilt när världen skakar till.
Diskussionen om könets betydelse i skola och förskola fortsätter. Jag betonar vikten av att olika erfarenheter finns representerade i personalgruppen, men värjer mig från essentialistiska idéer om hur män egentligen är. Maskulinitet är något som förändras och förhandlas genom historien.
På bilden dansar jag och en känd pedagogikprofessor med förskolebarn i Folkets park vid barnomsorgsdagen (1979??). Jag tror att mina snickarbyxor var röda, men hade även gula och blå.
På Newsmill fortsätter debatten från TCO:s rundabordsamtal.
Tysta tankar 