Anders B Westin ställer en intressant fråga och jag försöker fundera vidare.

Min första tanke är att teknikämnet inte ser ut på samma sätt längre. Uppdelningen mellan humanister och naturvetare är överspelad och i dagens samhälle finns det inte utrymme för den sortens revirtänkande. I vår generation var det vanligt att barn kategoriserades utifrån “händig”, “mattesnille”, “språksinne”, “konstnärlig”, “bollbegåvad” och jag menar att alla de här etiketteringarna hindrar oss från att utvecklas. De verkligt stora innovationerna sker av personer eller forskarlag som vågar tänka över gränserna.

En föreläsare sa ungefär så här:
– Om du presenterar en idé för tio personer och alla gillar den – då är det nog ingen bra idé! Om du presenterar en idé och ingen gillar den – då är det nog inte heller någon bra  idé! Men om du presenterar en idé och det finns en person som förstår och gillar den – då kanske det är en bra idé!

Min eventuella poäng är att de högskolor som vågar tänka ämnesövergripande har ett försprång när det gäller att ta tillvara det som tidigare kallades “teknik”. Idag heter fälten andra saker och på Malmö högskola händer spännande saker inom något som kallas Interaktionsdesign. Vad sker i mötet mellan människa och maskin? Alto University of tomorrow visar att det går att förena forskning och entreprenörskap. Angry bird skapades nog inte av en renodlad tekniker. Någon hade funderat över hur människan fungerar också.

– Men till sist måste någon ändå kunna skriva källkoden och skruva ihop maskinen, hör jag någon muttra. Sant, så sant. Och bilmekanikerna är värd en egen hyllning (se bild)

Jag anar att Anders engagemang handlar om barnens tidiga möten med teknik och naturvetenskap. Tyvärr kan jag inte lugna honom på den punkten. DEJA  utgår från att pedagogernas kön inte har betydelse för hur skolan tolkar sitt uppdrag. Det är ett vanskligt antagande.

Frågan är om fler katedrar räddar teknikämnet? För mig handlar teknik mycket om att utforska och pröva.