https://twitter.com/zoranalagic/status/54638278971895808
Zoran arbetar som presschef på LR men när han twittrar är det privatpersonen som uttalar sig. Det är nog tur.
Jag gissar att det finns en del lärare som inte är beredda att ta avstånd från “pedagoger” i allmänhet. Fast jag pratar inte LR-språket.
Zoran och Mats på twitter (Läs bakifrån pdf)
Komplicerade processer bör inte utnyttjas av utomstående aktörer för politiska syften.
När Zaremba använder Tolvåkersskolan för att återupprätta förmedlingspedagogik och mösstvång blir jag trött intill gränsen för uppgivenhet. DN är inte en seriös tidning och stjärnreportern slarvar med efterforskningen. Hans unkna värderingar präglar texten i förfärande hög grad.
Björn Kindberg beskriver ett värdigare sätt att närma sig skolans problem.
Jag tänkte försöka förklara diskussionen om #merkateder för studenterna men tvekar. Vad handlar det egentligen om? Finns det en grupp inom skolan som inte vill att barnen ska lära sig något?
Som inte tycker kunskaper är viktiga?
Som inte förstår värdet av arbetsro?
Kanske är det den här texten som upprör känslorna.
Skapa och våga – Skolverket
I den nationella handlingsplanen För framtida företagsamhet
konkretiseras och definieras begreppet entreprenörskap
som en form av företagsamhet och som ett förhållningssätt
till lärande. Handlingsprogrammet utgår
från OECD:s definition och konkretiserar vad en skola
med entreprenöriellt fokus kan innebära, nämligen att:
• Eleven erbjuds utbildning anpassad efter dennes specifika
förutsättningar, erfarenheter och sätt att inhämta
kunskaper.
• Eleven erbjuds och tar själv ökat ansvar för sitt lärande.
Lärarens roll blir därmed mer handledarens än kunskapsförmedlarens.
• Grupporienterat arbete tillämpas, i vilket eleverna lär
sig produktiv samverkan med individer som har andra
kompetenser.
• Undervisningen präglas av ”lära genom att göra” i
kombination med reflektion över de erfarenheter som
gjorts.
• Eleven arbetar med autentiska och komplexa problem
som överskrider ämnesgränserna.
• Samarbete mellan skolan och närsamhället är frekvent
förekommande.
• Arbete i projektform genomförs och där resultatet kan
nyttiggöras även utanför skolan.
• Arbete med uppgifter som är långa och sammanhängande
utförs. Sådana uppgifter, beting, syftar till att lära
eleverna planera, genomföra och utvärdera sitt arbete
och göra dem mer medvetna om sitt eget tänkande
och lärande.
• Eleven får möjlighet att driva ”företag” inom ramen
för utbildningen eller på andra sätt skaffa sig kunskaper
om och färdigheter i företagande.
Dessa punkter speglar intentioner och mål i Lpo94 och
Lpf 94. Det framgår också att huvudmålet inte är att
driva företag utan att det handlar om ett lärande där
både arbetssätt och arbetsformer betonar elevers egen
aktivitet.
Svenska skoldebattörer har intagit ett hundaktigt förhållande till grannlandet de senare åren.
Emma Leijnse skriver nyanserat och intressant i Sydsvenskan.
Tyvärr saknas en del av bakgrundsmaterialet på nätet. Sammanställningen över politikernas tankar om framgångsfaktorer är spännande. Alla verkar kunna hämta stöd för just sin tes.
Det blir svårt att uppfylla den nya läroplanens krav på att förskolan skall vara en plats för kunskap och lärande när barngrupperna blir allt större och personaltätheten mindre. Det skriver Sven Persson, professor i pedagogik vid Malmö högskola.
Sven formulerar det med all önskvärd tydlighet:
Att den svenska förskolan under en lång tid har varit föremål för nedskärningar rimmar dessutom illa med de stora förhoppningar som ställs på att den skall vara ett första steg i utbildningssystemet. Den nya läroplanen för förskolan ställer höga krav på att förskolan skall vara en plats för kunskap och lärande i ämnena matematik, språk, naturvetenskap och teknik.
Det är naturligtvis ingen slump att detta är de ämnen som svenska grundskoleelever presterar sämst i. Tanken är att förskolan på ett bättre sätt än tidigare skall förbereda barnen inför skolan.
Det är en svår ekvation som lämnas till förskolepersonalen att lösa: större barngrupper, minskad personaltäthet och högre krav. Politikerna får därför sluta att leka med förskolan och ta dess uppdrag på allvar.
Jag och Sven Persson dansar i Folkets park 1979
På lärarutbildningen arbetar vi mycket med begreppet samspel och som föreläsare vill jag gärna börja lektionen med något roligt och inspirerande exempel. Skrattande barn brukar vara ett säkert kort.
När jag ser den här filmen finns det något som skaver. Pappan är aningen för angelägen att locka fram det eftertraktade skrattet. Om han hade väntat en liten stund hade antagligen barnet fått tid att upptäcka hur man manipulerar världen.
Nu ekar det nervösa skrattet olustigt.
Det kan också vara så att jag är överkänslig.
Eskil Fagerström beskriver trenden att skolor och förskolor översköljs av underliga tävlingar med världsförbättrande syfte (länk)
Tvåa i Skol-EM i femmans tabell, nordiska mästare i inomhuspjätt, skolmatsalen har fått sin första Michelin-stjärna, åttornas kabaré sätts upp på Dramaten. Ja, det tävlas och vinns och görs succé och odlas tuppkam så att det riktigt svindlar.
Snart får vi se rubriker som ”Hela 7B på Svaleboskolan hoppar över gymnasiet – antas direkt till Harvard.” Eller ”Nobelpriset till tredjeklass på Klostergårdsskolan – löste cancerns gåta på tiorasten”. För att inte tala om ”Världsrekord på Kalvinknatet – Ella Boch Ella K först under nio sekunder på hundra meter.”
Alla dessa aktiviteter förskjuter intresset från det som borde vara skolans huvuduppdrag:
Det knepiga är om pseudoframgångarna i diverse tävlingar tillåts överskugga de riktigt viktiga saker, positiva som negativa, som händer i skolan. Eller får utgöra måttstock på om skolan är bra eller dålig.
Att Elsa lärde sig läsa, Elias fick en kompis och att Ellen vågade tala inför klassen – det är sådant som utgör de riktiga succéerna och underverken i skolan. Det kan man behöva påminna sig om emellanåt.
Tysta tankar 