Jag läser Ingemar Gens artikel ”Den fria leken är nästan fånigt hyllad”  i Svenska dagbladet och studsar till inför den hårda tonen i kommentarerna. Går det att förstå de hatiska reaktionerna som något annat än antifeministiska stridsrop? Det är en underlig text som kräver en del förtydliganden.

Rubriken utgår ifrån att det finns en gemensam förståelse för vad som är ”fri lek” och att en icke definierad grupp hyllar denna. Jag menar att Gens gör det lätt för sig genom att konstruera en nidbild och därefter polemisera mot den.

De flesta debattörer är nog medvetna om att talet om frihet alltid går att problematisera. Vuxna och barn är i någon mening fångade av sin tid och vår kulturs värderingar. Även de intellektuella som skryter över sin ”medvetenhet” riskerar att göra sig löjliga om de på allvar menar sig vara friare än andra.

Samtidigt vore det fel att beskriva människans handlingar som förutbestämda och i någon mening väljer de flesta av oss att leva våra liv som om vi verkligen vore fria att träffa självständiga val. Vi vill gärna se oss som kompetenta aktörer och detta synsätt ställer krav på hur vi bemöter omvärlden. Om vi reducerar barnen till ”objekt för uppfostran” blir det svårt att samtidigt tala om delaktighet och barnperspektiv.  Frihet forsätter att vara livets största utmaning.

Det andra nyckelordet är lek. Vilka teorier lutar sig Gens mot när det gäller lek? I skolan ser många lärare lek som i första hand avkoppling – något barnen behöver för att orka med de viktiga lektionerna.

I svensk förskoleforskning har Ingrid Pramling Samuelsson dominerat debatten . Hon har lyckats skapa gehör för lekens pedagogiska möjligheter och idag är det inte kontroversiellt att beskriva lärandet i leken.  Pedagogerna tilldelas en viktig roll för att synliggöra vilka kunskaper det är som barnen erövrar i den nyttiga leken.

Birgitta Knutsdotter Olofsson har ett mer barnnära perspektiv och betonar lekens sociala kvaliteter. Här utvecklas samförstånd, ömsesidighet och turtagning som både utgör lekens fundament och mål. Leken är en del av barnens arbete för att hitta sig själv och lekreglerna definierar den som god och trevlig.

De här lekteorierna menar jag är otillräckliga och banaliserar lekens djupare natur. Huizingas beskriver människan som en lekande varelse och då kan vi inte begränsa leken till de aktiviteter som är nyttiga. Leken är större än så.  Lek är mer än träning av färdigheter. Lek är mycket mer än anpassning till rådande strukturer.

Hjärnforskaren Matti Bergström lyfter fram lekens mörka sidor och jag är rädd att hans teorier inte passar in i genuspedagogikens världsbild.  Eftersom barnens (i första hand pojkarnas) beteenden definieras som problematiska gäller det att träna bort dem utan att de förtryckande metoderna blir alltför uppenbara.  I klassisk behavioristisk anda belönar och bestraffar pedagogerna önskvärda mönster. Så skapas ”den nya människan” med urgamla metoder.

Gens påstår att de ”nästan fåniga hyllningarna” till den fria leken beror på att pedagogerna är lata och han får oväntat medhåll från Knutsdotter Olofsson.

Jag saknar en sammanhängande teori om hur Gens ser på lekens betydelse för barns utveckling. Genuspedagogiken har problem med barnens val och det går att urskilja två traditioner med olika angreppssätt.

Den starkaste grenen är en kompensatorisk idé om att belöna könsöverskridande val. Pojkar som leker med dockor dokumenteras och blir en form av troféer för pedagoger som gärna vill bevisa att könsroller är något inlärt och därmed möjliga att förändra. En del barn väljer att spela med i spektaklet. Vi behåller alltså det könskodade leksaksutbudet men arbetar aktivt för att motarbeta konventionella val. En ny normativitet är svår att undgå. Mjuke Alfons och  tuffa Pippi är de nya förebilderna.

Den andra hållningen är mer radikal och tror sig kunna skapa en könsneutral miljö genom att ta bort alla leksaker som skulle kunna kategoriseras utifrån kön. Barnen tvingas då hitta på nya lekar och förskolan blir en god utopi medan de onda stereotypierna frodas i samhället utanför förskolans väggar. Problemet är att hemmets och populärkulturens värderingar ständigt hotar att störa den ideala tillvaron. Personalen tvingas in i en defensiv hållning – men kan å andra sidan trösta sig med att tillhöra ”de goda”.

Jag är bekymrad över Gens och genuspedagogernas ovilja att se sin del av problemet. Om pedagogerna inte själva bryter mot traditionella mönster finns det en uppenbar risk att barnen reproducerar stereotypier.

Min tes är att personalgruppens könssammansättning är betydelsefull för hur pedagogerna bemöter och inspirerar barnen lekar. Idag vet pojkarna mycket väl vilka lekar som är accepterade och de väljer ofta att leka så långt bort från pedagogerna som möjligt.  Jag beskriver detta som en form av instinktivt självförsvar.

Ingemar Gens tycks se det som en inträning i maskulinitet – jag menar att det är ett desperat försök att smita från kontrollsamhällets allt mer påträngande tentakler.

Eva-Lotta Hultén skriver fint om det förslavade barnet.