Lärarlaget laddar inför dagens lektioner
8
Alla älskar Skolverkets nya generaldirektör. Jag tycker att hon argumenterar underligt. Vad menar hon? Vem syftar hon på?
Jag känner ingen som efterlyser fler karlakarlar i förskolan. Möjligtvis har utbildningsministern någon gång antytt att det skulle vara en snabb lösning på disciplinproblemen – men efter 35 år i branschen är det för mig ett främmande uttalande. De män jag möter på förskollärarutbildningen hör definitivt inte till denna kategori.
Jag tror inte heller att män är bärare av några ” mystiska egenskaper” – däremot menar jag att det finns en hel del manligt kodade erfarenheter som är underrepresenterade i förskolan. Det är alltså ett mångfaldsproblem som blir till ett kvalitetsproblem.
Jag vill inte heller att männen ska reduceras till “representanter för manskönet”. Tyvärr är det nog alltid minoritetens lott att tilldelas den här funktionen. Ansvaret ligger på majoritetskulturen att inte exotisera avvikarna.
Generaldirektören fortsätter att beskriva läraryrket som könsneutralt och sig själv som duktig flicka. Det är en riskabel kombination. Jag efterlyser en normkritisk ansats. Vilka värderingar styr verksamheten under ytan?
De som inte kan eller vill spela spelet ramlar av vagnen och får skylla sig själv.
Efter många debatter med Zoran har jag lärt mig att känna igen en halmdocka. De åsikter Anna Ekström polemiserar mot är konstrutioner som försvarar bristen på kraftfulla rektyteringsåtgärder.
I Norge samarbetar stat och kommun. I Sverige kritisera GD kommunerna för att de inte gör något.
För varje år blir våra studenter allt bättre på datorer. Det gäller även mina kollegor.
Zoran frågar hur jag ser på läraryrkets tredje ben – och så var den dagen förstörd.
http://twitter.com/#!/tystatankar/status/111827053325721600
Och så på svenska:
Jag inser att det här är en politisk fråga och att jag borde ha en åsikt, men har svårt att ta skribenterna på allvar. En antologi för inre bruk?
http://twitter.com/#!/ExpressenKultur/status/111711228929380352
Jesper Högström avslutar sin recension:
“Men det kan inte skingra känslan av internt peppmöte, av ett slags omvänd möhippa där de nyskilda väninnorna kolkar vin och försöker övertyga varandra om hur lyckliga, lyckliga de är. Jag tänker som den gamla äktenskapsbryterskan, att damerna bedyrar för mycket”
Själv är jag mycket glad över äktenskapet och lite stolt över att vi lyckats utvecklas tillsammans under 28 år. Mer personlig än så blir jag inte på bloggen.