Jag gillar PM. Han beskriver en situation där invandrarpojkarna hamnar långt efter i skolan och ingen tycks våga lyfta kön och etnicitet i skoldebatten.
Sporten har alltid representerat drömmen om en möjlig klassresa.
Verkligen intressant! Läs om ett ansvarstagande kösystem.
“När urvalet i Londons skolor görs, har barn i familjehem högst förtur av alla, därefter barn med medicinska skäl. Många skolor har syskonförtur, men andra har tagit bort det med motiveringen att större barn ändå tar sig till skolan själva och då blir det inget extra krångel för föräldrarna att ha barn på olika skolor. De flesta skolor har en slags närhetsprincip, på andra avgör lotten vem som får plats.
I kommunen Hackney testas alla elevers förmågor inför antagningen till de högre årskurserna. Sedan delas eleverna in i grupper utifrån nivån på förmåga. Varje skola antar sedan lika många elever från varje nivå, så att alla skolor får elever från alla nivåer.”
Jag går genom Malmö och inser att han är väldigt stor. Det gamla Tempohuset på Södergatan är ingen prydnad för staden.
Artikeln ger många exempel på hur barn utforskar skriftspråket. Bra böcker är en av nycklarna till språket.
Men det visste ni.
Jag håller med om det mesta.
På länken till anmälningssidan finns även Malmö stads utmärkta stödmaterial. Det är en bra grund för djupare diskussioner om arbetsgivarens ansvar.
Sådana här texter möter jag inte ofta i jobbet.
I kölvattnet på den obehagliga Lööf-debatten sätter Margareta Rönnberg ner foten. Det räcker nu. Pedagoger som inte förstår leken ska inte kunna luta sig mot läroplanen för att slå ner barns aktiviteter.
Tysta tankar 