Jag lyssnar på Rakel Chukris samtal med Kalle Lind och inser att det kanske finns en plan. De ursinniga utfallen balanseras med eftertänksamhet. Förra veckan sågades Ranelid och Larsson – idag återupprättas de försiktigt.
Malena Jansson och Per Svensson iscensätter en liten dans om Jan Lööf på gödselstacken. Läsarna rycker antagligen på axlarna.
– Låt dom hålla på.
Tysta tankar 
Svensk film är med få undantag helt ointressant för mig och frugan. Vi fick nog av pubertal omnipotent ideologisk uppfostran redan på 70- talet då nomenklaturideologifanatikerna skapade en känslomässig överkänslig allergi hos oss båda.
Fransk film är helt överlägsen vad gäller konstnärligt uttryck inom arenan intersektionalitet av alla sorter. Inte bara “En oväntad vänskap” agerar bevis för detta.
http://nyheter24.se/filmtipset/film/serial-bad-weddings.html
LikeLike
Tack för tipset – det här tycker jag är bra:
http://www.svtplay.se/video/8657014/rendez-vous/rendez-vous-svt
LikeLike
Det här med att dra fram storsläggan ena veckan och vräka på, vässat med plåtig ironi, för att sedan nästa vecka “förbarma sig” över samma figurer: så helt fel har han ju ändå inte, grabben – och ofta via samma skribenter, det känns mest som en strategi för att höja kultursidans egen status (och statusen för deras dragarnamn). Huvudsaken är ju att det bara är sidans egen lilla krets av tyckare och trendmätare som tar sig ton i diskussionen.
Alla vet att man inte kommer att köra någon öppen debatt om värderingar i filmkritiken (apropå Mikkelsen och “Jakten”) lika litet som man skulle lämna Ebbas skilsmässobok till Per Wästberg för att låta honom göra en ingående, ogarderad recension (Wästberg skulle helt säkert haft intressanta synpunkter både på borgerliga äktenskap och på fenomenet “kulturmän” men han är inte en i gänget…)
LikeLike
Det är svårt att inte se det som en sorts dockteater där figurerna jagar varandra med knölpåkar och publiken skriker av förtjusning när skurken får sig en smäll.
Ibland blir det nästan på allvar.
LikeLike