De anpassliga akademikerna

Ett kännemärke för en profession är att den i institutionellt hänseende består av jämlikar: sedan kan individuella prestationer vara av högst varierande klass. Jämlikhet kolleger emellan präglar diskussion och beslutsfattande – sociologen Hans L. Zetterberg har allmänt karakteriserat professioner som ”kollegiestyrda yrken med vetenskaplig bas”. Vad som har skett på universiteten är att de kollegiala styrformerna urholkats och på sina håll helt raserats. Efter den senaste så kallade autonomireformen, signerad av liberala politiker, har svenska universitet kommit att styras hierarkiskt. Rektorn har utrustats med vd-makt, men är inte utsedd av sin styrelse (och inte heller som förr i världen av den akademiska personalen), utan av regeringen som också utser styrelse på rektors förslag.

Universitetets ledande person har upphört att vara den främsta företrädaren för verksamheten och gjorts till en oavsättlig myndighetschef med rätt att infoga allt beslutsfattande, all rådplägning (som tenderar att ske efter, inte före beslut) i en linjeorganisation med handplockade, icke-valda underchefer (prefekter och liknande). Universitetens ledarkadrer är därför sällan de mest excellenta på sina fält utan sådana som kan styra och hantera folk – skälla ut och avskeda, när så kan krävas, eftersom professorns anställningstrygghet nuförtiden inte är starkare än vaktmästarens. Inom kort kommer de inte heller att behöva hämtas från vetenskapens värld.

Detta är inte en nidbild. Det är akademisk misär. Det är avskaffandet av all akademisk frihet, som på Orwellskt vis har omtolkats från att vara individens autonomi till att bli institutionell autonomi med en diktatorisk rektorsmakt. Istället för akademiska intriger har det uppstått en hotfullhetens kultur, en tävlan om att vara till lags och institutionsledningar som tar sina medarbetare i örat när de blir ansatta i debatten, i stället för att försvara dem. Vem vill sätta sin fot på en sådan arbetsplats om man inte är tvungen? Många är tvungna, många skattar sig lyckliga över att ha meriterat sig till en postdoc-befattning istället för att kastas ut i långvarig arbetslöshet.

Jag känner igen en del tendenser, men är inte säker på hur en alternativ styrng skulle se ut.

20130610-060126.jpg

En kurs som bygger på en bild?

Jag funderar ofta över om det går att driva lärarutbildningen mot en mer filosofisk inriktning. Många studenter älskar att diskutera metoder, förhållningssätt och ämne. Mer sällan går vi i närkamp med olika tankar om vad kunskap är och hur den utvecklas.

Jag skulle gärna bygga en kurs på att försöka reda ut de begrepp som presenteras på bilden i kunskapshjulet.

Sprickorna i muren

Jag hör en ny ton i programmet. Lite tvekande, lite nyfiken, tröttheten på likriktningen i mitten.

Kanske innebär de konstiga artiklarna i DN en möjlig omstart? Vi kommer liksom inte längre genom polarisering.

Eskil Fagerström lyfter betydelsen av att rekrytera män till förskolan. Tack för det!