Jag pustar ut efter en lång och intressant studiedag tillsammans med kollegor. Vi pratar (som vanligt) om responsens betydelse och diskuterar tesen att dagens studenter behöver mycket stöd. Genom tydliga förväntningar, mycket respons och långsiktiga relationer kan den gode högskoleläraren lyfta och lotsa studenten under krävande utbildningar. Baksidan av teorin är att läraren tar ett mycket stort ansvar för studentens utveckling och att det finns en risk att vi utbildar bekräftelseknarkare.

I studien ovan beskrivs hur skolorna i Philadlphia höjt matematikresultaten i socialt utsatta omtåden med hjälp av självbelönanande spel. Barn som är vana vid omedelbar feedback från idrott och musik har svårt att motiveras av betyg – som dessutom ofta kommer långt efter lärandetillfället.

Därför lyfter författaren de digitala tävlingsmomentens möjligheter när det gäller att stimulera barn till att anstränga sig hårdare för att nå de eftersträvansvärda målen.

Det känns lite osvenskt. Vi romantiserar samarbete men konkurrerar under ytan.

Märks det att jag längtar efter lätträttade tentor?