Det är någonting med fokuseringen på den egna manligheten eller kvinnligheten som blir så självbespeglande – vare sig det handlar om att förstärka eller dekonstruera. (Jag tror för övrigt inte att jag någonsin känt mig så förminskad – som kvinna – som av en man som gjort till sitt livsprojekt att ifrågasätta förminskande könsroller.)
Självklart måste vi prata om baksidorna av könsrollerna: vad kvinnor gör i syfte att få bekräftelse, vad män gör för att framstå som mäktiga och oberörda.
Men målet att existera och agera i ett vakuum, fritt från föreställningar om femininitet och maskulinitet, tycks mig ytterligt torftigt. Jag funderar mycket hellre på hur jag ska lära mig att vända rädsla i mod, reflexmässig självcentrering till omsorgsfull lyhördhet och bitterhet till självrannsakan.
Susanna Birgersson
susanna.birgersson@dn.se
Jag är en obotlig optimist. På torsdag ska Belinda Olsson prata med Pär Ström – sedan bryter den stora gruppkramen ut.






