Goda råd – går det att ifrågasätta värdet utan att vara arrogant

Björklunds förslag om kommission och internationell forskargrupp låter seriösa. Emma Leijnse beskriver vilken kunskap som finns idag.

Länk

NIO PEKAS UT SOM FRAMGÅNGSRIKA
OECD definierar ”framgångsrika skolsystem” som de som presterar över OECD:s genomsnitt, och där elevens sociala bakgrund spelar mindre roll än i ett genomsnittligt OECD-land.

Sju länder, och två delar av Kina, lever upp till dessa två kriterier: Australien, Kanada, Estland, Finland, Hongkong, Japan, Sydkorea, Liechtenstein och Macao (Kina). Sverige klarar inte det första kravet men däremot det andra.

OECD:S SLUTSATSER FÖR ETT GOTT RESULTAT
1 Likvärdighet i utbildningssystemet.

2 Stort självbestämmande för varje enskild skola.

3 Höga löner för lärarna.

4Åtgärda bristen på lärare.

5 God ordning med lite skolk och sen ankomst.

Eller en slumpmässig bild från mitt oändliga arkiv?

20140117-160049.jpg

Rekryteringsfunderingar

Det är en jättebra kampanj – verkligen.

Nu ser jag fram emot nästa steg. Och sneglar mot andra satsningar.

Jag gillar delande som idé, men är osäker på om stipendiet förstärker bilden av förskolan som en plats där individuella prestationer inte belönas? Skulle detta varit möjligt på andra arbetsplatser?

De norska rekryteringsincitamenten ligger på institutionsnivå. Det är nog bäst så.

Dekanen vid min fakultet höjer rösten

Johan Elmfeldt har varit ganska försiktig i debatten om svensk skola. Nu tar han ett steg framåt.

Givetvis är det bra att regeringen satsar på barns och ungas utbildning och lärarutbildning. Att samtidigt påminna om det fria skolvalet och skolsegregation som bakomliggande orsaker till dagens brister känns som att upprepa självklarheter. Vad som ska bli intressant är att se vad de forskare som kommer att ingå i den internationella kommissionen, skolforskningsinstitutet och det utbildningsvetenskapliga rådet kommer att lansera som obestridliga vetenskapliga sanningar. Eller kan det kanske rent av visa sig att det är det motsägelsefulla och mångtydiga som också här måste ges erkännande i medialiseringens och globaliseringens tid?

20140115-072218.jpg

En obotlig lekromantikers bekännelse

20140114-084328.jpg

I den här artikeln driver Peter Gray tesen om 50-talet som lekens guldålder. Jag säger inte emot.

Länk

I’m lucky. I grew up in the United States in the 1950s, at the tail end of what the historian Howard Chudacoff refers to as the “golden age” of children’s free play. The need for child labour had declined greatly, decades earlier, and adults had not yet begun to take away the freedom that children had gained. We went to school, but it wasn’t the big deal it is today. School days were six hours long, but (in primary school) we had half-hour recesses in the morning and afternoon, and an hour at lunch. Teachers may or may not have watched us, from a distance, but if they did, they rarely intervened. We wrestled on the school grounds, climbed trees in the adjacent woods, played with knives and had snowball wars in winter – none of which would be allowed today at any state-run school I know of. Out of school, we had some chores and some of us had part-time jobs such as paper rounds (which gave us a sense of maturity and money of our own); but, for the most part, we were free – free to play for hours each day after school, all day on weekends, and all summer long. Homework was non-existent in primary school and minimal in secondary school. There seemed to be an implicit understanding, then, that children need lots of time and freedom to play.

I Sverige fortsätter skolans annektering av barndomen genom ett tionde skolår.