Håkan Engström presenterar en ny biografi över Johnny Cash.

Länk

Men den som verkligen räddar Cash och för honom in i hans karriärs sista blomstring är Rick Rubin, hiphop- och metalproducenten som vakar över samtliga inspelningssessioner från 1994 fram till slutet. Han förstår Cash tillräckligt väl för att inte välja att sminka om eller poppa upp honom. Rick Rubin är ingen make-up-producent. Han väljer inte det som för dagen passar och går an.

Framför allt förstår han det motsägelsefulla hos Johnny Cash; alltså ser han till att varje sida av honom kommer fram i ljuset. Cash får sjunga mördarballader, sånger om att sitta i elektriska stolen eller att sitta lika plågad i ett själsligt fängelse, sånger om samvetskval och om apokalypsen, sånger präglade av förkunnelse eller andlig förkrosselse, tonsatta böner och moralkakor samt någon enstaka popdänga. Rubin tvingar honom att gå till djupet, accepterar inget mindre, och Cash svarar med att inte ge sig förrän han fullt ut begriper innebörden, sin egen personliga innebörd, i vad han sjunger.

Däri finns styrkan i Johnny Cashs bästa inspelningar, från det tidiga genombrottet till det utdragna slutet.

Dagens omlyssning.

Jag är osäker på budskapet. Vem gör genusanalysen?