Jag har varit på långtur och söker mig mot kusten från Gyllebosjön.
Norr om sjön är det små grusvägar som gäller. Hagmarker och backar – precis som jag vill ha det. Det blir liksom inte mer Småland än så här.
Jag ser en repris av programmet och förstår kritiken. Ljud och bild är osynkat, artister och publik är ur fas, ingen hänger med på allsångslåtarna, rapdrottning, jojk, humorgrupp, fioltrams, pojkband – just när jag är på väg att ge upp kommer Björn Skifs in och räddar föreställningen.
Aldrig har jag känt mig äldre. Det är ingen behaglig upplevelse.
Jag läser ledaren och nickar först instämmande.
Samtidigt måste jag förklara för mig själv – vad är det som gör att jag misstror partiledarens avsikter? Han borde väl ha samma rätt att uttrycka sina åsikter med kroppen som alla andra?
Inom svensk mansrörelse är det här en stor fråga. Staten samarbetar med organisationen Män för jämställdhet som tar alla chanser att visa sina goda värderingar och normkritiska avsiktet.
Själv känner jag ett visst obehag över att bära tröjor som manifestar min präktighet i okontroversiella frågor. Jag är mot våldtäkter och kvinnomisshandel alla dagar.
Ändå vill jag av rättviseskäl försvara Jonas Sjöstedts rätt att tatuera sig utan att hånas. Tills någon förklarat för mig varför han är löjligare andra politiker som vill föra ut sitt budskap.
En annan dag kan vi diskutera manliga feministers strategier.
Från jätteboken vid Tåghusa rullar jag ner mot Lerbergstorp.
Det är en gammal film. Nu använder jag alltid hjälm.
Det är en imponerande lista på McGyverismer.
“Don’t try this at home”
Jag kunde inte hålla mig. De 27 avsnitten slank ner ledigt och lämnar en viss tomhet efter sig.
Feminismen har länge omfamnat Jane Austens porträtt av starka och självständiga kvinnor som kämpar för att skapa utrymme för heder och ärlighet i en värd av patriarkala och feodala mönster.
Nu tänker jag att det är dags för mansrörelsen att ta till sig kapten Wentworth som förebild. I det magnifika slutkapitlet diskuteras huruvida män är kapabla att bevara sin kärlek under lång tid. För Ann Elliot är det ett svidande nederlag att behöva inse hur väl, och med vilken utsökt uthållighet, kaptenen har hanterat hennes svek åtta år tidigare.
Jag har en olycklig kärlek till genvägar. Det fanns ingen enkel väg mellan Mellby käsk och Dälperöd – åtminstone ingen som jag hittade. Efter lite irrande över kalhyggen hittade jag till Raskarum och är ganska nöjd med det.
Jag tror att leken kommer att få en framträdande plats i den utbildningspolitiska diskussionen under valrörelsen och ser fram emot hur politikerns positionerar sig i frågan.
Det finns folk som tror att valet står mellan lärande och omsorg. Så enkelt är det inte.