Det börjar bli dags att närma sig de finare delarna av Österlen. Jag cyklar nerför Möllebacken mot hamnen i Vitemölla.
Kanska har jag tagit mitt säkerhetstänkande ett steg för långt. Hjälm och flytväst på samma gång känns lite överarbetat.
En fin kväll. Med dimma och stjärnfall.
Vi diskuterar hur vi väljer att definiera oss. Går det att gradera olika identiteter som bygger på: kön, ålder, etnicitet, yrke, politik, släkt, ekonomi, utbildning, utseende eller klass?
Hur förhåller sig teorin om valbar identitet till tanken på att “förverkliga sig själv”? Blir jag verklig genom att välja rätt identitet?
I diskussionen om individualiserad föräldraförsäkring delar AV den här inspirerande filmen.
Biologi är det nya svarta.
Raka vägen söderut mot Kronovall.
Jag är svag för slingriga vägar och njuter av den svindlande känslan av att vara lite vilsen. De här skogarna norr om Kronovall upp mot Eljaröd erbjuder ett litet tådopp i den upplevelsen. Sedan sätter jag på gps:en i mobilen och navigerar hemåt.
Så var det med det äventyret.
“Sönnerpå” betyder söderut. Planen är att vandra söderut från Skillinge. Det är en del av Österlen jag har begränsade kunskaper om.
Jag vaknar till Godmorgon världen och beskedet om att just nu pågår 33 väpnade konflikter i världen. Det går nästan inte att skaka av sig obehaget och känslan av dåligt samvete hänger kvar i kroppen.
Vi parkerar i Skillinge och vandrar söderut på stigarna. En frisk ostlig vind gör havet oroligt.
Vi passerar en stenig kuststräcka med enstaka pirar.
En rostig propeller påminner om ett nedskjutet plan från andra världskriget.
I Spraggehusen börjar sandstranden och vindsurfarna utnyttjar vinden.
Vi fortsätter söderut och hittar lä i en grop i närheten av Sandhammaren.
På kvällen drar vi in till Tomelilla och äter på Stora hotellet. De serverar Thailändsk mat.
Matsalen är imponerande och dunkel.
Vi möter tre kända skådespelare som också ska gå på bio.
Monty Python sänder direkt från London och vi kanske är en del av det. Magin i återföreningen fungerar ibland. Det är en skör idé och jag är inte nostalgisk. Alla sketcher har inte åldrats i skönhet.
Det är kvavt i salongen och vi stönar i pausen. Föreställningen lyfter i andra akten.
Jag tycker mycket om Värvet. De här lågmälda samtalen är perfekt cykelunderhållning. Åsa Linderborg talar öppet om sitt liv. Det känna mycket nära och äkta.
I skogarna öster om Eljaröd cyklar jag Kvighusavägen mot Tjörnedalsmölla. Det slingrar mer än någonsin och träden står som spön i backen.
Nu kör vi!
Den här artikeln väcker mig ur sommardvalan. Tack för det.
Jag vill citera långt – läs hela texten:
Finns då någon som försöker intala dem att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Jag kan inte värja mig för det intrycket. Märkvärdigt nog kommer detta slags antirasistiska retorik ofta från människor som ser sig själva som ”vänster”. Det är konstigt. Hur kan den som identifierar sig som vänster glömma klassfrågan?
Spelar det någon roll om en antirasistisk agitation får människor i socialt underläge att tro att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Ja, i så fall frestas de att tro att det är de öppet rasistiska partierna och grupperingarna, som är deras huvudfiender. Intrycket förstärks när antirasistiska organisationer mobiliserar främst mot udda öppet rasistiska partier. Klassmotsättningarna slätas ut. Man får ett intryck av att bara moderater, vänsterpartister och Svenska Kyrkan går samman och bekämpar de främlingsfientliga partierna, så är problemen lösta. Men tänker man så bortfaller de viktiga förklaringarna till underklassens problem: den högerpolitik som har ökat och befäst klassklyftorna. Den öppna rasismen är ett litet problem. Den strukturella rasismen, liksom den latenta, utgör långt större hot mot dem som kan beskrivas som ”främmande”. Men klassförtrycket överskuggar rasismen i alla dess former.
Saken har ännu en sida. De som ger sitt stöd till de främlingsfientliga partierna har ofta drabbats av samma högerpolitik, som drabbat de invandrade. De som invandrat har aldrig erbjudits några jobb eller någon social trygghet. Andra har förlorat sina jobb och sin sociala trygghet. I brist på politiska alternativ har de kommit att tänka att deras problem skulle lösas, om Sverige befriades från invandrare. Den tanken är lika dum som den att allt vore väl i Rosengård om man bara fick bukt med rasismen. Dessa tankar utgör emellertid varandras spegelbilder. De förtryckta invandrarna tänker att Sverigedemokraterna är deras huvudmotståndare. Och de som ger sitt stöd till Sverigedemokraterna tänker att det är invandrarna, och de antirasistiska organisationerna, som är deras huvudmotståndare.
Dessa missförstånd samverkar. De kan underblåsa krig mellan två förtryckta grupper i vårt samhälle, påhejat av vänsterns överdrivna antirasism och Sverigedemokraternas cyniska populism.
En rättfram vänsterpolitik borde kunna erbjuda ett – och samma – politiska alternativ till såväl Sverigedemokraternas väljare som marginaliserade invandrare i fattiga förorter.
Idag är världen mörk. Kan twitter sprida ljus över händelserna?
Jag kastar mig utför Grevlunda backar mot Lilla Eljaröd och passerar vägen mot Ljungseröd. Jag påstår inte att jag är den förste vite mannen som beträder dessa marker, men vi befinner oss definitivt utanför turiststråken vid kusten.
Hmmm – den här serien blir allt mer obskyr.
Ok – jag fattar. Ingen är intresserad av fisketurer utan fisk.
Tysta tankar 