Dagsverket är fullgjort. Snön är sen och vägföreningens pinngrupp har satt upp 100 käppar med hjälp av spett i stenig mark. Nu kan vintern komma.

Jag är lite trött.mmin kropp är inte gjord för arbete.

Igår kontaktade jag två journalister och bad dem kontrollera om den utpekade mannen i Nacka verkligen var förskollärare. Uppgiften dementerades under kvällen i Aftonbladet och Expressen.

Bakgrunden är att allmänheten tycks ha svårt att förstå innebörden av 3,5 års högskoleutbildning och 20 veckor handledd praktik. I stället fokuserar man på personens kön. Detta slappa förhållningssätt drabbar de män som väljer att utbilda sig inom yrket. Ingen läkare skulle finna sig i att ta ansvar för de gärningar ett outbildat vårdbiträde genomför. Även om båda var män.

Läs mer här.

Aftonbladets reporter menade att det ofta blir så här under utredningar och att jag borde se tiden an. Det kanske jag hade gjort om jag inte haft så förtvivlat dåliga erfarenheter av hur rättsväsende och medier slarvar. Rekordet innehas av Malmö tingsrätt som efter sex månader av utredning (?) fortfarande vid rättegången inte lyckades få rätt yrkestitel på den person som då kallades “32-åringen”.

När jag frågar om var uppgiften om att den utpekade i Nacka är förskollärare kommer ifrån, får jag en liten föreläsning om journalistisk etik och källskyddets betydelse.

Min tes är att källskyddet är begränsat när det gäller de poliser och den åklagare som uttalat sig å tjänstens vägnar. Som läsare vill jag veta hur det går till när felaktiga uppgifter sprids. Vem tar ansvar?

Och om ni frågar – jag är fortfarande arg.

Och ändå kan jag inte låta bli att reagera när kvällstidningarna ger de anklagade felaktiga yrkestitlar och slöddret på Flashback spyr galla över män som leker med andras barn.

Jan Kjellin skriver en brännhet text om hur det är att leva med misstankar.

Länk

Läs och sprid!