Min far skulle ha fyllt 90 år och vi hukar i blåsten vid minneslunden på Limhamns kyrkogård. Statyn av Carl Milles heter Guds hand uppfördes 1966. Det var långt innan Maradona förändrade betydelsen av uttrycket.
Jag vandrar vidare och lyssnar på Söndagsmorgon i P2. Det här stycket av Pachelbel driver den fallande basgången mot jublande höjder. Enligt Per Feltzin är det vanligt att stycket spelas vid begravningar.
Det tål att fundera över. Är livet en kanon?
I Sverige har den kritiska maskulinitetsforskningen dominerat jämställdhetsarbetet och dessa generella teorier är svåra att använda i förskolan.
Jag hoppas att vi kan höja blicken och låter Kimmel vila ett tag.
Jag hör till dem som brukar argumentera för att förskolan ska ta in populärkulturen och vara öppen för barnens idéer. Är ni beredda på några månader av det här?
Själv lever jag en skyddad tillvaro men kommer att göra många VFU-besök under våren. Det ska bli spännande att se vilka låter som sätter spår i verksamheten.
Någon ny Manboy tror jag inte det blir.
Jag är uppvuxen med den här versionen och deklarmerar gärna talavsnitten:
Men är det inte så att Cornelis lyckas kommunicera smärtan på ett innerligare sätt?
…is like a year in the rest of the world?
Kebabtallrik är alltid kebabtallrik!
Sången har åldrats ojämnt. Den ivrige läraren försöker peka ut viktiga fenomen – vi anar att barnen har andra intressen.
(Texten finns på youtubesidan)
Mot slutet tycks lektionen mer handla om konflikthantering. Vi förhandlar vidare om undervisningsbegreppet.
Jag undrar om någon under 25 år förstår vad “BC i krille” betyder?
Tysta tankar 