I USA ses gärna lumbersexualiteten som en motreaktion på metrosexualiteten. Men Mark Simpson menar att den metrosexuella mannen snarare krattat manegen för skogshuggarna genom att öka förståelsen för manligt identitetsexperimenterande. Då det i huvudsak är vita män från en urban övre medie­medelklass som intresserar sig för lumbersexualitet är det frestande att applicera ett klassperspektiv på fenomenet. För en man som sippar årgångsespresso erbjuder den ruffiga knegarlooken en möjlighet att distansera sig från skamkänslorna över sin privilegierade tillvaro. Skogshuggarattribut kan också signalera kärv autenticitet för en stillasittande kontorsråtta som sörjer att han inte kan ge uttryck för sin maskulinitet.

Jag vet inte om det går att manövrera genom det här minfältet. Det känns inte som om det går att göra rätt här. Bäst att sitta alldeles still i båten.

Vilken blir då kvinnans roll i den här utvecklingen? Ser vi en framtid där den hypernarcissistiska mannen med hjälp av selfies och sociala medier är självförsörjande på bekräftelse? Det tror inte Daniel Lindström.

– De allra flesta har en publik i åtanke när de står och gör sig fina framför spegeln. I grunden handlar alla dessa ritualer bara om att hitta en partner.

Mark Simpson har noterat att vissa feminister blir provocerade av manlig självobjektifiering.

– Jag kan tänka mig att det även i dessa kretsar finns en hemlig föreställning om att maskulinitet är något tidlöst och statiskt. Något som alltid går att skuldbelägga.

Jag läser de sista orden en gång till och ryser “Något som alltid går att skuldbelägga”