Ännu mera genus!

jhowardmillerwecandoit.jpgjhowardmillerwecandoit.jpgjhowardmillerwecandoit.jpgjhowardmillerwecandoit.jpg

Den äppelkindade serien om genuspedagogik rullar vidare och nu är det barnens tur att vittna om pedagogikens förträfflighet. Metoden att intervjua barn om deras uppväxt kan vara problematisk eftersom de enbart har tillgång till sina egna erfarenheter. Det blir liksom svårt med jämförelserna.

Men de verkar glada och nöjda. Kanske har jag varit orättvis som har kritiserat människosynen i pedagogiken. Till sist är nog den viktigaste framgångsfaktorn att barnen får möta pedagoger som brinner för vad de gör. Engagemang är liksom alltid bra.

Gränsen mellan pragmatism och cynism är hårfin.

Blomman, brädan, konstnären och läraren

magritte.jpg

Ibland blir det tydligt att lärarutbildningen bedriver ett underligt projekt – likt Magrittes konstnär försöker vi skapa något som bara finns inne i våra huvuden; den perfekte läraren.

Eller möjligtvis som en oändligt komplicerad konstruktion i kursplaner och examensordning där upphovsmännen önskar att alla goda egenskaper och förhållningssätt ska frambesvärjas ur ett stycke materia genom att kursmålen adderas till varandra.

Historiskt sätt snurrar motsättningen mellan form och materia i mitt huvud. Sven-Eric Liedman försöker reda ut frågan under 500 svårsmälta sidor i en bok Stenarna i själen (Svd) som jag inte riktigt vill släppa, men som ibland bjuder väl stort läsmotstånd.

I den första metaforen finns den blivande läraren som en inneboende idé i de studenter som jag möter under första terminen. Likt blomman finns i fröet och som den gode trädgårdsmästaren vattnar och beskär för att leda mot ett vackert resultat.

I den andra liknelsen är utgångspunkten en bräda som ska hyvlas, sågas, formas, filas, putsas o.s.v. tills den färdiga produkten är färdigställd efter den idé som bara fanns i hantverkarens huvud. Då är studenten ett objekt för de planer vi har och de metoder vi använder för att producera arbetskraft till framtidens skola.

Platon och Aristoteles brottades med dessa begrepp, och för mig är det inte bara filosofi utan själva kärnpunkten i hur vi ska förhålla oss till studenterna. Jag är inte säker på att vi kan hantera båda modellerna samtidigt. Hur ser studenterna på sig själv?

Dessutom lär det finnas andra sätt att beskriva hur människor utvecklas…

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Senare på jorden?

gunnar.jpgGunnar Ekelöf  (Länk SvD) skulle ha fyllt hundra år och medier översvämmas av hyllningar och underliga frågor till kulturpersonligheter om vad poeten har betytt för dem och vem som är vår tids Ekelöf.

Jag minns fragment av dikter och “det som är botten i dig är också botten i andra” känns fortfarande som en trösterik mening. Ensamhet är gemensam – vilsenhet är ett normaltillstånd.

Samtidigt är det lätt att glömma vilken lysande poet Ekelöf var och hur han med lätthet lyckades förena olika stilar som centrallyrik, naturromantik, surrealism och nonsens.

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.

1932 gav han som 25-åring ut diktsamlingen Sent på jorden

  • Före den ekonomiska depressionen
  • Före andra världskriget och atombomben
  • Före Beatles splittring
  • Före skotten mot Olof Palme och Anna Lindh
  • Före 11/9 och Irakkriget
  • Före klimatförändringar och tsunami
  • (Före alliansens skolpolitik)

Hur sent på Jorden kan det ha varit? Och hur sent på Jorden kan det bli?

trad.jpg

Klassisk genuspedagogik vs jägarstolthet

Lärare möter ständigt moraliska utmaningar. De ser olika ut och det är ofta svårt att hitta principer som hjälper oss i svåra stunder. När Tännsjö (se länk) kritiserar skolans värdegrund för att vara vag och auktoritär pekar han samtidigt på en avgörande svaghet. En grund bör vara stabil – något man tar till i svåra stunder när allting svajar. Det handlar alltså inte om en scoutmoral som påbjuder allmän snällhet och hjälpsamhet.

När prövas vår moral på allvar? Frågan för dagen är om genuspedagogiken har någon hållning till livets viktiga frågor – eller handlar det bara om träning i empati. Att känna rätt.

Skolan är målstyrd men värdegrunden bygger på fem på ytan enkla men motsägelsefulla regler.

  1. Människolivets okränkbarhet
  2. individens frihet och integritet
  3. alla människors lika värde
  4. jämställdhet mellan kvinnor och män
  5. solidaritet med svaga och utsatta

I Lpo94 (till skillnad från Lpfö98) finns dessutom grumliga formuleringar om krsten tradition och västerländsk humanism som kan göra vem som helst nervös…

Det är alltså inte avsikten eller konsekvenserna som står i centrum utan troheten mot reglerna. Alternativet är en nyttofilosofi som försöker minimera lidandet och maximera njutningen på planeten jorden. Ger skolans regler pedagogen något stöd i svåra situationer? Går dessa regler att förena med genuspedagogikens människosyn? Finns det någon sådan?

I våras prövades min moraliska hållning. En fågelunge kom krypande i gräset. Hårlös och ömkligt pipande var det ingen vacker syn. Inget bo eller omtänksam förälder i närheten. Jag tror inte att den hade stor chans att överleva

Min far som var jägare har lärt mig att djur ska inte behöva lida. Kaniner med pest ska man döda. Detsamma med fågelungar utan hopp. Det handlar inte om mina känslor inför dödandet. Astrid Lindgren hade nog sagt att det finns saker man måste göra – annars är man bara en liten lort.

Alternativet är att bära in fågelungen i skogen och hoppas på ett under. Eller låtsas som att den inte finns.

Vilket regelssystem kan jag luta mig mot? Vilken ledning får jag av värdegrunden? Hur ska en lärare agera i denna situation? Kan man förklara för barnen att den rätta handlingen är att slå ihjäl djuret? Enligt mig finns det bara ett anständigt sätt att agera. Jägarstolthet som värdegrund.

Hur hamnade jag i dessa tankar – jo diskussionen om genuspedagogik påminde mig om en tid då Hans och jag (under de informella och politiskt halvkorrekta artistnamnen Hassan und Massan) åkte runt på förskolor med gitarr och flöjt. Det brukade vara uppskattat av personalen ända tills vi spelade barnomsorgens nationalsång “I ett hus i skogens slut”. Textraderna:

Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig
annars skjuter jägarn mig

orsakade ofta problem och jag minns upprörda samtal med bekymrade pedagoger som försökte övertyga oss om att på deras förskola sköt minsann inte jägaren någon hare. (De hade skrivit egna verser där jägaren i stället kittlade haren) Barnen kunde enligt pedagogerna inte hantera den bistra sanningen.

Kanske förstod jag redan då att denna längtan efter att lägga världen till rätta för barnen är farlig och ända in i märgen skadlig. Min tilltro till genuspedagogiken har inte ökat sedan dess.

Njut av en riktig jägarsång.

jaeg.jpg

Bra böcker ska oroa…

…och Marie Hermanssons roman Svampkungens son ligger och gnager och skaver i minnet. På samma sätt som hennes förra bok Mannen under trappan släpper den inte taget.

Berättelsen fick underlig kritik och många recensenter hade svårt med formen som är skriven utifrån huvudpersonens perspektiv men med mytologiska under- och övertoner. Den ömtåliga överenskommelsen mellan läsare och författare är hotad.
– Menar hon verkligen att vi ska tro på det här?

svamp.jpg

Jag ska inte förstöra läsglädjen, men det finns mycket i boken som jag funderar över. Fadern är landets ledande svampexpert och ordnar exkursioner med damer som han förför. Sonen är blyg och helt i händerna på sin dominante och manipulative far.

Temat är kanske manlighet i en stereotyp och ålderdomliga form som gör bygdens kvinnor galna, men lämnar sonen i vilsenhet. Hans försök att hävda sig gentemot fadern får katastrofala följder. Det som skulle bli ett försök till uppror och självständighet innebär ett totalt nederlag.

Varje son tävlar i någon mening med sin far – och Freuds oidipala arena är inte den enda – men vad händer när fäder väljer att medvetet förnedra sina söner i deras försök att etablera någon form av manlighet? Boken ställer frågan på ett sätt som gör att jag tvingas ifrågasätta den traditionella bilden av manlighet som något traderbart. Det enkla imitativa rollövertagandet fungerar inte. Här gäller det snarare att skydda sig från bilderna av djurisk och hänsynslös maskulinitet.

325px-sylvester_stallone.jpg

Jag tänker på Susan Faludis intervju med Sylvester Stallone i Ställd. Världens mest beryktade machoman berättar om hur han försöker imponera på sin far med olika former av självdestruktiva ritualer, men ständigt möts av förakt. Höjdpunkten är när Stallone hyr en hästpolobana och fadern med berått mod försöker rida över sin son i avsikt att skada honom. Då släpper krampen och han inser det absurda i kraftmätningen. Efter det gör Stallone några filmer (Cops m.fl. ) där han försöker etablera sig i andra genrer – men publiken vill hellre se honom som stereotyp rambofigur. Men det är gripande att läsa om hur insikten drabbar honom
– Du kan inte vinna över din far! Han är den del av dig…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Genuspedagogik – never ending story…

galgenvantar.jpg

Svd presenterar svensk genuspedagogik i en lätt romantiserande artikel 2. Det känns lite fånigt att hänvisa till sig själv men de kritiska rösterna kring dessa satsningar är väldigt få.

Om utredningen Jämställd förskola

Om metodböckerna

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Propaganda – äntligen?

Slaget om skolan går vidare… Jag är orolig för att politiseringen av frågorna kommer att förstöra samtalsklimatet – men efter Folkpartiets senaste utspel är alla medel tillåtna.

Under tiden fortsätter DN att sprida myter om den farliga svenska skolan och den dåliga lärarutbildningen.

Våld och hot är vardag på Sveriges största arbetsplats – skolan. 2007 kan bli det värsta året någonsin, redan har nära 300 anmälningar kommit in till Arbetsmiljöverket. Trots det får de flesta lärarstudenterna ingen utbildning alls i konflikthantering.

Retoriken har förvandlat lösa rykten till sanningar – mina erfarenheter från skolbesök och lärarutbildning är helt annorlunda. Våld och hot är inte vardag. Jan Björklunds behov av att svartmåla skolan för att kunna visa handlingskraft, ställa krav och skapa tydliga regler  styr nyhetsrapporteringen på Sveriges största morgontidning. Min respekt för den liberala journalistiken har varit större.

Jag vet verkligen inte…

…om det här med bologneriet är en bra idé på en professionsutbildning. Det opersonliga instrumentella förhållningssättet som är en förutsättning för neutrala bedömningar hotar centrala värden i det som vi av tradition kallar lärarkunskap.

bol2.jpg

Ett exempel som rör upp starka känslor är namnets betydelse. Jag är antagligen djupt präglad av 25 år i förskolan och har svårt att anpassa mig till ett opersonligt förhållningssätt.

Som lärare skäms jag inför tanken att inte känna till namnen på de studenter jag möter. Ansiktet, namnet och handlingen bildar förutsättningen för ett respektfullt möte. Studenterna vittnar om detta igenkännande som en central kvalitet. De vill bli sedda och bekräftade. I utbildningsfabriken är denna längtan efter närhet lite sorglig och riskerar att skapa ett annat fokus än det som borde vara utbildningens syfte – att uppnå kursplanemål och producera dugliga lärare.

Samtidigt är jag rädd för att studenterna tar med sig bilden av en bekväm distanserad elevrelation i sin framtida lärargärning. Varför ska de vilja möta barnen när vi lärarutbildare inte vågar (eller har förutsättningar) att lära känna dem på en personlig nivå?

Myten av den opersonlige effektive pedagogen återskapas. Ett neutralt offer som beredvilligt följer pedagogiska modenycker från riksdagen. Lydnad som livshållning. Testen som distanseringsverktyg. Bedömning, diciplinering och sortering som slutmål.

Närhet ställer andra krav på ärlighet. Vad behöver de här barnen? Vad kan jag göra för dem?

Samtidigt hyllas en teknokratiska undervisningsvision i folkpartistiets version i landets tidningar (Svd – ofta nyanserad) (DN – den ständiga hejaklacken). Den t-y-d-l-i-g-e ledaren med de t-y-d-l-i-g-a kraven drar fram på ett populistiskt segertåg genom landet. Socialdemokraterna hukar i buskarna.

Teambuilding – I like it!

Mycket fjomperi importerar vi okritiskt och stora delar av den ledarskaps- och managementfilosofi som breder ut sig i skolan är djupt motbjudande. Men det finns delar jag gillar. Tanken på att grupper behöver utmaningar för att växa samman förstår jag.team1.jpg

På min enhet tar vi in 320 studenter fördelade på 40 arbetslag. Vi väntar oss att de ska stötta varandra och ta stort ansvar för studierna. De är beroende av varandra – på gott och ont.

Därför åker vi ut till en skog utanför Malmö och skickar ut dem på teambuilding i form av 8 stationer som ska träna deras samarbetsförmåga och tillit. Olika egenskaper belönas i övningarna och den viktigaste förmågan är nog att lyssna på varandra. Det låter banalt men efter dagen brukar mycket lossna i grupperna.

En dag i skogen betyder mycket. Rollerna är inte fixerade – alla behövs. Tänk om vi kunde bevara den känslan!

Det påminde om min tid som förskollärare och känslan av att ha varit med om en riktigt lyckad utflykt. De enkla nöjenas tid.

Barns rättigheter – landslagströja

Rektorn på Strandskolan i Klagshamn har tagit ett dåligt beslut. (Läs artikel) Av rädsla för den dolda rasismen har han förbjudit elever att bära landslagströja på skolfoto.

Antagligen finns det inget bättre sätt att driva in barnen i den öppna rasismen än att utsätta dem för denna form av kränkande åtgärder. Om jag hade varit elev skulle vi snabbt ha kommit överens om en ny kod som signalerade tillhörighet och skrattat åt de vuxnas försök att kontrollera tankarna.

Denna ängsliga tolkning av värdegrunden parat med en lust att vara duktig – det kan inte vara rätt väg att bekämpa rasismen. Rektorn skriver att det är barnens beslut att inte vara med på bilderna. Så talar den verkligt arroganta makten.

flagga.gif