Lärare möter ständigt moraliska utmaningar. De ser olika ut och det är ofta svårt att hitta principer som hjälper oss i svåra stunder. När Tännsjö (se länk) kritiserar skolans värdegrund för att vara vag och auktoritär pekar han samtidigt på en avgörande svaghet. En grund bör vara stabil – något man tar till i svåra stunder när allting svajar. Det handlar alltså inte om en scoutmoral som påbjuder allmän snällhet och hjälpsamhet.
När prövas vår moral på allvar? Frågan för dagen är om genuspedagogiken har någon hållning till livets viktiga frågor – eller handlar det bara om träning i empati. Att känna rätt.
Skolan är målstyrd men värdegrunden bygger på fem på ytan enkla men motsägelsefulla regler.
- Människolivets okränkbarhet
- individens frihet och integritet
- alla människors lika värde
- jämställdhet mellan kvinnor och män
- solidaritet med svaga och utsatta
I Lpo94 (till skillnad från Lpfö98) finns dessutom grumliga formuleringar om krsten tradition och västerländsk humanism som kan göra vem som helst nervös…
Det är alltså inte avsikten eller konsekvenserna som står i centrum utan troheten mot reglerna. Alternativet är en nyttofilosofi som försöker minimera lidandet och maximera njutningen på planeten jorden. Ger skolans regler pedagogen något stöd i svåra situationer? Går dessa regler att förena med genuspedagogikens människosyn? Finns det någon sådan?
I våras prövades min moraliska hållning. En fågelunge kom krypande i gräset. Hårlös och ömkligt pipande var det ingen vacker syn. Inget bo eller omtänksam förälder i närheten. Jag tror inte att den hade stor chans att överleva
Min far som var jägare har lärt mig att djur ska inte behöva lida. Kaniner med pest ska man döda. Detsamma med fågelungar utan hopp. Det handlar inte om mina känslor inför dödandet. Astrid Lindgren hade nog sagt att det finns saker man måste göra – annars är man bara en liten lort.
Alternativet är att bära in fågelungen i skogen och hoppas på ett under. Eller låtsas som att den inte finns.
Vilket regelssystem kan jag luta mig mot? Vilken ledning får jag av värdegrunden? Hur ska en lärare agera i denna situation? Kan man förklara för barnen att den rätta handlingen är att slå ihjäl djuret? Enligt mig finns det bara ett anständigt sätt att agera. Jägarstolthet som värdegrund.
Hur hamnade jag i dessa tankar – jo diskussionen om genuspedagogik påminde mig om en tid då Hans och jag (under de informella och politiskt halvkorrekta artistnamnen Hassan und Massan) åkte runt på förskolor med gitarr och flöjt. Det brukade vara uppskattat av personalen ända tills vi spelade barnomsorgens nationalsång “I ett hus i skogens slut”. Textraderna:
Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig
annars skjuter jägarn mig
orsakade ofta problem och jag minns upprörda samtal med bekymrade pedagoger som försökte övertyga oss om att på deras förskola sköt minsann inte jägaren någon hare. (De hade skrivit egna verser där jägaren i stället kittlade haren) Barnen kunde enligt pedagogerna inte hantera den bistra sanningen.
Kanske förstod jag redan då att denna längtan efter att lägga världen till rätta för barnen är farlig och ända in i märgen skadlig. Min tilltro till genuspedagogiken har inte ökat sedan dess.
Njut av en riktig jägarsång.
Tysta tankar 