Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.
Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?
Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!
Sydsvenskan har gjort en uppföljning! Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.
Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.
Ibland är politik mer obehagligt än vanligt. Socialdemokraternas skolpolitiska rådslagsgrupp i Stockholmslän publicerar en text på DN debatt riktad till partistyrelsen.
Jag förstår att partiet känner sig trängt av folkpartiets aggressiva skolpolitik, men det måste finnas en gräns för den slippriga populismens retorik. Botgörarna är som vanligt värst.
Det är måluppfyllelsen, inte antalet skolår, som ska vara det obligatoriska i skolan.
Går det verkligen att tänka så? Finns det någon gräns för antalet år? Inte ens under det stora språnget trodde de planekonomiska strategerna i Kina på obligatorisk måluppfyllelse.
Det finns givetvis mycket som är positivt i de svenska skolorna. Men situationen är långt ifrån perfekt och vårt parti måste därför eftertryckligt kritisera och åtgärda skolans brister.
Tävlingen om vem som är mest orolig rullar vidare. Än så länge leder kanske fp. Men socialdemokraterna samlar orospoäng på bortre långsidan.
Vi kan inte ställa upp på beslut som innebär att Sverige agerar motvalskärring när resten av världen unisont höjer kunskapsribban. När andra länder vill åstadkomma allt mer med sin utbildningspolitik kan vi omöjligt formulera lägre ställda förväntningar.
Vem är måltavlan för dessa funderingar? I en tid när allt tycks handla om krav, krav, krav borde någon föra fram innehållsfrågorna. Vad är det vi ska göra och varför?
Det är trångt på högerkanten i svensk skolpolitik. Ett oreflekterat kunskapsbegrepp parat med naiv mätbarhetskult sänker diskussionen till nya lågvattenmärken.
Ibland önskar jag att det vore svårare att få in bidrag på DN debatt. Mycket svårare.
Jag har haft en svacka. Diskussionen om våld i samhället har gjort mig illa till mods. För två veckor sedan slogs 50 fotbollshuliganer utanför mitt hus. Jag reagerade inte mer än ungefär: jaha. Om de vill banka på varandra får det väl göra det – men helst på någon annan gata. För mig var det trist att bilden av våldsamma män förstärktes. Våldet blev till en könsfråga och jag hade svårt att distansera mig. Anne Jalakas skrev en konstig krönika som gjorde mig ännu tröttare.
Mordet på Östermalm berörde mig inte djupare. Jaså, de var fulla och misshandeln spårade ur. Demonstrationer och manifestationer verkade leva ett eget liv. Tidningarna drogs in och den meningslösa händelsen blev en nyhet med moraliska dimensioner. Kanske för att offer och gärningsmän tillhörde överklassen? Vi förväntades känna och agera.
Dödsskjutningarna i Rödeby drabbade hårdare. Här var ett äkta misslyckande för ett helt samhälle. Våldet var möjligt att förstå som kulmen på en serie händelser. Men det finns inget facit och juridiken kommer att bli intressant.
Svenska dagbladet ställer de rätta frågorna idag. Jag vill veta om våldet verkligen har ökat. Jag vill inte vara delaktig i en hysteri som försöker hitta förklaringar på det som inte går att förklara.
3. Är våldet bland unga värre idag?
•De laglydiga ungdomarna blir fler. Andelen 15–17-åringar som uppger att de inte har begått brott har ökat från 39 procent 1995 till 51 procent 2005.
•Andelen ungdomar som har begått våldsbrott och burit kniv har minskat från 21 procent till 15 procent.
•De mest brottsbelastade blir inte fler. Andelen 15–17-åringar som begått mer än 16 brott under ett år ligger på en stadig nivå.
•Även antalet unga som dömts för brott har minskat de senaste 30 åren. Det gäller framför allt stöld.
•Anmälningarna av våldsbrott bland unga har däremot ökat. Det tolkas av forskare främst som ett resultat av att toleransen mot våldet minskat. Antagandet att det faktiska våldet inte ökat stöds bland annat av statistik från dödsorsaksregistret, sjukhusstatistik och studier där de unga själva får berätta.
•Tonåringar som dödar andra tonåringar är ovanligt. I Sverige inträff-ar det en–två gånger per år. Inget tyder på att det ökar.
• En aktuell jämförelse av andelen unga som begått olika typer av våldsbrott i de nordiska huvudstäderna visar att Stockholm och Oslo har lägst nivåer följt av Helsingfors och Köpenhamn.
•Andelen unga som dricker och använder narkotika har ökat under flera år, men nu har trenden vänt. Andelen som inte dricker alls har ökat. Ungdomsfylleriet är inte mer utbrett 2005 än det var på 1970-talet.
Källa: Felipe Estrada, Brå.
Till sist letar jag efter en hållning som inte är cynisk men som inte heller frossar i skuld över att leva i en tid där människor dödar varandra. Trycket på att hitta enkla svar på svåra frågor kommer öka. (Är det nätets fel?) Jag tror att min empatiska förmåga är på gränsen till utmattning. Jag vill inte ta ansvar för sådant jag inte kan kontrollera. Låt andra förfasa sig över världens ondska.
Jag funderar över den märkvärdigt lugna stämningen i Stapelbäddsparken som jag gick förbi idag. 200 ungdomar åker skateboard och rullskridskor i en fantastisk anläggning. Det vilar en koncentration i luften och alla verkar fokuserade på att få samspelet att fungera i betongen. Grannens pojke säger att där nästan aldrig är bråk. Sakta bygger jag upp hoppet igen om möjliga möten utan våld. Här förs kunskaper vidare mellan generationer. Jag vill att Nobel fredspris går till föreningen Bryggeriet och eldsjälarna bakom Stapelbäddsparken. Nu.
….tror jag inte mycket på. Svenskar har länge mytologiserat det danska informella umgängessättet med bajer och hygge. Jacques Werup skrev att det danska gemytet är germanskt och jag tror att det betyder någon form av hårt villkorad gemenskap. De annorlunda är inte välkomna. Dansk flyktingpolitik är svårsmält.
Därför är det ett äventyr att komma till fristaden Christiania som sedan 1971 har varit en nagel i ögat på staten, kapitalet och den del av befolkningen som vill ha ett ordentligt samhälle med tydliga regler. Nu har Christiania funnits i mer än 35 år och invånarna kämpar för rätten att finnas till. Trycket från exploatörer är hårt. Tanken på att bostäder inte kan ägas – uhu – kan något vara mer provocerande?
Jag möter en kvinna med slagordet från 70-talet tryckt på koreaduffelns rygg:
Ni kan inte slå ihjäl oss
för vi är en del av er själv
När jag kommer hem diskuterar vi vad Christiania egentligen är bakom drogromantiken och de inspirerande och vackra husen.
Vad innebär det att vara en fristad? Jag jämför med kommuner som väljer att ställa sig utanför den statliga flyktingpolitiken och hävdar en form av lokalt själstyre. På så sätt sägs friheten bli större.
Jag tror vi behöver de som ställer sig utanför gemenskapen – men som ändå deltar och bidrar i någon form. Idag är en stor del av innevånarna i Christiania väletablerade medborgare med jobb och god ekonomi. Vad är det som håller ihop dem? Misstron mot den goda staten och det danska gemytet?
Ibland tror jag att det bara brister för rektorer och lärare. Varje nyhet vinklas tvångsmässigt mot skolans ansvar och varje journalist avkräver alltid rektor på svar om hur de ska kunna garantera att just detta missförhållande inte upprepas.
Sydsvenskan presenterar en allvarlig nyhet om s.k. bötning och det är säkert ett verkligt stort problem för alla inblandade. Rektor försöker först värja sig:
Rektorn ser med allvar på händelsen, men betonar att skolan inte kan ingripa mot händelser utanför skoltid.
– Vad mina elever gör på kvällstid överlämnar jag med varm hand åt föräldrar, polis och socialtjänst, säger rektorn.
Reportern är inte helt nöjd med svaret och spelar ut trumkortet:
Både rånoffret och den utpekade gärningsmannen går på skolan. Hur bekymrad är du över det?
Jag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:
– Det är fruktansvärt om det visar sig vara sant. Jag kan inte säga hur vi ska lösa det. Det här måste vi resonera om.
Bilden av skolan som samhällets slasktratt och rektorn som syndabock rullar vidare. Samtidigt arbetar utredningar som vill styras skolan mot att vara striktare inriktad på ämneskunskaper och måluppfyllelse. Då kanske föräldrar, sociala myndigheter och polis får ta ett större ansvar för händelser utanför skolans domän. Media tvingas hitta andra syndabockar för samhällets misslyckande. ( Å andra sidan är det vanligt att lärare skyller alla elevproblem på media, så det kanske jämnar ut sig…)
Om rektor ska ta ansvar för allt och alla hela tiden är risken stor att det slutar i cynism och uppgivenhet. Det har vi inte råd med.
Det tycks vara viktigt att beskriva vad en blogg egentligen är. Papperstidningarnas krönikörer slår knut på sig för att förklara (och fördöma) den innersta kärnan i bloggkulturen. Det tycks finnas någon dold idé som ska avtäckas/avslöjas!
Jag känner igen tongångarna från den tiden då videon kom och många trodde att det enbart gick att visa porr- eller våldsfilmer. Inga ansvarskännande föräldrar borde släppa in dessa hydror i sina hem. Vi var småbarnsföräldrar och valde (av omtanke om barnen) att enbart hyra en apparat som vi delade med grannen. Om vi bara hade video varannan vecka skulle vi inte bli beroende och barnens själar kanske räddas. Hur nervösa och korkade var vi?
På samma sätt läser jag krönikor som oroar sig för att gränsen mellan privat och publikt ska lösas upp, att de tvångsmässigt narcissistiska personligheterna ska ta över, att skvallret ska spridas, att pressetiken förstörs (jojo det var ju på tiden…) och – ja det tycks vara möjligt att projicera vilken privat noja som helst på detta s.k. bloggfenomen. Andra oroar sig över att bloggarna väljer att visa upp vilka sidor av sina personlighet de vill visa upp.
Min bild av bloggosfären är att den inte är möjlig att förstå eller beskriva i sådana här förenklande termer. De 1,2 miljoner ryssar som bloggar om tillståndet i landet har i viss mening ersatt den traditionella pressen. De egyptier och burmaneser som sitter i fängelse för att ha spridit information om sina länder har betalat ett högt pris för sin tro på kommunikationens betydelse. De forskare som väljer att dela med sig av sina rön i bloggform utmanar bilden av att allt måste vara privat och banalt.
Kort sagt – definitionen av romanen tror jag även gäller bloggen: Ett stycke verklighet sett genom ett temperament.
Skillnaden är att de flesta bloggar uppmuntrar till någon form av interaktivitet och att läsaren därför inte alltid placeras i underläge i förhållande till avsändaren. Skribenten riskerar att bli bemött – läsaren riskerar att ha slösat bort några minuter av sitt liv.
Återbetalningsskyldighet föreligger ej.
P.S. Bilden förställer det autonoma (nervösa) nervssystemet. Det är den delen vi inte kan kontrollera. Det är den delen som gör oss nervösa…
Jag är lite tagen av nyheten från Rödeby(svdDN) där en fader har skjutit ihjäl och skadat ungdomar som trakasserat hans familj. Kanske anar jag att det finns en strimma av mig själv i den här mannen som tog till galet övervåld när han inte kunde skydda sitt hem och sina barn från angriparna.
Lika primitivt reagerade Tony Soprano när en annan gangster kommenterade dottern. Ett sanslöst övervåld och helt vidrigt brutalt och fel – men ändå möjligt att ta till sig. I en värld där allt rasar ligger våldet nära. Konsekvenserna finns inte. Allt är ett vibrerande nu.
Jag försöker förstå föräldraskapets svarta sidor. Du är beredd att försvara ditt barn till varje pris. Tanken på att samhället ska tillvarata dina intressen är långt borta. Det skrämmer mig – men samtidigt ser jag något moraliskt lockande i dessa handlingskraftiga män som på ett sydstatsmässigt sätt reser sig och skipar rättvisa. Jag vill bara inte möta dem själv. Jag vill inte möta mig själv i dem.
Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor
Det är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.
Vad skall vi lita på? Hur går det med våra ramar och normer om det vi skall hålla oss till vacklar, knakar, går av?
Den retoriska höjdpunkten är när Stolt även bekymrar sig över trenden att pröva gränserna i skönlitteraturen. Här rasar den sista bastionen och den gamle rabulisten tycks tro att det går att dra en skarp gräns mellan fantasi och verklighet
Jag tänker också på romanerna. Alltför många av dagens romaner pendlar mellan sanning och fiction, mellan riktiga namn och påhittade, mellan verklighet och fantasi där sann historia och riktiga, kända namngivna personer byggs in i miljöer och händelser som är uppdiktade, så att vi inte vet vad som är sanning och vad som är dikt.
Kanske är det viktigt för en sportjournalist att skilja mellan fantasi och verklighet, Samtidigt som det är få områden som är så indränkta av myter och rykten. Men när Stolt försöker tillämpa samma estetik på litteraturen blir det mer än pinsamt.
I vår tid, där sanning, verklighet, äkthet, fakta ställs på så många svåra prov, behöver vi författare som antingen ger oss den sanna historieskrivningen, det äkta människoporträttet som vi kan lita på, eller tar med oss ut i den fullständiga fantasin, där vi kan sväva fritt ett tag, låtsas och leka, fjärran från bloggmonster och bildförvanskare.
Här har vår Don Quixote en värdig fiende. Författare har alltid använt sina erfarenheter för att skapa litteratur. Ibland har de försökt och lyckats dölja detta och anonymisera personerna – men litteraturen lever i mötet mellan det som faktiskt har hänt, författarens gestaltning och läsarens tolkning. Stolt letar efter ren litteratur, fri från kopplingar till levande eller döda personer. Han kommer att få leta länge. Dessutom bör han akta sig noga för världslitteraturen som är full av exempel på författare som utforskar detta gränsland. Strindberg är kanske det bästa exemplet.
Varför tycker jag att det är så deprimerande med journalister som går till attack mot nya medier? Kanske för att jag är ganska romantisk när det gäller den fria pressens värde. Därför blir det extra tråkigt att höra detta jubel över att en röst tystnat. När en överexponerad krönikör släpper loss sitt hat i en okommenterbar krönika – ja då ser jag det som ett ovärdigt koleriskt stolleprov i den plattare genren.
Samtidigt har Moderna museet en utställning med Olle Baertling som försökte skapa konst som inte refererade till verkligheten – s.k. öppen form. Ett spännande experiment som hela tiden stångades mot människans obetvingliga lust att hitta mening i konstverken. Men några Stoltska fria fantasier var det aldrig tal om..
Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.
Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande bloggfenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.
Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.
Vad jag tycker har saknats i debatten och hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.
Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.
Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.
Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.
Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.
Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?
Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk
Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.
Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.
Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.
Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.
Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?
Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.
På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.
Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.
I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.
Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.
Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!
Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.
Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?
Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.
Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.
Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö
Jag tror:
att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden
Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.
Jag funderar över den märkvärdigt lugna stämningen i 
När jag kommer hem diskuterar vi vad Christiania egentligen är bakom drogromantiken och de inspirerande och vackra husen.
Jag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:
Det är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.
Tysta tankar 