We are same same but different

För sex år sedan slutade jag som anställd i Malmö stad och jag tänker att de tidigare 25 åren är väldigt frånvarande i min blogg. I en stad med starka motsättningar och svåra segregationsproblem drivs kampanjen Välfärd för alla under slagorden: mångfald, möten, möjligheter. Samtidigt propagerar kommunalrådet Reepalu för att Malmö undantas från EBO (lagen om eget boende) för att hindra okontrollerade flyktingströmmar. Invandrarna ses ofta som problem och objekt för uppfostran.

Det är inte svårt att urskilja en maktkamp mellan centralmakten (stadshuset) och provinserna (stadsdelarna). Vem bestämmer och tar ansvar? Frågan är hur enhet skapas i en heterogen kultur? På vår förskola fick vi detaljerade direktiv för hur vi skulle svara i telefon. Det var enhet proklamerad uppifrån. Idag är tendenserna mot detaljerad styrning starkare och staten driver på. Vi ska kontrolleras och homogeniseras.

spar.jpg

Indien är stort och folkrikt. 1,1 miljarder människor, 28 regioner och 18 officiella språk. Lagar skrivs på hindi och engelska. Tvåspråkighet är självklar och engelskans ställning är stark, trots att det är ett gammalt kolonialspråk. Eller just därför – ingen befolkningsgrupp behöver känna sig orättvist behandlad. Det är främlingarnas språk.

Frågan är om det är möjligt att skapa någon form av sammanhållning med så stora skillnader och spänningar inom landet. Kulturen är ett kraftfullt medium och Indiens filmindustri är världens största. Inte bara Bollywood (Bombay) utan även Kollywood och Tollywood som spelar in filmer på andra språk och i andra städer. Varje tidning har minst en sida skvaller om stjärnorna.

Den indiska staten stod på 90-talet inför valet mellan att försöka stärka centralmakten enhetlighet eller öka självständigheten och toleransen mot flerspråkighet och religioner. Klokt nog valde de att släppa  kontrollen och ibland fungerar drömmen om en öppen gemenskap. Det är enhet som växer underifrån. Idag vibrerar landet av framtidstro och har världens största population av akademiker. “Vi är som Kina – fast med demokrati”

Filmen är min hyllning till olikheterna och toleransen mellan de vackra stolta människorna i Indien.

Bryt mot alla regler

Indien släpper inte greppet om mig. Varje morgon gick vi en långpromenad förbi den strandade ryska tankern River Princess som har legat utanför Candolim sedan 1999. När jag redigerar bilder kommer känslan tillbaka. Den friska morgonbrisen, det varma vattnet och den ständiga rökdoften från oorganiserad sophantering.

Första regeln i fotoskolan är att undvika den egna skuggan. Det är en dålig regel. Jag vill vara stor och breda ut mig över stranddynerna. Morgonljus är vackert ljus.

skugga.jpg

Turistchefen Elvis Gomez fick avgå för att han självsvåldigt tecknade kontrakt om bortforslande av vraket. Nu är han förlåten och gör comeback i förvaltningen.

Det går alltså att bryta mot regler även inom politiken. Men det kostar. Frågan är vad det för budskap vi förmedlar till studenterna. Vilken lydighet uppmuntrar vi under täckmantel av självständiga uppgifter? Målstyrningen skapar en tät illusion av frihet och när jag rättar examinationer prövas min lojalitet mot systemet.

– Ni får skriva hur ni vill – bara ni tänker som jag!

Äntligen hemma – tror jag

Tack för all uppmuntran!

Jag var nog lite utarbetad i slutet av december och kände gnälligheten sprida sig i kroppen. Nu är jag ett under av positivt tänkande (det kan bero på att jag inte har hunnit läsa tidningarna och att jag inte har tagit del av Jan Björklunds senaste stolleprov om betyg och omdömen) Nej – nu är han på TV också! Nåd!

En liten varning – det finns en uppenbar risk att jag kommer att skriva en hel del om Indien den närmaste tiden och att kopplingarna till utbildning riskerar att bli väl skruvade. Men jag har tagit alldeles för många bra bilder som jag gärna vill dela med mig av!

Idag var det rivstart och att efter 12 timmars flygresa gå direkt till jobb och bedöma redovisningar är inget jag rekommenderar. Temat var “samspel” och studenterna var hårt präglade av litteratur som ofta tar utgångspunkt i psykologiska modeller och tankar om empati och social kompetens. Det blir lätt moraliserande och tanken på den gode pedagogen som agerar förebild är stark.

bygge.jpg

I Indien är samarbete och social förmåga ingenting som skolan behöver organisera fram. Bilden är från ett bygge i Goa. Kvinnorna bär betong och grus – männen skickar upp den blandade betongen på taket. Det är som en myrstack och jag kanske romantiserar känslan av samarbete – men jag vill också vara delaktig i sådana här gemenskaper!

Pinsam länk till liggande video

Bitterfittan möter surkuken

bitter.jpg

Maria Sveland har skrivit en bra bok Bitterfittan om hur svårt det är att få ett modernt och jämställt förhållande att fungera. Hon rör sig i det farliga gränslandet mellan bekännelse och litteratur, men det är en modig och stark bok som jag inte kan låta bli att gilla.

Ibland tar hennes retoriska lust över och då svingas svärdet över män och patriarkatet. Oftare drabbas hon av tvivel och då är texten riktigt spännande. Att vara duktig flicka och samtidigt så beroende av bekräftelse. Att vilja leva i ett rättvist förhållande som inte urartar till ett ständigt mätande och jämförande. Att försöka förverkliga den frigjorda kvinnan i ett samhälle som bygger på ett förkrympta ideal om anpassning.

Det är bra, riktigt bra. Ändå undrar jag varför jag läser sådana här utpräglade kvinnoböcker. Hör jag verkligen till målgruppen – eller är mitt självplågarbehov oändligt?

Ett obehagligt alternativ är att jag genom att läsa boken bekräftar bilden av mig själv som en ganska fin kille…

Fritidspedagogen – en bra tidning

Fritidspedagoger är en hårt pressad grupp och de har ofta tagit mycket stryk i skolans organisationsförändringar. Fritidspedagogernas facktidning är ofta läsvärd och i senaste numret finns ett reportage om genuspedagogik.

mask.jpgIbland har jag varit elak mot denna rörelse och så här i juletider kanske det skulle passa md lite dåligt samvete – men då måste redaktionen inte släppa igenom pretentiösa grodor som den här:

Genuspedagogiken handlar om att bli medveten om det man säger och gör per automatik, säger Tarja Dahlin.

I min världsbild är det just “att göra något omedvetet” som är definitionen på att göra något “per automatik”. Eller går det att tolka på något annat sätt?

Kanske menar Tarja att man ska tänka sig för innan man säger och gör något? Det verkar rimligt – för att inte säga nödvändigt!

Jag tror att många har tänkt den tanken tidigare.

Julkalendern – ett ödesdrama

Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.

Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.

d.jpgMilan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.

Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?

Genusuppgifter – finns det?

 naken.jpg

Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.

Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.

Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)

Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara,  vad vi kan vara och vad vi får vara.  Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.

cabin.jpg

Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i  det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.

Den nya hemska barndomen

vasalius-skeleton750_40pct.jpgNär vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det kontroversiellt och farligt. Ledarsidorna förfasade sig och debattörerna tog avstånd från blodtörstiga likskändningar (en sång om vampyrer och skelett). Det var ett underbart framgångsrikt sätt att skapa intresse.

Idag har något hänt – leksaksaffärer och barnprogram översvämmas av skelett, vampyrer och monster. Halloween har blivit en institution hemskare än jag kunnat föreställa mig. Kanske har kartan verkligen har ritats om och vi bevittnar en försiktig diskursförskjutning eller är det rentav ett kraftfullt paradigmbyte? Kort sagt – någonting har hänt! Barns behov av skräck tas på allvar. Döden är inte längre tabu. Existentiella frågor smyger sig in bakvägen.

Det kan också vara så enkelt som att handeln har hittat en ny nisch att mjölka småbarnsföräldrar på pengar. I jultider är allt möjligt.

Det finns något tidlöst med detta intressse för döden. Medeltidens bilder av eftertänksamma skelett väcker mig. Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är bara att det som död inte är möjligt att uppleva all denna eviga bekymmerslöshet.

Länk till sång

Vad är ett jobb?

karlmarx.jpgJanne skriver om frågan på sin blogg och jag gillar det allvarliga anslaget. I skolvärlden berusar vi oss ofta med stora ord om ansvar och uppdrag. Samtidigt är vi naturligtvis ersättningsbara lönearbetare på den stora marknaden som Karl Marx beskrev. Problemet är kanske att vi behöver myten om vår egen betydelse för att orka motivera oss till daglig ansträngning. Samtidigt får kontrasten till det verkliga värdet (uttryckt i lönens storlek) inte bli för stor.

När jag jobbade på förskola förstod jag inte alltid sambandet mellan vad jag gjorde och hur det värderades. I ett kaxigt ögonblick lär jag ha påstått att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. De goda dagarna var det underligt att 8 timmars glädje dessutom skulle belönas med pengar. De onda dagarna var det en förnedrande plåga att samhället värderade mina självuppoffrande ansträngningar med en månatlig förolämpning.

Till sist är det en hedersfråga som jag inte helt har vågat ställa till mig själv:
– Hade jag jobbat kvar om lönen och statusen varit densamma på förskolan och högskolan?

När Janne ställer frågan om vad ett jobb egentligen är handlar det också om distans och inlevelse. Jag är nog en sådan människa som ibland låter mig slukas upp av uppgifter. Fria arbetstider innebär då frihet att jobba ihjäl sig.

Lönearbetets grundläggande karaktär är den öppna transaktionen. Jag säljer en vara (min tid) men bevarar mig själv.

Jag tror det är en romantisk vanföreställning att det skulle finnas ett “själv” vid sidan om det jag utför. Så därför är mitt svar till Jan:

Jobbet är du – varje försök att dra en gräns mellan dig och jobbet leder vilse.

slothful.jpg

På bilden plågas de lata i helvetet – dit vill vi inte komma.