Bloggvärlden är ett gästfritt ställe – vi läser och kommenterar utan att egentligen känna varandra! Jag är inbjuden som fredagsgäst hos På förskolan och i min världsbild är det nästan det finaste man kan bli (förutom sommarpratare och Let´s dancevinnare)
På Metabolism diskuteras begreppet “unschooling” utifrån en artikel i Pedagogiska magasinet
Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.
Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?
LR och Metta Fjelkner fortsätter sin kampanj för att staten ska ta över skolan. I DN presenteras en undersökning som beskriver glappet mellan folket och politikerna utifrån en enkät med 3000 deltagare.
Jag, som är notoriskt misstänksam mot den här formen av kartläggningar, hade gärna velat se frågorna innan jag kommenterar Fjelkners slutsatser. Det luktar beställningsarbete och folkets längtan efter statlig styrning är svårförklarad.
Även om lågkonjunkturen kommer att skapa en hel del obehagliga nedskärningar är det svårt att se staten som frälsare när det gäller att garantera kvalitet. Vilket välskött statligt företag är det som visionen hämtar kraft ur? Posten? Televerket? SJ? Vattenfall? För det kan väl inte vara en hemlig längtan att skolan ska genomlida samma utveckling som Försvaret?
Att Systembolaget och Svenska spel fungerar hjälpligt handlar väl mer om monopol än kvalificerad ledning.
En mer komplicerad fråga är hur tillsynen skulle skötas. Att staten kontrollerar sig själv känns inte särskilt pålitligt.
Det enda sättet att uppnå den form av likvärdighet som Fjelkner & co eftersträvar är hårdare styrning och detaljreglering av såväl undervisning som resurser. Jag ser framför mig en byråkrati där hälften av de anställda kontrollerar den andra halvan. En klassisk modell som de flesta länder tog farväl av 1989…
Vi diskuterar vilken typ av böcker studenter ska möta på en högskola och en snabbtitt på kursplaner gör mig en aning nedstämd. Litteraturlistorna innehåller få intellektuella utmaningar och det är sällan böckerna verkligen griper tag och aktiverar studenternas erfarenheter. Jag behöver återerövra min tror på böcker som kunskapsväg.
Facklitteratur är alltså inte särskilt lockande just nu, men å andra sidan vet jag inte i vilken ända av min skönlitterära bokhög jag ska börja. Är det någon som kan ge mig ett råd?
Jag blev aldrig någon rejvare. Lite för gammal, lite för lat och lite för ointresserad av droger. När jag hör Moby spela House of the blue leaves undrar jag om jag trots allt inte missade något viktigt?
Livet på Lärarutbildningen är ofta mycket seriöst och ibland har jag svårt att hålla mig för skratt när studenterna med högtidliga miner säger:
– Som pedagog är det viktigt att tänka på…
Då tänker jag att det finns något i den här uppslukande musiken som skulle kunna luckra upp den normativa traditionen i skolan. När vi i examinationerna försöker beskriva och definiera “lek” med vackra ord och referenser till kurslitteraturen, då avlägsnar vi oss samtidigt från det som skulle kunna vara lekens kärna.
Går det att tänka sig en lärarutbildning utan böcker?
Läroplanen beskriver grunden för hur lärare ska vara – vilka värderingar det är som skolans personal bör förkroppsliga. Lärares moral är ingen privatsak och förväntningarna på förebildlighet är stora. Lärare utför goda handlingar i statens tjänst och tänker goda och kloka tankar.
Men går det att kräva goda känslor? Vad händer med de delar av personligheten som inte passar in i denna proklamerade godhet? Skapar detta auktoritära krav på godhet en grogrund för dubbelmoral och cynism
The Who beskriver känslan av dubbelhet i Behind the blue eye
No one knows what it’s like
To be the bad man
To be the sad man
Behind blue eyes
No one knows what it’s like
To be hated
To be fated
To telling only lies
Jag är bekymrad över näringslivets chefer. Inte så mycket över deras girighet och brist på moral – där har jag inga illusioner. Nej för mig handlar det mer om en oro över deras bristande språkkänsla. Svd
Christer Elmehagen berättar nu för SvD Näringsliv att han i december förra året flyttade 33 miljoner kronor från en sparform till en annan i AMF Pension. Därmed slapp han det återtag av pensionspengar som drabbade fler än tre miljoner sparare i bolaget.
Ordet “klantig” betyder för mig att vara lite fumlig och och ouppmärksam – ungefär som farbror Melker i Saltkråkan. Att skjuta svenska folkets förtroende för pensionssparande i sank genom brutal egoism är någonting annat.
Det är inte så länge sedan pedagogik och psykologi var samma ämne. Pedagogiken hämtade sin auktoritet från experimentell psykologi och genom vetenskapliga studier fanns det starka förväntningar på att kunna bevisa vilken undervisningsmetod som egentligen var bäst. 60- och 70-talets läromedel var uppfyllda av detta starka självförtroende på att genom djupa psykologiska kunskaper hitta “det rätta” – metoden som passar för alla barn.
Sedan dess har en del hänt. Samhället har utvecklats mot större heterogenitet och det är svårare att odla myten om det neutrala barnet som följer normala utvecklingskurvor eller befinner sig på väl definierade och avgränsade stadier. Det finns en ökad medvetenhet om olikheter och individualiserad undervisning utifrån lärandestil breder ut sig i klassrummen. Lärarens auktoritet när det gäller hur barnet tänker och lär sig är ifrågasatt från olika håll. Yrket har kanske blivit en aning mindre tekniskt och allt fler talar om mötets betydelse.
Samtidigt finns det en längtan efter stadig grund. När politiker blir allt mer påstridiga och klåfingriga måste lärarna bli skickligare på att motivera sina val utifrån ett barnperspektiv.
– Vilka behov har barn?
– Hur ska vi förstå barn?
Risken finns annars att det finns politiker som verkligen tror på målstyrningen och att det räcker med att peka och hota!
Mitt eget förhållande till ämnet är problematiskt. Jag minns under min första lektion på gymnasiet hur jag trodde att läraren hade någon form av mystisk förmåga att se in i min hjärna och avläsa mina tankar.
Psykoanalysen har präglat stora delar av 1900-talets kultur och jag har svårt att ta de på allvar som menar att Freud hade fel och blivit omodern. Jo – han ska naturligtvis läsas som ett barn av sin tid, men som inspiratör när det gäller att se människan som ett äventyr är han fortfarande oöverträffad. Vi är inte herrar i vårt eget hus och den förolämpningen har inte blivit mindre intressant.
Nu breder beteendepsykologin ut sig och i Nannyakutens fotspår är det allt mer rumsrent att tala om belöning och bestraffning. Ingen ifrågasätter effektiviteten – det är biverkningarna som är problemet.
Jag ska inte göra en genomgång – men funderar över vad som är viktigt för en lärare att kunna. Räcker det med att kunna sätta namn på teorier – eller bör man även kunna använda dessa som redskap för att analysera och förstå vad som händer i mötet mellan människor? Då kanske vi inte kan behandla psykologi som en anekdot – det räcker inte att ha kunskap om psykologi. Vi måste även utbilda studenterna i färdigheten psykologi.
Fast nu tog jag det nog ett steg för långt.
Sen återstår svårigheterna att hitta en bok som lyckas förena psykologins motstridiga traditioner på ett sådant sätt att dess olika försvarare blir nöjda. Dessutom ska vi försöka övertyga studenterna om att det som står i böckerna är vetenskapligt – samtidigt som det är ganska tydligt att det finns en djup och allvarlig konflikt inom ämnet. Alla kan inte ha rätt och här gäller det att välja en förklaringsmodell som passar…
Min oro handlar nog till sist att vi använder en retorik som hyllar kritiskt och självständigt tänkande, men för att kunna göra upp med något krävs djupa kunskaper. När studenterna ska jämföra Piaget och Vygotskij är det en ganska orimlig uppgift om inte grunderna finns. För att förstå Dion Sommers kritik av den traditionella utvecklingspsykologin bör man först ha tagit sig in i den. Risken är stor att de svarar: så som de tror att vi vill att de ska svara…
Under våren kommer landets tredjeklassare kämpa sig igenom ett ändlöst hav (träsk?) av delprov i matematik och svenska. Ivern att mäta barnens kunskaper i nationella prov riskerar att färga undervisningen mer än vi kanske förstår. Det mätbara blir viktigt – läroplanens mer poetiska formuleringar hånas öppet av utbildningsministern & co.
I England börjar lärarna reagera mot den våg av prov som dränkt landet de senaste åren. Måste vi göra samma misstag? De långsiktiga effekterna av att ersätta inre motivation med yttre kontroll är svåra att mäta – men när jag möter studenter som är mycket intresserade av betygsättning och kriterier undrar jag vad det är för erfarenheter som ligger bakom?
Jag kan också vara onödigt romantisk när det gäller skolans förmåga att skapa meningsfulla lärandesituationer.
…över bloggen som form. Det är något med den här falska intimiteten som bekymrar mig. Fiktionen av att det är en självreflekterande dagbok är ömtålig och det finns en del uppenbara svårigheter förknippade med att vara just så ärlig och självutlämnande som jag egentligen försöker vara – eller skapa en illusion av.
Därför skriver jag ingenting om mentorsuppdraget och de svårigheter som är förknippade med att besöka lärarstudenter på deras VFU-platser. Jag utvecklar inte problematiken som ligger i att vara en stöttande och dömande person samtidigt. Jag undviker att diskutera betygsättning utifrån svårtolkade kriterier och begränsade underlag. Jag väljer att inte lyfta fram konflikten mellan specialister och generalister som gör diskussionen om ämne och åldersinriktningar så besvärlig. Jag vill inte bagatellisera svårigheten i att förutsäga en students utveckling under 4,5 års studier utifrån några enstaka besök.
Jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva alls.
Tysta tankar 