Jag har kritiserat utbildningsministerns åsikter och debatteknik – men jämfört med Johan Cronemans krönika i DN har jag nog varit ganska snäll.
Länk
Det var länge sedan man såg en så totalt ointresserad och arrogant politiker i tv. Jan Björklund hånade öppet kritikerna, felciterade medvetet uppropet, tillskrev professor Ekholm åsikter som han inte hade uttryckt (jag har själv läst uppropet, Jan Björklund blåljög ogenerat för tittarna).
Mats Ekholm och hans kolleger oroas av ett samhällsklimat och ett samtalsklimat om barn som blivit allt strängare och onyanserat; mera straff i skolorna, en ny form av skamvrå. Jan Björklund ville inte ha ett samtal, han ville bara ha ut sitt enkla populistiska budskap till oroliga föräldrar: barn skall ha en fast hand, nu skall det bli ordning på torpet. Han vet att det går hem, skit i pedagogiken.
Och vad värre var: Han verkade helt enkelt inte förstå vad ett intellektuellt samtal som detta skulle kunna ha för nytta. Han förstod över huvud taget inte problemställningen.
Jag tror att Jan Björklunds överlägsna politikerstil har ganska kort bästföredatum i tevemediet. Snart har han kört över en motståndare för mycket – och det kan bli hans fall. Lyssna är inte hans bästa gren.
Croneman liknar Björklund vid Caligula och då inte kejsaren utan Stig Järrels klassiska rollfigur i filmen Hets. Fast det är ju tankeväckande att kejsaren utsåg sin häst till konsul och Björklund valde en viss f.d. högskolekansler till ensamutredare av lärarutbildningens framtid…
Jag tror nog att greken Herostratos är en mer träffande parallell. Han satte eld på tempel för att bli berömd. Men flinade han lika förargligt och högdraget som Björklund?
Björklund och Lejonborg vilar ut efter att ha “förändrat” skolan.
Tysta tankar 