I ett annat sammanhang ställde jag frågan: Varför behövs män i skolan?
Reaktionerna har varit skiftande. Någon menar att själva frågan är insinuant och kränkande. Ett förbjudet ämne i ett modernt samhälle.
Andra anser att det är essentialistiskt och biologistiskt att tillskriva männen en särskild kvalitet som skolan skulle lida brist på. Genus är en social konstruktion och blotta tanken på koppling mellan kön och egenskaper en illusion.
Ytterligare en grupp menar att det nog är männen som behöver skolan och förskolan för att kunna utveckla sin fulla mänsklighet.
En ganska högljudd hop tycker att det handlar om rättigheter och att inga ansträngningar får lämnas oprövade förrän vi uppnått det heliga 50/50-målet.
En tystlåten skara mumlar att skolan klarar sig nog ganska bra utan de där männen som kommer in och tar plats genom könsmakt.
Några tycks se jämställdhet som en arbetsmiljöfråga och pekar på det förbättrade psykosociala arbetsklimatet.
Många sätter tilltro till att dessa manliga lärare ska vara förebilder för unga pojkar som växer upp utan närvarande fäder. En sorts kompensatorisk fadersfigur som det goda samhället tillhandahåller.
En tradition försöker koppla skillnaderna mellan män och kvinnor till ett evolutionärt perspektiv – nånting om olikhet som faktor för attraktion och fortplantning.
Själv ser jag begränsningar i alla de ovan skisserade perspektiven och inser att den tid närmar sig när jag kommer att avkrävas en egen ståndpunkt. Var står jag i frågan? Förutom att jag gillar puffbyxor?
Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
Tysta tankar 