Ibland föreläser jag om datorspel och försöker inta en icke-moraliserande hållning.
Tillverkaren av Onechanbara: Bikini Samurai Squad gör det inte enkelt för mig. Jag har hört att flickor tycker om att byta kläder på sina figurer, men tror nog att succén i skolsammanhang kommer att dröja.
Dessutom lär det vara ett uselt spel!
Är det någon mer än jag som saknar Mias mattehus?
Den här serien går lite på tomgång och kanske är bilderna av manlighet för allmänna? Eller är de för exotiska?
En dimension av det vi ser beror på platsens karaktär – stranden i norra Goa är en ganska udda arena. Goa är en gammal portugisisk koloni som blev en del av Indien 1961. Det innebär att delstaten på många områden är friare när det gäller regler om klädsel och alkohol än i övriga delar av landet. Att åka till Goa är för många en del av ritualiserad “tokighet” och påminner kanske om vad mallorcaresan symboliserade för svenskar på 60-talet. I en relativt klasslös gemenskap visar de nyrika upp sitt välstånd och de unga nyutbildade ingenjörerna firar sina uppbrott från familjeband och traditioner genom att dricka öl och dansa hela natten. Myten om synden och de lättklädda turisterna ger det hela ett dekadent stänk som gör resan till något större än livet.
Med denna inramning är det lättare att förstå varför männen ligger och brottas i högar. Närheten är viktig och tillsammans konstruerar de myten om sin galna gemenskap. Att bada i kalsonger är mycket roligare än det låter.
Jag anstränger mig för att inte se sexuella undertoner i all denna närhet. Riktiga kompisar går naturligtvis gärna hand i hand – det är bara jag som är lite hämmad.
Efter att på klassiskt kolonialt sätt ha exotiserat de stackars indiska männen skäms jag en kort sekund.
Det kunde varit jag.
Projeketet är att definiera manlighet genom bilder och tolkningen av dessa. Nu försöker jag ladda om efter den första negativa bilden och visar en bild som jag tycker är laddad med positiv energi.
Vad får du för associationer?
Vad har männen för relation till varandra?
Jag inbillar mig att ämnet blir mindre kontroversiellt om exemplen är hämtade från Indien – männen är ofta ganska oblyga i sin kluvna manlighet.
I dagens Svd presenteras en undersökning som visar att ungdomar har ganska bra koll på riskerna med internet.
Länk
Nio av tio ungdomar är noggranna med att inte lägga ut för mycket information om sig själva på nätet. En ny undersökning slår hål på föreställningen att unga inte är medvetna om riskerna på internet. ”Man vet nu att man inte ska ha kontakt med främlingar eller lägga ut halvnakna bilder”, säger Mikaela Forslund, 18 år
Nu måste vuxenvärlden hitta något nytt att skrämmas med.
En film för de av oss som inte tror sig ha några fördomar:
Länk
Min iver att avslöja/romantisera manlighetens kärna är lite ojämn. Varje försök till generellt påstående riskerar att hamna i det fördomsfulla träsket av halvsanningar och lögner.
Det är enklare att visa en bild och låta mottagaren tolka innebörden. Jag vill helst slippa ta ansvar och gömmer gärna mina diffusa avsikter. Samtidigt tränger sig frågorna på:
Vad gör de här männen på stranden i Goa?
Vad är det som är så lockande?
Vad är det för erfarenheter som gör att dina gissningar ser ut på ett visst sätt?
Jag brukar klaga på att våren går alldeles för fort och att jag inte hinner med. På det österlenska höglandet är detta inget problem. Den iskalla östanvinden håller tillbaka grönskan och just nu pryder en ensam blomma rabatten.
I Malmö prålar forstyhia och körsbärträd. Jag funderar på att göra det till en ideologisk fråga.
Jag har fått en del underliga telefonsamtal genom åren. Ett av de märkvärdigaste var från Finland och kom från en förlagsredaktör som höll på med en nybörjarbok i svenska för finska barn. Hon ville gärna ha med en sång som fanns i Pojkaktig sångbok 1 – det var just en sådan visa som skulle väcka barnens intresse för det svenska språket. Jag fick senare boken och där finns sången med ordlista och allt. Jag kunde inte vara stoltare!
Lyssna på vad som finska barn tror är en typisk svensk barnvisa.
Newsmill är en underlig sida – seriös ibland men ofta olustigt aggressiv i kommentarerna. Just nu pågår en debatt om Per Ström och frågan tycks vara huruvida “det är synd om männen”?
Det mesta är olidligt polariserat och diskussionen om arv eller miljö borde ha passerat bäst före datum för länge sedan.
Det som intresserar mig är huruvida det är möjligt att ta sig förbi den anklagande fasen i ett jämställdhetsarbete inom skolans värld? När jag försöker beskriva mäns position på lärarutbildning, förskola och skola är jag ofta orolig över att det finns drag av skuldbeläggning av den kvinnliga majoriteten i argumentationen. Går det att undvika ett anklagande tonfall? Hur argumenterar jag för att inte framställa kvinnors yrkeskunnande i termer av “brister”?
Samtidigt är det svårt att motivera en aktiv samhällsinsats för rekrytering av män till förskola/skola om allt redan är jättebra.
Efter att ha läst kommentarerna inser jag att frågan är mer infekterad än jag trodde. Josefine Arlestam gräver en djup skyttegrav och blir uppbackad av några entusiastiska genuspedagoger.
De gör det inte lätt för sig.
Lärarutbildningen har haft partnerområdesdag och tillsammans med rektorer och samordnare har jag diskuterat skolans framtid – eller rättare sagt hur vi ska kunna göra dugliga lärare av våra studenter. Frågan om anpassning är ständigt aktuell och Rasmus Wennergren från kåren undrade i panelsamtalet om det är möjligt att utbilda framtidens lärare i dagens skola.
På eftermiddagen träffades vi i mindre grupper och en rektor suckade uppgivet när han beskrev gapet mellan sin skolas yngre och äldre åldrar:
– Den ena halvan av lärarkåren läser läroplanen och den andra halvan läser kursplanerna!
Många tycks tro att kraften kommer ifrån ovan.
Själv är jag mest o-van.
Tysta tankar 
