Jag har varit på läger

Det har hänt en del sedan jag gick min förskollärarutbildning på 70-talet. Då låg fokus på psykologi, metodik och ämneskunskaper. Vi hade massor av praktisk undervisning och det ställdes krav på faktakunskaper. I biologiämnet fick vi göra trädböcker och förväntades kunna skilja på 15 arter. De som gick lärarutbildningen hade fruktade blom- och fågeltentor. Idag händer det att studenter inte kan skilja mellan björk och gran. Det provocerar mig djupt och jag har grumliga tankar om att känslan för naturen delvis handlar om att sätta ord på företeelserna.

Höjdpunkten på min utbildning var att få åka ut i naturen med Stig Erberth. Han kunde berätta på ett sätt som fängslade oss fullständigt. Nu när jag är lärare märker jag att det är viktigt med förebilder. Ofta tänker jag:
– Hur skulle Stig ha gjort här?

backsippor

Gränsen mellan besserwisseri och engagerad undervisning är ganska tunn. Lusten att briljera med sina kunskaper får inte ta över.

Jag jobbar på det.

Livets mening 4

Jag är trött på den ironiska fasen och gör ett försök att tala allvarligt. Allan Edwalls tal om teatern som en plats för “ordning, reda, omsorg och kärlek” vill jag ska gälla för skolan också. Det är något med den blyge och lite misslyckade teaterdirektörens sätt att tala som gör mig helt lycklig.

Länk

Meningen med livet 3

Min poserande och aningen koketta cynism framstår som ganska naiv vid sidan om Woody Allens påståenden om tillvarons eländighet.
citat 1
citat 2

sol2Efter att ha sökt på Google efter “meningen med livet” och fått 370.000 träffar tappar jag en del av entusiasmen inför detta embryo till serie.

Susning.nu prsenterar följande sammanställning:

  • att (ur ett deprimerat perspektiv).
  • att föröka sig (ur ett darwinistiskt perspektiv).
  • att ens avkomma generation efter generation får mer förädlade gener (ur ett ras- eller klassbiologiskt perspektiv).
  • att samla på sig materiella egendomar (ur ett biologiskt-psykologiskt eller materialistiskt perspektiv).
  • att leva (ur ett ointresserat perspektiv).
  • att det inte finns någon mening (ur ett nihilistiskt perspektiv).
  • att älska (ur ett romantiskt perspektiv).
  • att susa (ur ett online-perspektiv).
  • att surfa (ur ett (vet ej) perspektiv).
  • att finna meningen med livet (ur ett zen-perspektiv?).
  • att utveckla sig till sin fulla potential (ur ett grekiskt filosofiskt perspektiv).
  • att hjälpa andra (ur ett altruistisktkristetmuslimskt perspektiv).
  • att få ett bättre nästa liv (ur ett hinduistiskt perspektiv).
  • att lämna någon form av spår efter sig till kommande generationer (ur ett egoistiskt perspektiv).
  • att absolut inte lämna någon form av spår efter sig till kommande generationer (ur ett ultra egoistiskt perspektiv).
  • att ha roligt (ur ett hedonistiskt perspektiv).
  • att få så många poäng som möjligt på Lunarstorm (ur ett fjortisperspektiv).
  • att hämnas (ur ett mobbat perspektiv).
  • 42 (ur Liftarens Guide Till Galaxen).
  • att finna inre ro (ur ett epikuriskt perspektiv).
  • att bli bäst i världen på allt (ur ett självklart perspektiv).
  • att lära sig så många decimaler som möjligt i pi utantill (ur ett mattenörd perspektiv)
  • att nå upplysning (ur ett buddhistiskt perspektiv)

Wikipedia närmar sig frågan en aning mer seriöst:

1) Det finns ingen mening. Detta är nihilismens ståndpunkt. Det finns inga objektiva värden. Ingenting är sant och allt är tillåtet. Tillvaron är i princip meningslös och slumpen regerar.

2) Det finns ingen mening men den går att tillskapa. Detta är existensialisternas ståndpunkt. Från början finns det ingen mening, men som unik individ kan jag göra val och handlingar i livet som skapar mening. Detta innebär också ansvar och en oro för att mina val kan bli fel.

3) Det finns en immanent mening att upptäcka. Denna ståndpunkt återfinns i de stora religionerna och i vissa av de filosofiska systemen. Verkligheten är t.ex. gudomlig, och det gäller att skapa kontakt med den, antingen genom att skåda ljuset i sitt inre eller genom yttre religiösa handlingar.

3a) Meningen med tillvaron i sig. En vidareutveckling av 3). Det finns t.ex. en gudomlig plan, en kosmisk lag [som cyklisk utvidgning och hopdragning), en universell andlig naturlag (som karma) eller så är den biologiska mångfalden och skönheten i naturen och världsalltet i sig meningsfull.

3b) Meningen med ett individuellt, biologiskt liv. Meningen med mitt eget liv kan upptäckas i 3) Gud, i 3a) att vara människa eller i 3b) att vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden.

4) Fortplantning. Att överleva, föröka sig och sprida sina gener är alla levande varelsers imperativ, och åtminstone i en begränsad, biologisk betydelse också deras “mening”.

Jag tror att det är lugnast tillsammans med Woody Allen

Meningen med livet 1

Det känns tungt att börja veckan med att fundera över meningen med livet. I Svd presenteras en bok om universitetens uppgift att ge studenterna svaren på livets stora gåta.

Länk

Kan ett universitet, kan enskilda universitetslärare, lära sina studenter något om livets mening? Idag ter sig frågan som sådan absurd, liksom också själva begreppet ”livets mening” ter sig pinsamt pubertalt eller komiskt, som när Woody Allen skämtar om gossen som fuskade på sin metafysiktenta genom att titta in i själen på kamraten som satt i bänken bredvid.

Jag diskuterar  med studenterna och undrar över om de förväntar sig att vi ska ge dem någon form av andlig vägledning i existentiella frågor. T säger:
– Om ni ska lära oss vad livets mening är får ni väl först ta reda på det själv…

Ända fram till för en generation sedan var det många universitetslärare, inte minst i humaniora, som tog för givet att deras uppgift primärt just var att vägleda sina studenter i ett sökande efter livsmening.

Det är en spännade text som ställer viktiga frågor. Alternativet är att nöja sig med en instrumentell hantverksutbildning som undviker det moraliska fältet. Frågan om meningsfullhet kommer vi inte undan.

P.S. Jag anar konturerna av en ny pompös serie.  Rädda mig!

Mytisk mystik

Serien om manlighet kanske gör ett lite tassande intryck? Det kan vara så att jag försöker undvika diskussionen om arv och miljö. Jag har en vag idé att det är möjligt att navigera bort från anklagelser om essentialism eller biologism om jag uttrycker mig en aning gåtfullt och icke-normativt. Genusdebatten har länge dominerats av en ganska högljudd likhetsfeminism och jag blir ofta deprimerad av det pompösa och intetsägande modeuttrycket:
– Kön är faktiskt enbart en social konstruktion!

Jag menar att det kanske är sant – men vad innebär det egentligen? Vad får det för konsekvenser? Hjälper det oss att förstå livet? Vad skulle inte vara “sociala konstruktioner”? Själva föreställningen om “sociala konstruktioner” är naturligtvis också en “social konstruktion” och jag ser uppenbara faror i att den bottenlösa relativismen öppnar sig.

Jag är mer intresserad av manlighet som myt och det kanske är ett begrepp som behöver förklaras och utvecklas. I Svd går Eva-Carin Gerö i närkamp med Levi-Strauss och jag får hopp om att det går att använda sig av “mytologisk manlighet” som ett arbetsredskap för förståelse.

Länk

Bilden av myter som ett förljuget och primitivt sätt att kommunicera ifrågasätts – myterna kan vara “en omistlig källa till kritik av det vi tror är vårt förnuft och civilisation – de är så att säga, inte felaktiga svar utan rätt ställda frågor”

De grekiska myterna myterna skulle då realisera möjligheter och fånga känslolägen och fantasier som ofta är svårgripbara och omöjliga att sammanfatta.

Artikeln ifrågasätter om myterna har en generell konservativ natur, eller om det är möjligt att hitta någon form av frigörande kraft i mötet mellan de egna erfarenheterna och de mytiska berättelserna.

För mig är myten om manlighet en sådan berättelse – inspirerande och lite skrämmande, men helt möjlig att välja bort när den inte passar mig. Mer T-shirt är tvångströja.

port

Å PUSS?

Min serie om manlig mystik har tvingat mig att kritiskt granska mina föreställningar. Att köra lastbil tror jag är ett yrke som av tradition har varit starkt maskulint kodat. När jag ser den lila jättelastbilen med den underliga skylten undrar jag hur Erika tänker?

Queerteorierna har fått något att bita i.

lb

En annan vinkel

Genus är viktigt – frågan är på vilket sätt? Min manlighetsserie har försökt vrida och vända på begreppet, men jag tror att det finns en uppenbar risk att frågan om kön blir överhettad och uttjatad. Varför betonar jag tillhörighetsfrågan?

En nyttig tankeställare får jag av att läsa i Lärarnas tidning om två personer som inte finner sig enkelt tillrätta i något kön. Tillhörighet är kanske viktigt för barn i en viss ålder,men kravet på att passa in i mallen kan bli kvävande.

KIM GRANVIK upplever och definierar sig som könlös, vilket också kallas intergender eller nongender, och har tidiga minnen av att vilja ha ett könsneutralt namn.
– Könlöshet är jättesvårt för människor att ta till sig! Ibland har jag önskat att jag var transsexuell, för det verkar vara lättare för andra att förstå vad det är.

Kim går första året på Lärarhögskolan i Malmö och tycker att det, i stort, har gått bra.
– När jag gjorde min första praktik berättade jag för hela lärarlaget att jag var en transperson. Sedan berättade jag för alla klasser, både 7:or, 8:or och 9:or, och det gick hur bra som helst. Jag brukar säga att jag vill bli kallad för »hen«, men att »han« också är okej.
– Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag önskar att det inte var så viktigt för oss människor vilket kön en individ har!

De slutorden behöver jag fundera vidare över. Länge. Myten om min egen fördomsfrihet får sin dagliga och nyttiga törn av Kims utmaning.

sss

Manlig mystik 6

Jag tror att det manliga temat har varit ett sätt att distansera mig från ämnet. I stället för att fördjupa och förklara har jag förvirrat och dekonstruerat – ett klassiskt knep inom akademin. Genom att välja avlägsna bilder försöker jag skapa ett avstånd som gör det möjligt att diskutera manlighet som om det inte var ett djupt infekterat ämne.

Nu lämnar jag Indien och publicerar en repris på ett gammalt inlägg som ligger väldigt nära min gräns för hur personlig jag vill vara.

Vad föreställer bilden? Skulle den kunna vara tagen i modern tid? Knappast – och det är inte bara badklädernas form som antyder att det rör sig om en gammal bild. Det finns något i tonen mellan de unga männen som känns främmande. Och kanske både lockande och skrämmande. De ligger i en oblyg hög – obekymrade av närhetens sexuella undertoner skrattar de åt sin egen tokighet – eller så kanske de gör något som de uppfattar som helt naturligt och ideologiskt korrekt.

Jag tror vi befinner oss på ett gymnastikläger i Tyskland under tidigt 30-tal. Kropparna är vältrimmade och leendena oskuldsfulla. Den manliga gemenskapen är enkel och kravlös – en stor hög av framtidstro och livsglädje. ”Blut und boden” var enkla slagord som inte hade färgats av äkta blod i riktig jord. Det är svårt att inte fundera över vad som blev av all denna vitalitet. Hur många dog på östfronten? Vilka blev vakter i koncentrationsläger? Fanns det några som tog sig igenom kriget med livsglädjen i behåll?

Min farbror (överst till vänster) var bondson och lovande gymnast. Han ramlade ner från romerska ringar efter gymnasiet och fick psykiska problem. På 40-talet lobotomerades han och blev ganska lugn – men inte som andra vuxna i vi barns ögon. När vi boxades med honom visste vi inte riktigt vad som skulle komma – han lät oss verkligen inte vinna i schack. Ingreppet befriade honom kanske från ångest – men jag förstod aldrig vem han var och ingen berättade för oss bakgrunden till att han inte var som andra vuxna. När nervbanorna skars av försvann också stora delar av personlighet. Beteendet styrdes inte längre av samvete eller empati – i stället var min farbror expert på regler. Så tog han sig fram och så bemötte han oss.

När jag ser på bilden idag kan jag inte låta bli att undra över vad som hände med den glade gossen som fick komma ut i världen och delta i en tysk naturlig kroppsgemenskap. Var detta frusna ögonblick en höjdpunkt i hans liv?

Hur passar denna bild in i en lärarblogg? Nja – jag är intresserad av manlighet och vad som skulle kunna innefattas i detta vaga begrepp. På lärarutbildningen är männen ofta blyga varelser som försöker passa in i den kvinnliga kulturen – eller är de förvirrade av sin minoritetsposition och tror att de privilegier som erbjuds verkligen innebär någon form av högre status som lärare. Makten finns där som ett löfte men också faran i att vara alltför annorlunda och utanför. De ska vara manliga på ett sådant sätt att det är möjligt att integrera med bilden av den goda läraren – som ofta har stora likheter med den goda modern.

Jag möter dem ibland och är osäker på vilket stöd dessa studenter behöver. Kanske skulle de må bra av att ligga i en stor hög på en strand och låta solen bränna bort alla genusdiskussioner där de både är offer och förövare.

Årets viktigaste krönika?

Anna Larsson säger det bättre

Länk

Det handlar om att barns tid för fri lek har minskat

Det låter kanske oförargligt men det finns anledning att oroa sig. En annan amerikansk undersökning (av barn i fattiga områden) visar nämligen att vid 23 års ålder hade en tredjedel av barnen som gått i skolliknande förskolor blivit arresterade för brott jämfört med en tiondel av barnen som gått i förskolor där lek prioriterades.

En annan gång ska jag berätta om familjemedlemmen, musikskolan och saxofonen. Är det någon som vill köpa en begagnad altsax av en ångerköpt förälder?