The wind of change

Jag är ganska envis och har bestämt mig för att banka in budskapet: LANDETS LÄRARUTBILDNINGAR KOMMER ATT FÖRÄNDRAS – MEN INTE PÅ DET SÄTT POLITIKERNA HAR INVAGGATS ATT TRO.

Det avgörande problemet är att den kommande propositionen försöker förena två motsägelsefulla positioner:

1) En detaljstyrning av innehåll utifrån en omodern kunskapssyn.

2) En oreflekterad akademisering som innebär att utbildningarna dräneras på den hantverkstradition som är nödvändig i en professionsutbildning. Mats Alvesson beskriver bedrägeriet mot studenterna i Tomhetens triumf.

wind

Den goda smaken har paus – idag är den officiella powerballaddagen

The wind of change
lyrics – sjung med!
Take me to the magic of the moment
On a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
With you and me

There´ll be some changes made

Jag fortsätter att försöka beskriva mina tankar om den förestående förändringen av lärarutbildningen med hjälp av musik. Det finns en avgrund mellan Billie Holidays sorgsna bräcklighet och Dinah Washingtons självmedvetna utrop.

There´ll be some changes made

Billie Holiday

Dinah Washington

For there’s a change in the weather
There’s a change in the sea
So from now on there’ll be in change in me
My walk will be different, my talk and my name
Nothin’ about me is going to be the same
I’m goin’ to change my wayof livin’
If that ain’t enough
Then I’ll change the way that I strut my stuff
’cause nobody wants you when you’re old and gray
There’ll be some changes made today

Jag måste nog bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till de signaler som statsmakten skickar ut när det gäller att organisera utbildningen. Frågan är vilken plats det finns för adjunkter i de ansökningar om examensrättigheter som lärosätena förbereder? Går det att driva en utbildning utan lärare med undervisningserfarenhet?

För mig är det delvis en dålig repris på diskussionen om arbetsfördelning mellan barnskötare och förskollärare inom förskolan. Förskollärare har försökt tillägna sig tolkningsföreträde och pedagogiskt ansvar – barnskötarna har intagit underdogposition och nöjt sig med att torka bord och bära ut soppåsar. Polariseringen har på många arbetsplatser varit djupt olycklig. Särskilt pinsamt har det varit när nyutbildade förskollärare har försökt sätta sig på rutinerade barnskötare – men ur kvalitetssynpunkt tror jag att många barnskötare har gjort sig mindre än de är. Resurserna har inte utnyttjats rationellt.

Nu ställer jag på djupt allvar  frågan om ansvarsfördelning mellan adjunkter och lektorer inom framtidens lärarutbildning.

failiure

You´ve changed

You´ve changed – Billie Holiday

Jag famlar efter ett sätt att beskriva mitt förhållande till lärarutbildningen. Kanske är  Billie Holidays sköra och sårbara sång det närmaste jag kommer.

Konkurrensen mellan lärosätena kommer att tvinga ledningen till följsamhet gentemot staten och jag inser att den proklamerade visionen om en akademiserad utbildning inte är min. Jag tycker fortfarande att lärarexamenen och undervisningserfarenheter är centrala kvaliteter för att skapa trovärdighet i mötet med studenterna. Slöjd-, musik-, drama- och bildsalarna gapar tomma och övergivna.

En central fråga är om politikerna vet vad som pågår? Har kommunerna förstått konsekvenserna?

Ofta skildras processen som en naturnödvändig förändring bortom politisk kontroll. Har akademin blivit en stat i staten?

d138

Sista chansen att skratta åt SD?

Sydsvenskan berättar idag historien om hur SD-topparna lurades av en lokal låtsaspatriotisk färöisk komiker.

Haraldur hette en man. Han var en riktig karl från Färöarna, en äkta gammaldags färing. Tyvärr satt han fast i det fjolliga och mjäkiga Köpenhamn. Hans fru vägrade flytta tillbaka till det vindpinade öriket.

Länk

Jag önskar att vi som inte vill se SD i riksdagen kan skratta lättade efter valet – men jag är inte säker.

Svd

Min klickbara hembygdsromantik:

hembygds

Videonstallation – en förtalad konstart

På min arbetsplats Lärarutbildningen Malmö Högskola har vi fått ett nytt konstverk som gör mig lycklig. På andra våningen i D-kroppen finns det och jag tror allmänheten kan smyga in och njuta av bilderna.

Jag citerar från hemsidan:

Crowds består av tre videoprojektioner och är inspelad i storstäderna Jerusalem, Bombay och Hong Kong. Bilderna visar folkmassor från tre vitt skilda delar av världen. Folkmassor strömmar mot betraktaren och konstnären är själv en del av folkmassan. Kameran rör sig mellan massan och individer och söker efter möten. Kameran avslöjar betraktarens voyeuristiska position. Sekvenser växlar rytmiskt: gatans ljud och trängsel, ingen ser, alla går och går. Varför uppstår inga möten i detta folkhav? Så tystnar bruset, några stannar upp, söker betraktarens blick; närgånget, spefullt, frågande, för att efter en kort stund åter uppgå i den anonyma folkmängden.

Det är något spännande med dessa böljande folkmassor och jag kan inte låta bli att fascineras över de nyfikna och oblyga indierna som dras mot den uppställda kameran.

Bilden är från en annan lugnare del av Indien – nyfikenheten är den samma.

konst

Tisdagstema – flytta

Ibland känns det som ett omöjligt projekt att utbilda lärare som ska kunna möta framtiden. Hela skolan är en koloss med oerhörd tyngd och tröghet. Tradition, kultur  och förväntningar kolliderar med visionen om en skola på barnens villkor, med plats för lek och äkta möten.

På bilden kämpar min kollega med att flytta något stort och osynligt.

flytta

Mer tisdagstema

“Sociala medier är politikernördarnas paradis”

skifte1

Det ska mycket till för att jag ska slita mig från soffan när jag kommit hem. Malmö högskolas lockade med skiftesföreläsning #98 »Piggare politik i twittertider? EU-valet sätter demokrati 2.0 på prov«

Anders Ygeman (S), Jenny Sonesson (FP) samt PM Nilsson från debattsajten Newsmil var i stort sett överens om det mesta och det hela gick ganska lugnt till under Lars Mogensens trygga ledning.

Sonesson inledde med att ge en personlig bild av hur politikervärlden fortfarande skälver efter Obamas valframgång men varnade alla som trodde att det var tekniken som var avgörande. Det fanns en vara med utstrålning, äkthet och personligt budskap. De politiker som tror att blogg och twitter är en genväg till väljarnas hjärt riskerar att bli besvikna.

“En ointressant politiker blir inte mindre ointresssant genom att twittra” – risken är snarare att bristerna i personligheten blir alltmer öppna och plågsamma. (Eller hur Mona?)

Fyra tendenser i politiken påskyndas av sociala medier:

1) Den blir mer personlig – Carl Bildt visade vägen

2) Den blir snävare – Allan Widmans försvarsblogg visar på betydelsen av att hitta sin stam

3) Kravet på autenticitet ökar – väljarna vill se helgjutna förutsägbara figurer som agerar värderingsstyrt.

4) Hierarkierna monteras ner. Drömmen om ett centraliserat parti går inte att förena med aktiva debatterande medlemmar

Ett Clintoncitat “Politics is show business for ugly people”.

Anders Ygerman föreslog de politiker som vill ha en form där de kan bre ut sig fullständigt och ocensurerat att använda den egna whiteboardtavlan. Varför blanda in andra? Å andra sidan finns drömmen om den där tunneln till väljarna. Omedelbar respons och möjlighet att fånga trender tidigt.

P M Nilsson beskrev skillnaderna mellan representativ, deltagande och deliberativ demokrati. Den senare skulle kunna beskrivas som demokrati som kulturform – någon form av frigörande aktivitet.

Den fientliga tonen som finns inom pappersmedia mot sociala medier blev begriplig när PM presenterade aktuella siffrorna för hur många som läser/köper tidningar. Framtiden för gammelmedia är inte ljus och tidningarna framstår som alltmer desperata i sina försök att hänga med. Tidningarnas kluvna hållning till läsarkommentarer är ett intressant exempel. Newsmill väljer att ta bort moderering av debattinlägg – Sydsvenskan stänger i stället av kommentarsfunktionen och skyller på personalbrist (efter att först ha uppmuntrat en pöbelaktig läsaraktivitet).

Suck – var finns jag i detta? Det känns underligt att referera utan att ta ställning. Vad lärde jag mig? Är min blogg politisk? Är jag en del av en rörelse?

Jag behöver fundera över om bloggen är något mer än en personlig dagbok med en hel del okända läsare.

skifte2

Jag brukar inte kommentera politikers klädval – men när Jenny Sonesson beskrev sig som modeintresserad blev jag aningen förvånad. Det kan vara en generationsfråga.

“Inlärd hjälplöshet”

Det är sällan som pedagogiska fackböcker väcker min entusiasm. Ofta tyngs de ner av ett nervöst refererande och nästan alltid finns det en normativ underton som gör läsningen plågsam. Småbarnspedagogik av en hop norska pedagogikforskare är ett undantag. Den vågar vara konkret i observationerna och exemplen som ger liv åt Bachtin och Merleau-Ponty är intressanta.

Det största problemet är att det beskrivna förhållningssättet inte används med äldre barn. När jag möter studenter som tittar vädjande på mig och vill att jag ska förklara enstaka ord eller lösa gruppens konflikter undrar jag först var denna “inlärda hjälplöshet” kommer ifrån?

Och läser därefter boken i ett nytt ljus.

hjalplos

Det finns naturligtvis även kraftfulla och initiativrika studenter.

Vad var det jag läste?

När jag gick i lågstadiet fick vi ofta arbeta extra i boken Vad var det jag läste? Efter två dagar med Ulf Lundells bok Vädermannen ställer jag samma fråga.

Texten är en orgie i detaljer från Österlen och jag njuter av att känna igen och jämföra med mina egna väderobservationer från den regniga sommaren 2007. Boken, som möjligtvis utger sig för att vara en roman, leker med läsaren och alla dessa verklighetsmarkörer bryter ner min misstänksamhet. Detta är “sanningen” om Lundell och även om han som vanligt har ett minst ett alter ego är det svårt att inte läsa in berättelsen om hans liv.

Jag älskar hans överdådiga språk, gillar den uppriktiga ambitionen att tala allvar, är uppriktigt intresserad av hur han renoverar sitt hus, lär mig en del om floran och faunan runt Stenshuvud, blir ganska sugen på de vinflaskor och maträtter som fyller sida efter sida – men vad är det för historia han har kokat ihop?

Knepet att bryta ner läsarens motstånd genom att använda kontrollerbara detaljer fungerar inte hela vägen och jag hade kunnat tänka mig att avstå från en del av de långdragna och tröttsamma sexskildringarna – jag orkar inte gissa hur mycket som är sant eller inte. När jag väl insett att boken tänker fortsätta vingla mellan genrerna avtar intresset. Ambitionen att skriva en rasande uppgörelse med en förljugen civilisation känns krampaktig. Huvudpersonen längtan efter – och försök att leva med – mogen kärlek verkar vara en eftergift till de feministiska anklagelserna för sexism. Tråden upplöses i absoluta intet och läsaren kan väl bara ana att det var en dålig idé från början.

Boken är däremot en lysande dokumentation av en regnig sommar. Intrigen kanske skulle fungera i Morden i Midsomer – men det är för konstruerat som roman och huvudpersonerna alltför ömkliga och självupptagna.

Frågan är varför jag tyckte det var så kul att läsa boken?

ekbok

Just nu befinner vi oss i skarven mellan utslagen bok och knoppande ek – mitt försök till tidsangivelse.

Uppdatering:

Pjäsen och verkligheten