Min lille vän 25

mlvradio

Högskoleminister Lars Leijonborg avgår och min lille vän jublar framför radioapparaten. Han tror att det kommer en ny minister som inte vill politisera högskolan och som inte låter sig styras av varken HSV:s akademism eller Björklunds populism. Vännen drömmer om en person med hög integritet som har vett att diskutera akademiska professionsutbildningar utifrån ett brukarperspektriv. Hur ska vi skapa en lärarutbildning som möter barnen och föräldrarnas behov av kompetent och engagerad personal?

Det första en ny minister bör göra är att se över de signaler om HSV har sänt ut till landets lärarutbildningar. Just nu förbereds uppsägningar av erfarna adjunkter och detta beskrivs som en kvalitetshöjning.

Leijonborg lät sig utnyttjas i ett elakt spel om akademiska positioner. Må den kommande ministern uppvisa större integritet i förhållande till skolminister Björklunds hämndlystna skolpolitik.

DN 1, 2, 3, Svd 1, 2, 3, 4, Sydsvenskan 1, 2, 3

Själv är jag försiktigt avvaktande och tror att frågan är mer komplicerad än den lille vännen anar.

Bild på lagom kompetenta och aktiva barn?

Jag letar efter bilder på barn som på något sätt skulle kunna illustrera ett aktivt och kompetent barn – men samtidigt inte kopplas till någon grupp. Det ska helst vara utan ålder, kön, hudfärg, klass, etnisk eller religiös tillhörighet. Jag vill inte beskyllas för att favorisera eller diskriminera någon.

Problemet med bilder är att vi kopplar dem till någon form av representativitet – eller ännu värre: normativitet. Jag räddar mig genom att gå till historiska bilder men är inte säker på att bilden är helt användbar.

Har ni förslag? Bilderna får gärna vara copyrightfria…

Wikimedia

Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling?

Jag stavar mig igenom titel och sammanfattning av Claudia Gillbergs avhandling (Skolporten)

Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling: En feministisk aktionsforskningsstudie i förskolan

feDenna avhandling hade två syften. 1. Att i ett organisations, professions och pedagogiskt samverkansperspektiv studera några förskollärares möjligheter och hinder för utvecklingen av en genusmedveten pedagogik. 2. Att bedriva kvalitativ forskning utifrån antaganden om forskning för social rättvisa, som ett bidrag till metodologiutveckling. Följande frågeställningar belyste dessa syften: Hur skapar förskollärare utrymme för reflektion och kunskapsprocesser över tid; vilka individuella och kollektiva handlingar utför förskollärare över tid; vilka bidrag till verksamhetsutveckling kan en studie av detta slag göra? Med feministisk pragmatism som vetenskapsteoretisk grund tillämpades feministisk aktionsforskning som satte förskollärarnas frågeställningar i centrum. Under tre års tid ägde regelbundna träffar rum för gemensamma reflektioner, utvärderingar och planeringar av pedagogiska handlingar. Enskilda och gruppintervjuer, deltagande observationer samt en stor mängd mejl, telefon och brevutbyten kompletterade datainsamlingen. Den analytiska forskningsberättelsen växte fram under återkoppling till förskollärares handlingar och i ljuset av förskollärares diffusa professionstillhörighet. Handlingarna tolkades utifrån de i feministisk aktionsforskningsmetodologi inneboende principerna vad, vem och kritiska händelser över tid. Organisations och professionsteoretiska analyser visade att förskollärarnas handlingar varken erkändes som professionella av den kommunala arbetsgivaren eller föräldrarna. Förskollärarnas behov av professionell erkänsla var stort, men när den uteblev, visade sig det långsiktiga utvecklingsarbetet vara av stort värde, därför att förskollärarna lyckades åstadkomma pedagogiskt sett meningsfulla förändringar, vilket understryker den temporala aspekten av organisatoriska förändringar underifrån. Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund. Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar. Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten. En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency. Transformativa kunskapsprocesser kan åstadkommas om erbjudanden till ett genuint deltagande i ett förändringsarbete lämnas och mottas. Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.

Skolporten är en bra sida för att orientera sig i ny forskning. Frågan är om dessa sammanfattningar (eller abstracts, för den som föredrar låtsasengelska) verkligen lockar till läsning. Jag ler i mjugg åt några ofrivilligt komiska formuleringar och hisnar lite inför några pretentiösa meningar och kommateringsmissar. Samtidigt känner jag igen en del intressanta aspekter – den här längtan efter erkänsla är en stark drivkraft som också gör kåren sårbar för trender.

Jag är lite imponerad över att det som Gillberg beskriver som “en forskningsberättelse” är så oblygt heroiserande av den egna insatsen. Är detta verkligen “feministisk pragmatism”?

Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund.

Hade de ingen sådan tidigare?

Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar.

Forskaren ikläder sig rollen som “allierad utifrån” – det var en ny variant. Var tog det kritiska förhållningssättet vägen?

Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten.

Enskilda deltagare visar mod – är de övriga fegisar?

En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency.

Och här förstår jag ingenting längre – en radikal öppenhet för “kontor”? Eller har ordet agency någon annan betydelse som jag borde känna till?

Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.

Då hoppas jag att den feministiska aktionsforskningen blev glad!

Länk till hela avhandlingen

Varför är jag inte förvånad?

Jag läser sammanfattningen av Elisabeth Franks nya avhandling

(…) Resultaten visar att klasser inte bara skiljer sig åt med avseende på elevers hembakgrund och läsprestation. Skillnader finns även i form av olika tryggt klimat men också i vad mån föräldrarna är delaktiga i skolarbetet. Det framstår också klart att det finns skillnader med avseende på den undervisande lärarens kompetens. Mycket tyder på att det i denna kompetens inte bara ligger att främja god läsförmåga utan också att skapa ett tryggt klimat och ett positivt föräldrasamarbete.

Det verkar vara ett ambitiöst försök att fånga in något som inte enkelt låter sig beskrivas. Kanske måste jag läsa hela avhandlingen för att förstå förhållandet mellan de faktorer som bidrar till att barnen utvecklas.

Länk till Skolporten

Jag försöker hitta något kontroversiellt i avhandlingen och anar en positionering i intervjun:

– Det är viktigt att lärarna blir medvetna om vilken betydelsefull roll de spelar för hur eleverna presterar. Det har ju ibland pratats om att man kan sätta in vem som helst i lärarens roll och att det är andra saker som påverkar elevernas lärande, men så är det alltså inte. Det är läraren som är motorn bakom många av de viktiga faktorer, som samverkan och trygghet, som är så betydelsefulla för barnens lärande.

Den politiska nivån synliggörs inte. Om lärarna är så viktiga kanske det skulle finnas utrymme för ett litet ställningstagande när det gäller innehållsfrågor? Nu framstår undervisning som en fråga om teknisk färdighet.

Jag måste nog läsa avhandlingen…

ribb

Kalhygge eller föryngringsyta

Jag följer arbetet med att anpassa lärarutbildningens organisation till nya direktiv och ekonomiska ramar. Språket är ett viktigt instrument för att skapa ett intryck av att det är en naturlig process och vi får lära oss ord som turordning, arbetsbrist och kretsar.

Frågan är om det går att skapa delaktighet när det tycks finnas en uppenbar agenda som riktar sig mot den största lärargruppen? Vore inte det ganska bisarrt om alla uppskattade sin egen undergång?

Går det verkligen att hävda både arbetsbrist och behov av nyanställning (av disputerade) utan att specificera vad det är för arbetsuppgifter som försvinner?

träd

Jag går i Vitabyskogen och  förundras över förödelsen på ett kalhygge. När jag  kommer hem googlar jag på frågan varför de lämnar enstaka stora träd. Svaret syns mig väl symboliskt:
– Det är för att gamla uvar ska ha någonstans att häcka!

En flickaktig sagobok?

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1-3 fick vi ofta frågan varför vi inte kunde göra något liknande för flickor. Jag tänkte att det vore högst normativt och en aning förmätet att försöka muta in även detta fält och avstod gärna. Nu finns det en bok som tycks vilja uppmuntra flickor att utmana sig själva och den traditionella kvinnorollen.
Länk till recension i svd

Carin och Stina Wirsén har skrivit En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga

Det är en ruskig godnattsaga, men den räddhågsne behöver inte oroa sig. Liten skär tar udden av det läskiga när hon mot slutet bestämmer att nu slutar vi skrämmas och ställer till med spökmonsterbjudning i stället. På sista uppslaget sover alla monster tryggt i hennes sovrum under blommiga täcken. Genom att konfrontera och sätta ord på sina rädslor har hon bearbetat dem och kan nu sova gott.

Jag blir också nyfiken på deras förra bok Sockerbullen på Kruskakullen

Och detta är kvinnornas område. Det finns i princip inga män med i handlingen, bara mammor, mostrar, döttrar och syskondöttrar. Det är lite som ett inverterat Ankeborg. Frågan om var alla pappor är dyker upp några gånger, men får inget svar. Här lever och frodas ett glatt och lyckligt matriarkat, som bejakar och höjer traditionellt kvinnliga domäner.

Jag inser hur mycket jag saknar livet på förskolan och som småbarnsförälder. Då hade jag rätt bra koll på barnboksutgivningen.

Man borde skriva något om EU

Jag lyssnar på Mona Sahlin som förklarar att hon är “lättad” men inte “glad” över valresultatet. Reportern frågarhur hon menar och hon säger samma sak igen – och igen. Jag kan nog säga samma sak. Mitt främsta engagemang är att jag inte vill se Sverigedemokraterna representera Sverige i EU och det ser ut som om jag slipper den plågan.

Samtidigt studerar jag valresultatet från Malmö Länk och häpnar över de lokala skillnaderna. På Möllevången får SD acceptabla 0,4% medan de uppnår katastrofala 24,1% i stadsdelen Almgården.

Där inledde jag min bana som förskollärare sommaren 1978. Kanske borde jag ha stannat kvar?

kotte

Min lille vän 21

mlvkvinnor

Jag har länge undvikit P3:s humorprogram, men Mammas nya kille är kul. Den ständigt normale Bengt Strömbro tycks ha ett outsinligt flöde av galna gäster. Senast var det feministen Agneta Fagerwall Olsen som berättade om sitt äventyrliga extraknäck i vinlotteribranschen.

Länk

Min lille vän kanske har problem med att hantera den mogna kvinnans sexualitet. Det kan ha något att göra med dubbelbestraffning?

Min lille vän 19

mlvgubbeliten

Min lille vän är bekymrad över mig. Han tycker att det är besvärande att jag försöker göra frågan om vem som ska sägas upp från lärarutbildningen till en politisk fråga. Den lille vännen trivs ganska bra vid foten av den store mannen som i sin tur söker skydd under det stora trädet.

För mig handlar högskolemässighet om självständig kritisk reflektion och ett öppet samtal. Just nu har vi mycket att ta igen. Diskussionen om framtidens lärarutbildning borde föras på många plan och det är svårt att se vilka aktörer som har egna agendor i utvecklingen.

Jag framhärdar:
– Inga varsel utan konsekvensbeskrivningar!