I tider av nedskärning är det viktigt hur ledningen pratar om sin personal. Frågan om vem som omfattas av den s.k. arbetsbristen är infekterad och det är svårt att frigöra sig från misstanken att ledningen försöker göra sig av med dem som inte passar in i den framtida organisationen.
Utåt är det HSV som får bära ansvaret, men bakom kulisserna talas ett annat språk. Jag önskar att jag hade sluppit höra mobilsamtalet där en chef säger:
– Ja, sen gäller det att göra sig av med den icke-högskolemässiga delen av personalen.
Nu tänker jag använda sommaren till att försöka reparera min tilltro till organisationen.
Dagens höjdpunkt var mötet med målaren, fotografen, textilkonstären, filmaren och författaren Carl-Johan de Geer. Han beskrev sitt liv som en serie misslyckande och katastrofer – men gjorde det på ett sätt som gör att hans bok Jakten mot nollpunkten nu står överst på min läslista.
Konferensen var väl sammanställd och leddes av Anders Mildner, som höll ihop de olika bidragen med mild hand.
Mitt största problem är kanske ändå arrangörernas ängsliga längtan efter att vara framkantsteknologiska – idén med att lägga ut konferensdeltagarnas twittrande på stor duk under de hårt styrda mellansnacken var provocerande för mig. Kanske är jag fixerad vid att sociala medier ska vara en mottagarvald aktivitet, eller att texten ska ha någon form av finess. När jag får den här sortens meningslöst pladder upptryckt i näsan får jag lust att bli teknikhatare på riktigt.
Vad är det för människor som publicerar bilder på sig själv på nätet? Jag har arbetat mig upp från skor och underkropp och nu nått den övre delen. Kanske borde jag ha rakat och klippt mig.
Egentligen vill jag visa upp den fina tröjan som jag har beställt från Janne (Länk) och samla argument gentemot dem som tror att flum är detsamma som dåligt. Kampen om att ge ordet en positiv innebörd har bara börjat. Björklunds tolkningsföreträde är över.
Kanske behöver jag också bygga upp modet inför det första mötet med de 300 studenterna som börjar på min enhet till hösten.
Huset fortsätter att surra av rykten om varsel och uppsägningar. En version är att beslutet redan är taget och att det nu enbart är en teknikalitet vem som ska gå. Trots att propositionen om nya lärarutbildning inte är presenterad beskrivs processen som apolitisk och ostoppbar. HSV är tillsynsmyndighet och därigenom bortom direkt politisk kontroll. Riksdagen har delegerat makten till tjänstemän som nu skapar egna regler. Uppbyggnaden av landets högskolor var ett politiskt projekt – raserandet sker på tjänstemannanivå.
Den fackliga linjen är att arbetsbrist måste påvisas utifrån de existerande uppgifterna. Arbetsgivarens önskan att möta kommande krav genom att säga upp adjunkterna har inget stöd i lagstiftningen.
Till detta kommer myten om den för stora kostymen. Jag har ofta haft moraliska svårigheter med att försvara det låga antalet lärartimmar i kurserna och känt personligt ansvar för de studenter som inte fått det stöd de har rätt till. Samtidigt som mål och ambitioner skruvas upp har resurser överförts från grundutbildning till andra områden. Det uppstår ett trovärdighetsproblem i mötet med studenterna som är svårt att reparera. De studieovana grupper som var så viktiga att locka till högskolan sorteras tidigt bort.
I stället för “för stor kostym” upplever jag mig avklädd in till den paljetterade stringtrosan. Det kan bli spännande föreläsningar i höst.
Min lille vän tycker att Mats bekymrar sig över saker som ligger långt över hans horisont. Vännen har fått tag på en gammal vinylskiva och spelar den oavbrutet. Det känns som om han försöker säga något.
P.S. Det är en aning oroande att jag har börjat skriva om mig själv i tredje person. Jämför med Mona Sahlin efter Tobleroneaffären:
– Nu är Mona trött. Det är dags för Mona att ta time out…
Å andra sidan blev hon partiledare efter några år.
Det fyllde oss mer med häpnad än av skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp”
Många studenter tröttnar rätt snart på sina lärares tjat om reflektion. Jag försöker ibland förklara värdet av att se saker ur olika perspektiv och att de behöver träna sin kritiska förmåga. Antagligen vet de att tvivel är en form av lyx och att det till sist gäller att leverera det svar som vi lärare har bestämt har högst värde ur betygsaspekt.
Jag började blogga för att mitt eget tvivel inte hade någon form. Lojaliteten med systemet var ibland viktigare än min roll som självständig tänkare och jag stod inte riktigt ut med bilden av mig själv som lydig tjänsteman i utbildningsfabriken. Jag behövde träna mig i att tänka själv och formulera ståndpunkter. På något dunkelt plan tänkte jag nog att en lärare bör vara en förbild även när det gäller självreflektion.
Nu närmar vi oss en punkt där vi som jobbar på lärarutbildningen tvingas att bekänna färg. För många känns det ovant att inte befinna sig i en skyddad position. Att vara lärare är ett moraliskt utsatt yrke. Detsamma gäller för lärarutbildare. Det är inte längre självklart att tystnad är ett uttryck för lojalitet.
“Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land”
Jag gratulerar en kär arbetskamrat som går i pension och passar på att vara en aning Backaromantisk på restaurang Mässingshornet (Blecktutan i folkmun). Återseendet med min gamla arbetsplats väcker kluvna känslor och jag behöver bearbeta dem en aning.
Det kanske var ganska kaxigt att påstå att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. Nu har rummet gjorts om och jag känner mig befriad från löftet.
Jag fortsätter att gå igenom tänkbar litteratur för höstens nyantagna lärarstudenter. Gleerups nyutgivna Etik i professionellt lärarskap har ett spännande anslag och betonar läraryrkets moraliska dimensioner.
Min lille vän har svårt att förstå hur ett yrke kan vara så inriktad på att handla. Han vill hellre sitta vid sidan om mjölkaspannen och fundera. Tankarna reflekteras bra i den blanka ytan och ytans form skapar en illusion av fyllighet. Läraryrkets omedelbarhet och skoningslösa krav på beslutsfattande är inte lätta att förstå utifrån.
Kanske kan boken ge redskap att förstå komplexitet – studenterna bruka vara glada för enkla svar.
Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.
Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.
Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.
Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?
Tysta tankar 