Piraten, Olle, Torgny och jag

piraten

1991 hyrde vi ett undantag av Olle i Kivik. Hans hus ligger på hörnan bakom Piratenstatyn och det var lätt att känna sig välkommen. Olle själv var en mångsysslare – först och främst drev han den legendariska klädbutiken Olles kläder.Vi fick en del intressanta plagg från restlagret och jag undrar var de blå bomullsbadbyxorna från femtitalet tog vägen? Dessutom hade han varit brevbärare och aktiv i frivilliga brandkåren – men det som var mest spännande var nog Olles sätt att hålla igång bion. Två gånger i veckan hämtade Olle tunga lådor med aktuella storfilmer som byborna och turisterna kastade sig över.

Idag drivs bion av kulturföreningen  Bernadotte –  länk

Varje år delas Piratenpriset ut till en författare som verkat i Piratens anda och i år har juryn verkligen hittat rätt. På måndagen i marknadsveckan kommer Torgny Lindgren  hit och jag har svårt att tänka mig en värdigare pristagare:

Juryns motivering till årets val var kort men koncis: “För en berättarkonst där det Höga och det Låga, det Breda och det Smala sitter till bords tillsammans och skålar med varandra – allt i Piratens anda”.

Dessutom förstår jag att pengarna kommer väl till pass. Lindgren ska bygga en stengärdsgård.

-Det sätter stopp för korna som fram till nu strosat fritt på min tomt, säger han.

Kor är underbara varelser men de kan ställa till stora skador i en trädgård. Det är ett ämne lämpligt för en skröna och jag känner att mitt redan darriga förhållande till sanningen blir alltmer ansträngt i dessa herrars sällskap. Ingenting går upp mot en bra historia och jag tror att Bock i örtagård lurar i bokhyllan.

En gärdsgård vore bättre

En gärdsgård vore bättre

Min lille vän 31

mlvgumma

Min lille vän är ganska praktisk och intresserar sig mindre för teoretiska frågeställningar. När jag undrar över “vad är maskulinitet?” eller  “Vad är feminism?” då försöker den lille vännen bara få  sina handlingar att hänga ihop hjälpligt.

Jag läser Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen och är mörbultad av hur skickligt hon avslöjar attackerna mot den amerikanska kvinnorörelsen efter 9/11. Boken är bedövande effektiv och jag, som normalt sett försvarar medier och är ganska misstänksam mot medelklassfeminism, inser att det som hände i USA efter 2001 också kan hända här i en lågkonjunktur.

Dramaturgin efter attacken mot  de två tornen krävde tydliga offer (kvinnor och särskilt brandmännens änkor) och å andra sidan hjältar som kunde bära upp den nya stereotypa mansrollen som skulle försvara dessa värnlösa kvinnor. Motståndet mot aborter, hetsen mot barnlösa yrkeskvinnor, patriotismen i att föda barn som ska försvara fosterlandet – sammantaget tecknar Faludi en bild av ett ovanligt korkat land med en press som tycks agera helt utan moralisk kompass.

Här blir skildringen en aning vag. Hur ser banden ut mellan media, politiker, ekonomiska makthavare och lobbygrupper? Rädslan för att inte vara tillräckligt patriotisk tycks ha slagit ut alla normala rationaliteter. Jag läser och blir argare och argare. Hur kan en tänkande människa beundra detta bedövande naiva land?

Boken är alltså riktigt bra – nästan lika bra som Faludis Ställd. Jag behöver inte så många andra feministiska böcker.

Internationellt utbyte i nytt ljus

Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.

Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.

  • Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
  • Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara “facilator” (tillhandahållare)
  • Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
  • Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
  • Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
  • Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
  • Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
  • Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
  • Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
  • Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
  • Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.

Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…

ko

"Let´s cowoperate"

Känd eller okänd?

Anders Mildner skriver om de sociala mediernas svarta baksida – bekräftelsesökandet och längtan efter att bli känd. Oron för att inte locka besökare och den förlamande skräcken för att vara ointressant.

länk

Sociologen Zygmunt Bauman menar att dagens kultur förvandlar oss alla, antingen vi vill det eller inte, till en sorts konstnärer. Våra liv är verken vi skapar och vi blir bedömda efter hur väl vi lyckas forma dem.

Det kan vara omskakande att fundera över ett twitterflöde ur ett sådant perspektiv.

Gemensamt för oss alla som använder sociala medier är att vi paketerar och för upp valda delar av våra liv på något som kan betraktas som en scen. Men det är inte helt oproblematiskt att ideligen saluföra bitar av sig själv.

Jag har gott om vänner som känner sig stressade över att de inte uppdaterar sina statusrader tillräckligt ofta. Eller som oroar sig för att de inte skriver tweets som är “bra nog.

Jag brottas en del med frågan och är inte alltid helt klar över mina egna drivkrafter. I bästa fall är bloggen en form för autentisk självreflektion eller politisk handling. Ett villkor för autenticitet kanske paradoxalt nog är att jag inte överanalyserar bakgrunden till varför jag skriver och delar med mig av stort och smått.

Det är lätt att hamna i försvarsposition och försöka bygga upp någon form av argumentation som skulle legitimera bloggen. Just nu väljer jag att hänvisa till en ogenerad lustprincip – jag känner för det.

bananskal

En del av lusten är den där oberäkneliga och lätt tvångsmässiga kreativiteten som jag försöker överraska mig själv med. En naiv vägran att ha tråkigt och en barnslig tro på att det jag gör är intressant för andra.

Vägra IUP på förskolan

Det håller på att gå överstyr. Bedömningshysterin från skolan sprider sig ner i åldrarna och förskolan har infekterats av den i oroande hög grad.

Idag är jag på Katrinetorp och lyssnar till mina värderade kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson som berättar om sin forskning

Förskolan , Lärarnas tidning

Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.

Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.

katrine 017

Min lille vän 27

mlvkvinna

Jag är bekymrad över min lille väns kvinnosyn. Han har träffat en kvinna som har en helt annan bakgrund, annan kroppsform, andra intressen – ja hon är så olika honom en person kan bli.

Och ändå sitter han stum på sin lilla stol och stirrar beundrande på henne timme efter timme. Jag undrar vad de kan ha gemensamt egentligen?

Kanske måste jag förklara farorna med att romantisera kvinnor. Jag anar att han snart kommer att placera henne på piedestal.

Uppdatering: Anne-Marie tycker jag ska låta dem vara ifred. Vad tycker du?

Min lille vän 26

mlvgitarr

Min lille vän gick igång på SVT:s temakväll om gitarrer och gitarrister. Han pladdrar om vem som är snabbast och bäst, Dessutom vill han bli fotograferad i odrägliga hårdrocksposer.

Själv hade jag mer utbyte av P2 Musikmagasinets program om gehör. Länk.

Musik handlar mer om att lyssna och känna än att spela rätt och jag fick många nya tankar.

Lärare på gränsen till nervsammanbrott

Jag läser Dag Solstads bok Genans och värdighet om en gymnasielärare som drabbas av insikten att det han håller på med inte är meningsfullt. Replikerna om “livslögnen” i Vildanden är alldeles för nära huvudpersonens vardag och det blir svårare att se sig som en form av kulturell utpost i en skola där eleverna är ointresserade av klassisk litteratur. Läraren bryter samman och krossar ett paraply mot dricksvattenfontänen, kallar en elev “fitta” och anar att karriären går mot sitt slut.

Recension i svd

Jag läser studentuppsatser och skickar respons per mail. Det är ett riskabelt arbetssätt om vi inte har en stabil relation och ibland inser jag att mina kommentarer inte tolkats som jag avsett.

I en kurs hade studenterna i uppgift att att filma en samspelssituation mellan små barn, beskriva denna och diskutera tolkningar utifrån kursens litteratur. De flesta har utnyttjat uppgiften till att visa att de läst böckerna och referenserna blir då en aning pliktskyldiga och av karaktären “Jag håller med Vygotskij (1990) om att samspel är viktigt”.

Få studenter vågar diskutera möjligheten av att vi inte omedelbart förstår vad som ligger bakom samspelet – att det kan finnas utrymme för olika tolkningar det filmade. Jag försöker förklara detta och får oroliga brev: “Vill du att jag ska referera till litteraturen eller ska jag tänka själv”?

Hela min bild av utbildning är att böcker är medel att tänka med, teorier är redskap för att öka vår förståelse, jämförelser av tolkningar är det viktigaste för att kunna tänka…

Om jag inte kan förklara detta borde jag kanske genomskåda min egen livslögn och ge mig ut i  det vågräta regnet. Paraplyt förstör sig nog själv idag.

Kråkfritt?

Jag lär mig nya saker. Idag har jag förstått att kråkor är besvärliga skadedjur som tar ägg och därför bör bekämpas. För att fånga kråkan använder man en bur som agnas med ägg. Kråkan petar till en pinne och luckan ramlar ner. Så långt är det inget konstigt.

Därefter flyttas den fångade kråkan över till ett utrymme innanför själva fångstdelen av fällan, som placeras i en annan kråkas revir. Den andra kråkan blir arg över intrånget och anfaller den redan fångade kråkan för att döda den – varvid också den andra kråkan fångas.

På så sätt är det ganska enkelt att fånga övriga kråkor i skogen. De kan alltså inte motstå lusten att anfalla en redan tillfångatagen rival och blir därför ett enkelt offer för jägaren.

Finns det något som skiljer människor från kråkor, undrar kanske korna?

Förstora bilden:

paus

Fler jakttips – en ny sida av bloggen! (Jag är själv förvånad)