Vi som vägrar kultur på Österlen utsätts för olika frestelser. Att klippa sig hos Den taggiga jungfrun kändes ganska enkelt att motstå – även om jag missar ett konsttillfälle.
Däremot hamnar vi på Tjörnedalagården och ser en underbar utställning med bland annat Niklas Elmehed. Bildserien om myskoxen som räddar en fallande korp kommer jag att bevara i kärt minne.
P.S. Tack Astrid för tipset!
Birro skriver om sin kärlek till sina bloggar och hur mycket de har betytt för att utveckla hans skrivande. Han skriver också om den mörka baksidan med anonyma humorsidor.
Jag håller med om det mesta men sätter ett frågetecken för ordet “blogghat” – det finns inget särskilt blogghat. På samma sätt som det inte finns någon “nätmobbning”. Det är samma avarter av mänskligt (eller omänskligt) beteende som letar sig in i nya former.
Grundregeln blir allt viktigare: VAR SNÄLL – SÄRSKILT I SAMMANHANG DU RISKERAR ATT MISSUPPFATTAS!
Ord är mäktiga och när jag läser Birro inser jag att det är lätt att såra men svårt att trösta.
Klickbar bild
Från mitt härbre
Elza Dunkels lyckas säga det på enkelt sätt i Svd
– Så fort kvinnor tar kontroll över sin sexualitet blir vi oroliga och hittar faror i det, men i längden kanske detta är en väg mot ökad jämställdhet.
För den som inte känner till Elzas god råd på nätet finns det en chans att bekanta sig – jag nöjer mig med att citera det första:
1. Respektera ungas rätt till integritet. Placera datorn så att de kan sitta ostört.
Länk: Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?
Anna Ekström är en klok kvinna och det finns chans att det blir bra – men artikeln i DN ger mig onda aningar. Det finns något självbelåtet över det här jämställdhetsarbetet som gör mig nedslagen.
Man behöver inte vara paranoid för att se en linje i försöken att skapa ordning genom social ingenjörskonst i historien. Staten har alltid velat skapa goda medborgare och idag är det könsrollshygien som står på dagordningen. Jag avstår från att göra en tillbakablick.
En del värjer sig och KD:s pressekreterare hör till dem:
länk Ehrenberg
Själv väljer jag att inta en avvaktande hållning och ser de stora elefanterna dansa på avstånd.
Jag har länge haft problem med USA. Den oblyga exploateringen av andra länder och en utrikespolitik som bara nödtorftigt lyckats dölja de egna intressena gör det svårt att känna någon entusiasm för ett folk som pendlar mellan naivitet och cynism. När jag läser Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen faller bitarna på plats och bilden av ett ovanligt ruttet samhälle träder fram. Den 11/9 var händelsen som avslöjade hur tunn fernissan av civilisation var.
Min lille vän ser annorlunda på det stora landet i väster. Han älskar alla myter, filmer och musik som skapas i den kulturella smältdegeln. Allra mest drömmer den lille vännen om att få åka till New York och delta i firandet av fyrahundraårsjubileumet.
Själv har jag läst boken, sett filmen och köpt T-shirten. Flera gånger.
Däremot läser jag gärna Olof Palmes understreckare från 1949 om The naked and the death av Mailer. Samma blandning av olust och fascination som jag känner idag 60 år senare.
Mats befinner sig fortfarande delvis i semestercoma. Den lille vännen försöker fylla tomrummet med spridda funderingar om stort och smått.
Just nu tänker han att begreppet transparens är oförklarligt populärt. Ett rationalistiskt ideal för processer där alla aspekter ska vara tillgängliga för alla aktörer – det låter bra och lockande. Genom att “avförtrolla” makten går det att förstå vad det är för krafter som styr våra liv.
Den lille vännen drömmer om transparenta noshörningar och enkla lösningar. Om vi vet exakt vem som tar vilka beslut på vilka grunder kommer livet att bli enklare och deltagarna lyckligare.
Den transparenta noshörningen ser dåligt och är därför misstänksam mot allt och alla. Han anfaller besinningslöst och är därför ganska lätt att lura om man förstår hur han tänker. Men det kräver ett visst mot att stå kvar när vidundret kommer dundrande emot dig med nedböjt huvud och marken skakar.
Länk till andra som har tänkt i frågan: Mymlan, Mindpark – Joakim
Mats blir inspirerad av Joakims tankar om öppna organisationer och muttrar om Malmö Högskolas brist på intranät. Det vore en lämplig tioårspresent till personalen från informationsavdelningen. I nedskärningstider är det särskilt viktigt att motverka ryktesspridning genom öppna kanaler.
Den nya hemsidan tycks vara en förbättring på många nivåer men motståndet mot ett fungerande intranät blockerar utvecklingen mot transarens. Njut av argumentationen:
Dessa två till synes oförenliga hållningar tycks komplettera varandra på ett utmärkt sätt.
Klickbar bild
När jag tog min pretentiösa och patetiska lilla bloggpaus var det med den stolta deklarationen att jag “skulle uppleva mer och beskriva mindre”. Denna hållning lät bra, men hade intellektuella komplikationer – menade jag att språket på något sätt skulle stå i motsättning till själva upplevelsen?
Jag prövar denna antiintellektuella och upplevelseromantiska hållning genom att att bara känna och inte behöva sätta ord på känslorna. I bästa fall befinner jag mig i ett starkt nu och varje försök till formulering leder då till en distansering. Språket är bra på att etikettera och jämföra upplevelser – men hjälper orden mig att känna djupare? Samtidigt finns det ett diffust tryck på mig att dela – om jag inte kan spegla mig i andras tolkningar av världen riskerar tillvaron att bli overklig.
Jag målar upp en bild av att det finns en klyfta mellan mig och språket. Jag tror att många sociokulturellt inspirerade pedagoger menar att det är språket som är själva verkligheten – det är när vi sätter ord på händelser som de tar form för våra sinnen. Då blir vi beroende av att ha ett rikt språk för att kunna känna djupt. Språket blir den högsta formen av kunskap och ett mål i sig. Skolans primära syfte är att se till att barnens verbala språk växer och alla andra uppgifter riskerar att bli oviktiga.
Jag försöker översätta de abstrakta resonemangen:
1) Jag är på vinprovning och den skicklige munskänken sätter ord på smaker som jag inte trodde fanns. Plötsligt känner jag den där tonen av bensin som bara finns på östsidan i Rhonedalens kalkhaltiga jordar. Språket fördjupar upplevelsen och orden fungerar som nycklar för att låsa upp hjärnans flöde av associationer. Men blev vinet godare?
2) Jag är ute i skogen och fågelsången är bedövande. För mig kunde det lika gärna varit vitt brus från teven – sången innehåller ingen information. Min vän fågelkännaren hjälper mig att peka ut de olika arternas läten och beskriver skillnaden mellan varnings- och lockrop. Efter ett tag blir ljudet en berättelse som tar form när jag blundar. Men blir fågelsången vackrare?
3) Jag lyssnar på en inspelning av Dylan. Det låter en aning slarvigt och oengagerat. Min kamrat ger mig en historisk och sociologisk bakgrund och förklarar omständigheterna för inspelningen, vilka musiker som deltar och vilka instrument, plektrum, strängar och förstärkare som används, Dylans äktenskapliga status, hur många ex. skivan sålde i Finland och vad Dylan egentligen menade. Jag dras in i berättelsen och fascineras av denna underbara detaljkännedom – men blir sången bättre?
4) Den lille vännen sitter mellan två vattenkannor. Den ena är designad av en känd dansk och har ett högt marknadsvärde på Tradera – den andra är köpt på Bo Ohlssons i Tomellila för en femma. Båda kannorna fungerar utmärkt för sin uppgift, men jag riskerar att avslöja min okunnighet när jag möter designkunniga kamrater. Bör jag skaffa mig en åsikt om vilken som är finast?
Efter några dagar av bloggtystnad anar jag att det var ett ganska konstigt projekt. Genom att sätta ord på de sinnliga upplevelserna gör jag om dem till berättelser och det blir möjligt att utsträcka känslan och njutningen över tid. Jag är en person som upplever genom att formulera. Ibland tänker jag till och med att det finns en mottagare för orden.
Språket är en del av mig – på gott och ont, och det går inte att skilja ut själva upplevelsen från mina tankar om den.
Det skadar inte att vara tyst ibland.
Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.
Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.
Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.
Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.
Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
– Vad gör vi här?
Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?
Nej visst – han har ju inget huvud…
Jag läser le Clézios Afrikanen och blir starkt berörd:
“Varje människa är produkten av en far och en mor. vi kan vägra erkänna dem, att älska dem, vi kan misstro dem. Men där är de med sitt ansikte, sina attityder, sitt uppträdande, sina egenheter, sina illusioner och sitt hopp, händernas och tårnas form, ögonens och hårets färg, sitt sätt att tala, sina tankar, kanske också med sin livslängd – allt detta har fört oss vidare.”
Författaren beskriver sin far som med bakgrund på Mauritius, utbildar sig till läkare i det kolonialistiska England, gifter sig med sin franska kusin, arbetar under många år i Guyanas inland och Nigerias djungel för att slutligen återvända till Nice efter kriget som en trött man. För sonen är fadern en främling som är fångad i auktoritära mönster, men genom berättelsen anar man att livet som läkare i Afrika har varit ett stort äventyr. Det finns en kärlek till människorna och kontinenten som bränner till. Språket är lysande.
Samtidigt inser jag att boken handlar om mig. Vad vet jag om min far som har varit död i mer än tio år? Hur stor del av honom bär jag med mig?
Jag var fem år när vi flyttade till Malmö och far började på det stora företaget Sydkraft. Han var lantmätare och arbetade på juridiska byrån. Jag tror att hans jobb var att köpa mark av motsträviga bönder där det kunde byggas kraftverk, dammar och kraftledningsstolpar. På somrarna hade vi alltid detaljerade kartor och far pekade ofta ut ledningar som kunde ha kapacitet på 100-tals kilowatt. Jag har nog sett de flesta vattenkraftverk i Småland och Halland inifrån och är fortfarande fascinerad av tanken på att vatten kan omvandlas till elektricitet i en generator.
För mig var företaget oändligt stort och mäktigt. Kanske min far också såg sig som en del av det moderna projektet. Att elektrifiera landsbygden var ett stort steg – inte lika äventyrligt, men stort nog för en bondson från Sege.
Samhället behövde el och för de som satte sig på tvären fanns alltid hotet om expropriering. Det betyder att staten gick in och bestämde att företaget faktiskt hade rätt. Jag anar att en del förhandlingar blev lite underliga när den ena parten hade ett sådant trumfkort i bakfickan.
Den här romantiska bilden av Sydkraft som den stora goda tryggheten fick ett hastigt slut när Barsebäcksverket byggdes. Jag var inte bland de mesta aktiva kärnkraftsmotståndarna, men det var ingen merit bland mina vänner att ha ha en far som varit delaktig i planeringen av det som kallades “världens sämst placerade kärnkraftverk”.
Nu känns det underligt. Kärnkraftverket är stängt. Det mäktiga kraftbolaget Sydkraft som var ett flaggskepp för kommunalt ägande och samverkan såldes till ett tyskt företag och heter numera E-on.
På landsbygden hittar man fortfarande klisterlappar på elskåpen, men magin är borta. På ont och gott.
Jag ramlar över olika radioprogram på nattkröken – igår lyssnade jag på Bokcirkelns presentation av Joseph Hellers Moment 22 och inser vilken bra idé boksamtalet är. De inbjudna författarna brottas med en hyllad men ganska svårtolkad och motspänstig bok.
Boken är naturligtvis brinnande aktuell. Krig har inte blivit mer meningsfullt sedan andra världskriget eller Vietnam. Kampen mot byråkratin har inte blivit mindre komplicerad. Lockelsen i att smita undan på ett individuellt plan är om möjligt mer lockande.
Deltagarna brottas med bokens titel. För att bli frikallad måste soldaten vara sjuk. För att bli sjukskriven måste han ansöka och då finns det anledning att tro soldaten inte är sjuk – eftersom han vill därifrån.
Länk till serie där Heller kommenterar Irakkriget
Till sist är det frågan om det går att konstruera någon form av mening i en helt galen värld. Längtan efter gemenskap skulle kunna vara en väg, men det är en hård värld som skildras. Den råa humorn i att som förälder döpa sitt barn till Major Major bara för att det är ett sånt bra skämt – sådant gör livet till en ständig prövning som är väldigt svår att smita ifrån.
Programmet bränner till i försöken att definiera vad Moment 22 egentligen är.
“Men det finns en hake…”
Jag undrar om ni har exempel på Moment 22 från skolvärlden?
Mitt förhållande till makten är komplicerat
Tysta tankar 
