Problemet är att vi delvis håller på att sälja ut idén om akademiska professionsutbildningar i vår iver att vara HSV till lags. När Lärarutbildningen varslar adjunkter äventyras samtidigt kopplingen till yrkesverksamhet och partnerskolor.
Kanske är det ett dubbelt svek att först locka till sig studenter från studieovana grupper och därefter konstruera en utbildning som sorterar bort dem som inte passar in.
Jag slöade framför teveprogrammet Världens barn och drabbades av Hans Roslings beskrivning av världens utveckling. Tyvärr finns inget svenskspråkigt klipp men jag hittade en länk på youtube.
Numera är jag obotlig optimist och älskar statistik som redskap för att tydliggöra förändringar. Följ bubblornas vandring över fältet!
Vännen älskar teknik. Just nu gläds han över läroplansförslaget till förskolan som kanske kommer ge liv åt barns möjligheter att experimentera inom det naturvetenskapliga fältet. Han hänger framför Youtube och letar efter gamla barnprogram med Staffan och Bengt.
För en gångs skull är jag överens med Björklund. Sveriges exportindustris framtid är beroende av om vi kan återuppväcka barns nyfikenhet. Låt oss uppfostra en ny generation av djärva uppfinnare.
En given förebild är den gamle hjälten Baltzar von Platen – kylskåpets fader.
Jag minns dessa samtal som ohyggliga. För mig som pedagog var det ett stort misslyckande att inte ha lyckats dra in alla barn i gemenskapen. För föräldrarna var det antagligen en blandning av oro, skuldkänslor och aggressivitet:
– Hur kan ni låta vårt barn vara utanför gemenskapen?
Under många år var ”alla får vara med” och ”här är alla vän med alla” något som förskolepersonal ofta upprepade när något barn inte fick vara med.
– Man blir inte av med de där gamla spökena. Men om vi försöker knö in barn kan det bli pannkaka av alltsammans. Det kan vara så att man försöker få in ett barn som faktiskt inte besitter lekförutsättningar, som inte kan leka ”mamma, pappa barn”, utan behöver leka ge och ta lekar eller bygglekar med en vuxen för att lära sig det lekande samspelet.
Vad som händer när man försöker få in alla barn är att leken störs. Barn som leker bra ihop har rätt att få göra det. Det kan vara en kränkning att stoppa in barn som förstör leken och även en kränkning för det barn som blir inmotat. ”Nu måste ni låta Oliver vara med”.
Jag tänker att dessa tankar är svåra att förena med certifiering och enkla måluppfyllelser. Processerna är komplicerade och tar tid. Varje försök att styra riskerar att motverka syftet.
Många kloka ord – och absolut ingen uppgiven inställning – men det är svårt att distansera sig från den moraliserande traditionen som har styrt förskolornas relationsarbete:
– Vi måste komma bort från att den som blir utsatt är ett offer som ska ha hjälp, medan den som kränker är en förövare som ska ha ett straff. Vi behöver i stället analysera hur det kommer sig att vi i den här barngruppen har ett sådant samspel. Då studsar det tillbaka på oss vuxna. Vad har vi för ton? Vad behöver vi göra för gemensamhetsskapande lekar?
Ordet mobbning använder Margareta Öhman aldrig när hon talar om små barn.
– Förskolebarn är alltid utan skuld. Också det barn som har ett kränkande beteende har på något sätt lärt sig det. Då handlar det om att vi får lära det här barnet mer konstruktiva sätt att kommunicera.
Den traditionella bilden av manlig förövare och kvinnligt offer kopplas samman med den av riksdagen utvalda teorin om könsmaktsordning. Forskning som problematiserar andra former av våld missgynnas. Antagligen finns det en underliggande oro att nya siffror skulle kunna användas för att relativisera våldet. I värsta fall skulle det kunna urarta till en tävling om vem som det är mest synd om. Jag tycker att författarna lyckas balansera sin text bra och trots att de beträder minerad mark undviker de att provocera i onödan.
På ett övergripande plan finns anledning att fundera vidare över vad som händer när staten låser sig vid en förklaringsmodell – i detta fall teorin om könsmaktsordning. Jag har haft problem med tjänstemän som haft i uppdrag att bevaka detta officiella perspektiv i statliga utredningar. Delegationen för jämställdhet i förskolan är ett bra exempel på hur enkelspårigheten begränsar tanken.
Erfarenheter och litteratur som prövade andra sätt att se på relationer inom förskolan förvisades till giftskåpet. De treåriga pojkarnas våldslekar sågs som ett försök att träna sig in i en maskulin överhetsposition och skulle motarbetas utifrån uppdraget att bekämpa traditionella könsroller.
Så gick det till gå när teorin blev ideologi som blev norm som blev genuspedagogik. Det är som i lumpen:
– Om verkligheten inte stämmer med kartan så gäller kartan.
Det mest förvånande var att poststrukturalistiska forskare tramsade med i denna ideologiska soppa.
Gunnar Myrdal - mannen, myten, legenden
Min lille vän läser om Hirdmans biografi över Alva Myrdal och stampar ursinnigt med foten. Spelet mellan Gunnar och Alva låter sig inte beskrivas i enkla makttermer och han förstår inte vem som är ond eller god. Vem utnyttjar vem? Den pompöse skitstöveln eller den narcissistiska karriäristen?
Vi diskuterar lojalitet och jag lyfter fram prins Bertils uppoffrande liv. Tänk att avstå från kärlek för att säkra tronföljden.
Men nog ser prinsen väldigt trött ut? Ändå slipper han läsa tidningens förklaringar till förlusten i Köpenman. Jag ska också börja intressera mig för motorsport.
Vem har skrivit det nya läroplansförslaget för förskolan?
Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.
Matchen mellan könen slutar 12-0. Jag tror att dessa experter gärna beskriver såväl sig själva som förskolan som “könsneutrala”. Ett bättre uttryck vore “könsblinda” och jag har svårt att ta deras tankar om genus för något annat än en oblyg partsinlaga.
Gruppens sammansättning är ett svårslaget rekord i bristande mångfald inom svenska utredningar. Att utbildningsministern är man innebär ingen tröst.
Jag muttrar mig igenom ordmassorna och svär en smula inför försöken att skriva in skolförberedelser. Den namnkunniga expertgruppen sätter sitt akademiska rykte på spel genom att delta i den här spretiga produkten.
Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.
Jag hoppas de fick bra betalt.
Rivaliteten mellan Stockholm och Göteborg går nog att skönja mellan raderna. Mitt tips är att Göteborg fick sista ordet när det gäller lärandet och betoningen av vuxennivån. För de som är intresserade av teoretiska svårigheterna att förena sociokulturella och fenomenografiska perspektiv erbjuder texten stora möjligheter till textkritisk dekonstruktion.
Det finns avsnitt som jag gillar. Skolverket återupptäcker det naturvetenskapliga fältet. När jag gick min förskollärarutbildning i mitten av 70-talet var det en viktig tanke att uppmuntra barns experimenterande och Socialstyrelsen gav ut en serie häften med Råd och anvisningar. Ett av dem handlade om naturvetenskap och var utomordentligt handfast och inspirerande.
Sedan dessa har andra vindar blåst och sådana här praktiska ämnen marginaliserats från både högskola och förskola. Förslaget diskuterar i termer av personalens kompetens – jag antyder att det kan ha att göra med personalens könssammansättning att göra. Pedagogerna väljer bort sådant som inte passar bort i en traditionellt kvinnligt kodad kultur. Reggio har estetiserat verksamheten och miljön har blivit ett heminredningsprojekt i tidens anda.
I regeringsuppdraget nämns att förskolan kan stimulera intresset för naturvetenskap och teknik. Dessa områden har idag ett förhållandevis litet utrymme i förskolan samtidigt som förskollärare själva säger sig ha otillräckliga kunskaper om vad områdena innebär och hur man kan arbeta med dem i förskolan.2 Skolverket föreslår att läroplansmålen också för dessa områden förtydligas och kompletteras. Dessutom föreslås satsningar på fortbildning och kompetensutveckling inom området riktade till förskolans personal.
Utifrån detta perspektiv är det mycket märkligt att Lärarutbildningen i Malmö varslar pedagoger med inriktning mot yngre barn, naturvetenskap och teknik.
I regeringsuppdraget nämns att förskolan kan stimulera intresset för naturvetenskap
och teknik. Dessa områden har idag ett förhållandevis litet utrymme i förskolan samtidigt
som förskollärare själva säger sig ha otillräckliga kunskaper om vad områdena
innebär och hur man kan arbeta med dem i förskolan.2 Skolverket föreslår att läroplansmålen
också för dessa områden förtydligas och kompletteras. Dessutom föreslås
satsningar på fortbildning och kompetensutveckling inom området riktade till
förskolans personal.
Jag besöker studenter som är i slutet av sin utbildning. En del lyckas använda estetiska uttrycksformer på ett sätt som gör mig väldigt glad. I dansen är det möjligt att uttrycka erfarenheter och känslor.
Jag väntar mig inte att Skolverket ska ta upp dans som en evidensbaserad metod mot mobbning.
Tysta tankar 