Äntligen syns kvinnligt nörderi!

Jag har länge trott att äkta nörderi var en manlig egenskap. De ändlösa musikerdiskussionerna om gitarrmärke, strängtjocklek, plektrumtyp, lockträslag, stallkonstruktion, lackblandningar, halsbredd, stämmekanik, svajarmslängd, sladdtjocklek, förstärkartyp, högtalarstorlek, effektpedalkombination och strömförsörjningsalternativ har sällan engagerat mina kvinnliga vänner, som i stället envisas med att “bara vilja lyssna” och njuta av musiken.

Den enda kvinnliga nörden jag känner samlar på tomtar och jag är osäker på om det räknas. Jo, det gör det nog.

I debatten om manligt/kvinnligt har den här skillnaden varit besvärande. Skulle kvinnor sakna förmågan till distanslös hängivenhet? Hur ska vi analysera olikheten? Är det en social konstruktion eller biologi?

Nu publicerar Sydsvenskan en befriande artikel om kvinnliga nördar.

Länk

Jag tror att jämställdheten börjar här någonstans. Drömmen om att inneha en komplett samling av vad som helst är inte reserverad för män. Hur är det Knyttet säger:
– Vad ska man med en snäcka om man inte får visa den för någon?

Morrica har skrivit klokt

Att samla Ganesha

Att samla indiska gudabilder är en bra början

Neonarcissistisk aria

Anders Mildner menar att vi inte är mer narcissistiska idag än tidigare. Samtidigt har vi möjlighet att leva ut vårt bekräftelsebehov genom nya medier på ett sätt som är provocerande för en generation som försöker dra en gräns mellan privat och offentligt.

Länk till Sydsvenskan

I min lilla marknadsundersökning menade en läsare att jag borde ta ställning tydligare och därför försöker jag tona ner min analyserande sida. Dagens åsikt är “narcissism är bra”. Kanske kan texten hjälpa oss att skamlöst bejaka vår inre Ranelid?

Mildner ställer frågan om det går att tänka bort vårt behov av bekräftelse:

Om du inte tror att bekräftelse spelar en roll i ditt liv, så föreställ dig att du ALDRIG får något tillbaka när du använder dig av sociala medier, att du ALLTID möts av tystnad, oavsett vad du sänder ut. Med den ökade delaktigheten på internet har vi börjat att sålla i våra liv på ett nytt sätt. Vi väljer ut brottstycken som vi sedan visar upp för omvärlden. Förhoppningen är naturligtvis att vi ska få något tillbaka. Men vi vet antagligen inte i vilken mån vi omedvetet försöker leverera just det material som vår publik, det vill säga våra vänner, kommer att nappa på. Som gör att de klickar på like-knappen under statusraden i Facebook, skriver en kommentar på bloggen eller retweetar ett Twitterinlägg. Frågan är alltså: vet vi i vilken utsträckning vi börjar att förändra våra liv för att vi ska mötas av bekräftelse istället för tystnad?

Vi drivs av två drömmar som är svåra att förena. Å ena sidan finns en längtan att bli älskad för den vi är, med brister och fel. När Daniel Stern skriver om begreppet “att bli sedd” handlar det om att se personen bakom det som ögat möter.

Å andra sidan är livet för de flesta av oss ett ständigt ledtrådssökande. Hur ska jag vara för att bli populär, eller till och med älskad. Vilket pris är jag beredd att betala för att dra besökare till min blogg?

Bilden är dock oerhört komplex och det finns egentligen ingenting som talar för att den tid vi lever i nu är mer ytlig än tidigare. Just ytlighet är ju annars något som vi förknippar starkt med narcissistens tomma och uppblåsta skrytande om det egna jaget och den egna situationen. Men tittar man på det innehåll som de unga skapar får man oftast helt motsatt bild. De budskap som skickas ut i sociala medier handlar långt ifrån alltid om framgång och lyckade fasader. Vi kan ju faktiskt lika gärna bli bekräftade åt andra hållet – som deprimerade, nedstämda och sorgsna. Men omröstningskulturen kommer vi ändå inte undan.

De sista ödesmättade orden hänger kvar i luften. Kanske finns det inte tillräckligt mycket uppmärksamhet på planeten Jorden och därför är vi dömda att tävla med varandra. Jag tänker att bloggen är ett demokratisk redskap som bryter upp hierarkier och förnyar synen på vem som äger rätten att yttra sig.

I avslutningen berättar Mildner om hur dagens barn leker popstjärnor och jag letar efter en länk till hans egen karriär i gruppen Beagle.

Jag minns inte att de lät så här: The Beagles – Deep In The Heart Of Texas (spotify)

Frågan är varför hunden skäller. Kan det vara en hyllning till sig själv?

The Beagles?

The Beagles?

Därför finns journalister

Jag möter studenter som inte läser dagstidningar. Ofta tar de del av nyheter på nätet och min moraliserande hållning är en smula omodern, men när jag läser Niklas Orrenius artikel om könsbalans och kvotering på högskolan jublar jag över vad en professionell journalist lyckas åstadkomma på en arbetsdag. Bakgrund, politiskt perspektiv, analys, personliga röster, bra bilder och förklarande grafik – allt detta samverkar i papperstidningen och jag är glad att någon vill betala reporterns och fotografens lön.

Det kan finnas ett samband mellan min uppskattning och att jag nämns i artikeln. Dessutom har Niklas lyckats göra något sammanhängande av ett långt och vindlande samtal i ett svårt ämne.

Artikel, Grafik

Gårdagens artiklar i ämnet: Sydsvenskan, DN, Svd

"Kvinnofängelset" var en populär nattlig teveserie

"Kvinnofängelset" var en populär nattlig teveserie

Malmös roligaste hörn

I en annan tråd diskuterar vi nostalgi som livshållning och jag erkänner mig skyldig till att vara en obotlig romantiker.

Här i hörnet av Skomakargatan och Södergatan låg min barndoms drömaffär Buttericks. Ibland tog vi bussen in till staden och kunde stå och bläddra mellan skämtartiklarna i i timmar. Någon gång på sjuttitalet revs byggnaden med ett uttryckligt löfte om att den skulle byggas upp med samma fasad. Under nästan 20 år fanns här en sunkig lekplats som marknadsfördes under devisen Malmös roligaste hörn.

Efter en uppslitande svekdebatt byggdes det här huset som bland annat rymmer TV4:s studio.

Just do it?

Vi kanske måste bestämma oss om skolan är ett erbjudande eller en institution för träning och fostran i nationens tjänst?

Dagens system med dokumentation och kontroll lägger ett orimligt stort ansvar på läraren att uppfylla statens ambitioner. Jag tror det är dags att återerövra synen på skolan som en plats av möjligheter – inte tvång.

I dagens Sydsvenska skriver Henrik Edström om dokumentationstvånget som ett hot mot kärnverksamheten. Länk

När poliser – för att inte tala om läkare – med flera tvingas att fungera som sina egna sekreterare, och ägna en stor del av sin arbetstid åt dokumentation, blir den så kallade kärnverksamheten lidande, i form av mindre tid åt behövande medborgare. Detta har lett till minskad arbetsglädje, risk för sämre resultat och en brist på både poliser och doktorer.

En annan grupp som drabbats av dokumentationstvång är lärarna.

Min lille vän 81 – samvete och pliktkänsla

Jag hade tänkt skriva något om pingvinerna som bilder av godhet och pliktkänsla. Den där familjeromantiska filmen filmen om hur hanarna står tätt packade på sydpolen och väntar på sina fruar är hjärtknipande på gränsen till det olidliga. Frågan är om de upplever att de har något val? Utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv kanske prestationen är mindre värd då de flesta nog menar att pingviner inte har det som vi kallar “samvete”.

På youtube hittar jag en filmsnutt som ändrar perspektivet. Den nya tidens pingviner siktar på en karriär i Let´s dance. Min lille vän kommer aldrig att hitta en villig partner. Inte ens om han tittar inuti pingvinen.

Vi måste prata om klassamhället

I dag följer Sydsvenskan upp artikeln om läxor med en redogörelse för hur föräldrarnas studiebakgrund slår igenom i barnens studieresultat. Det är skoningslösa siffror och jag inser att vi måste tala mer om klassamhället under lärarutbildningen.Idag tror de flesta studenter att allt går att lösa med “rätt” pedagogik och entusiasm.

Länk

Jag hör på nyheterna att skolinspektionen ska koncentrera sig på s.k. “problemskolor”. Kanske skulle vi i stället fokusera på s.k. “problemsamhällen”?

Läxor som den store sorteraren

Ibland är jag avundsjuk på journalister. De gör några intervjuer och summerar några rapporter och – vips har deras budskap nått ut till 200.000 läsare! För många forskare som ägnar fem år att bevisa en avgränsad aspekt av skolan framstår det antagligen som lättsinnigt – men det här om läxor är viktiga saker och inte tillräckligt spridd kunskap!

Artikeln (länk) om läxornas roll som förstärkare av klassamhället lyfter fram åtta faktorer som förstärker effekten av undervisningen:

1. Dina föräldrarnas utbildning. Ju längre utbildning de har, desto bättre resultat får du.
2. Din härkomst. Om du är född i Sverige har du enligt statistiken bättre betyg än om du har flyttat hit under din livstid.
3. Ditt kön. Tjejer får bättre betyg än killar.
4. Din klass. Ju mindre grupp eller klass du går i, desto bättre blir resultatet.
5. Dina föräldrars situation. Om dina föräldrar har fast jobb och hög lön är dina chanser bättre att få bra betyg.
6. Din tid med lärare. Hur mycket tid du får tillsammans med din lärare har betydelse. Ju mer tid, desto bättre resultat.
7. Dina kompisar. Ju bättre dina kompisar lyckas i skolan, desto bättre går det för dig.
8. Dina lärare. Hur kompetenta lärare du har påverkar ditt betyg.

Vi kan också välja att fortsätta diskussionen om ett förstatligande av skolan. Min tes är att en sådan åtgärd inte skulle rubba kraften i de nämnda faktorerna.

“Undersökningen” – feminismen i nytt ljus

I andra trådar har vi vridit på frågan om feminismens karaktär och eventuella nödvändighet. Jag fick tipset av Susan att läsa Kristina Hultmans roman Undersökningen – one day I woke up an felt so gay. (felciterat – se kommentar!)

DN, Svd

Det är en spännande roman om hur det är att komma ut som välordnad tvåbarnsmor och jag har nog inte riktigt förstått hur stort  och dramatiskt språnget är.

Jag läser boken som en nyckelroman och avkodar snabbt delarna från Malmö och Österlen. Svårare är det med personerna i Stockholms HBT-värld där jag famlar bland pseudonymer och spridda ledtrådar. Antagligen är det etiskt nödvändigt med den här maskeraden och på ett plan måste jag lära mig att tygla min nyfikenhet. Det är litteratur – inte verklighet.

Mest intressant är skildringarna av spänningarna inom HBT-rörelsen. Bakom den glada Prideparaden anar jag sprickor som bara nödtorftigt kan lappas över i den gemensamma kampen mot patriarkatet. Frågan är hur länge bilden av en gemensam fiende fungerar som sammanhållande kraft och huvudpersonen landar i en form av insikt att “vi lever i tvivlets tid”. De storslagna lösningarna funkar inte längre och vi är tvungna att söka på en personlig nivå. Vad är det jag tänder på? I sexualiteten ställs allt på sin spets och jag har rodnande lärt mig många nya ord i boken.

Kritiken av likhetsfeminismen är obeveklig. Om allt bara är sociala konstruktioner – vad är det då för mening med att bli lesbisk?

Do you wanna go down that road?

Do you wanna go down that road?