Läs intervjun med Fredric Gieth i LO-tidningen.
Gärna två gånger!
Manliga nätverket från Borås besöker Malmö
Läs mer om nätverket i Malmö
Så många barn – så få män
Reply
Category Archives: Värdegrund
Frisyren som nästan gjorde mig till rojalist
Det femstjärninga kräkmedlet Aftonbladet oroar sig för Daniel Westlings vikande hårfäste. (Länk)
“Westling är snart flintis”
Även bilderna från röda mattan utanför Kungliga teatern i Köpenhamn avslöjar att Daniels hår inte är vad det en gång varit. (…) Frisören: Håravfallet kommer bara bli värre. Daniel Westling är drabbad av håravfall. Och det kommer att bli värre.
– Inom några år är han kal, säger kändisfrisören Bobby Oduncu.
Jag är bekymrad över denna plötsliga omtanke kring kungafamiljens genbank som hotas av både borgerligt blod och högt hårfäste. Nu känns det som om Daniel behöver mitt och folkets stöd!
Min mamma brukar säga att högt hårfäste är ett tecken på intelligens – det riskerar att bli ett pinsamt och oväntat inslag i hovet.
Antipluggkultur eller antipojkkultur?
Det är snart dags för oss som arbetar inom högskolan att räkna ansökningarna till höstens kursstarter. En kvalificerad gissning är att den könsmässiga obalansen kommer att förstärkas inom högstatusutbildningarna. Motsatsen vore en sensation. Pelle Billing (länk) diskuterar två möjliga förklaringar till utbildningsval och jag citerar utförligt:
Låt oss göra ett tankeexperiment för ett ögonblick. Tänk dig en värld där svenska pojkar år efter år får bättre betyg än flickorna, och därmed lägger beslag på långt fler högskoleplatser. Tendensen är att nästan dubbelt så många unga män tar ut en examen från högskolan jämfört med de unga kvinnorna, och denna trend har accelererat det senaste decenniet. Vilken förklaringsmodell skulle vara mest sannolik från ledande personer i jämställdhetsdebatten?
1)Det finns en strukturell underordning av kvinnor i samhället som gör att skolan och högskolan är manligt kodade domäner som missgynnar flickors inlärning och leder till en betygsdiskriminering i förhållande till deras kunskaper. Vår negativa förväntan på flickorna, och föräldrars prioritering av sönerna, förstärker flickornas systematiska utsatthet ytterligare. Vi måste därför genast vidta åtgärder i skolan och högskolan, och utbilda samtliga lärare i hur dessa områden kan göras mer välkomnande och tillgängliga för flickor och unga kvinnor.
2) Flickorna skapar sina dåliga studieresultat genom att de byggt upp en anti-pluggkultur där det anses coolt att inte plugga. Flickorna överskattar även sin egen förmåga och detta överdrivna självförtroende ligger dem till last. Det skulle vara bra om vi kunde påbörja ett samtal om könsnormer så att denna situation kan förändras på sikt.
Pelle antyder att de flesta nog skulle välja förklaringsmodell 1 om det hade gällt gällde flickors prestationer och det är svårt att inte hålla med honom.
Ordföranden i Delegationen för jämställdhet i högskolan Anna Ekström använder ett mycket smalt perspektiv för att förklara pojkars bristande studieframgångar. Det kallas “antipluggkultur” och tycks vara en starkare determinant än både klass, ålder, geografi och etnicitet. Med en sådan modell behöver vi inte ställa besvärliga frågor om skolans innehåll eller struktur.
Länk till Aftonbladet
I det sorgliga kommentarsfältet diskuteras huruvida pojkarna försöker stjäla offerpositionen från flickorna. Tack – men nej tack!
Rent spel?
Ledarskap – vad är det egentligen?
Jag ber studenter beskriva sig själv som ledare och får en brokig provkarta på egenskaper:
- Målinriktad
- Situationsanpassad
- Lyssnande
- Flexibel
- Personlig
- Humoristisk
- Bestämd
- Engagerad
- Strukturerad
- Öppen
- Känslig
- Lugn
- Generös
Vi stämmer av med de beskrivningar som finns i vår bibel På väg mot läraryrket sid 44 och inser att det här är komplicerat. Den enkla färdigheten som innebär att instruera och motivera går kanske att förstå – men när vi börjar diskuterar makt och innehåll öppnar sig avgrunderna.
Efteråt försöker jag fånga upp studenternas tankar om mitt ledarskap under lektionen om ledarskap. Borde jag varit tydligare? Var jag alltför styrande? Går det att få gruppen att mötas utan att vara manipulativ? Vilka förväntningar har de egentligen på oss högskolelärare?
Jag experimenterar med lösa tyglar och programmatisk tillit.
Du måste alltid ha ett tydligt syfte kopplat till kursplan!
För den som är mer intresserad av ledarskapets tekniska dimensioner rekommenderar jag John Steinbergs program på UR.
Så blev jag modebloggare!
Jag råkade skriva ett lättsinnigt inlägg om kronprinsessans svartvita vuokkoinspirerade klänning på den danska drottningens 70-årsdag. Plötsligt har min seriösa politiska och pedagogiska blogg förvandlats till en modeblogg. Jag ser fram emot inbjudningar till cocktailpartyn och är osäker på hur jag ska hantera alla gratiskavajer?
Jag, Jane Austen och Colin Firth
Jag är omgiven av Jane Austenälskare och är själv barnsligt förtjust i frågesporter. Svenska dagbladets quiz var inte så bra för självförtroendet.
Det borde finnas en gräns för hur många gånger en människa får se Stolthet och fördomar. Mitt förhållande till Colin Firth är en smula kluvet. Samtidigt tror jag att han har skapat en viss förståelse för att det händer saker under ytan hos oss män…
33 argument att läsa Austen redovisas i en ny bok.
Länk
Många av bidragsförfattarna menar att det som fascinerar i Austens romaner är de levande och tidlösa beskrivningarna av uppträdanden, besvärliga valsituationer och komplikationer i umgänget människor emellan, vilka återges utan de metafysiska implikationer som en Proust eller Dostojevskij har att erbjuda. Vi har därför, så att säga, i våra dagliga liv oftare anledning att fråga oss vad Elizabeth eller Emma skulle ha gjort i en viss situation, inte Marcel eller furst Mysjkin. Det är därför inte så konstigt att så många bidrag uppehåller sig vid det sociala spelet och ”uppträdandets grammatik” (CS Lewis) i Austens romaner.
Argumenten mot överdriven läsning av skönlitteratur redovisar Austen själv i Northanger Abbey:
Klänningen som nästan gjorde mig till rojalist
Jag är nog den minst modeintresserade person ni kan tänka er och mitt engagemang i kungafamiljen pendlar mellan likgiltighet och öppen fientlighet. Därför är jag djupt förvånad över att jag är beredd att kasta alla åsikter överbord – bara för att Victoria har lyckats hitta en vacker klänning:
Jag lovar att min rapportering från bröllopet kommer vara ytterst kortfattad. Betrakta detta blogginlägg som en olyckshändelse.
Där går han – bloggaren
Jag läser senaste numret av Lärarnas tidning och njuter av att känna igen mig i Anne-Marie Körlings ord om hur det är att blogga.
Bristen på verkliga pedagogiska samtal förde mig ut på nätet. Mitt första trevande blogginlägg föddes ur min vilja att kommunicera mitt yrke och berätta om det som sker inifrån skolan. Mina små, små ord skrevs inte på ett vitt papper utan ut i ett diffust och obekant svart hål. Jag skrev och tryckte på publicera. Ett knapptryck ifrån och jag var bloggare. Men vem som skulle läsa hos mig, med vilka jag skulle gå i dialog och vilka kunskaper jag skulle berikas med ? Om detta visste jag ingenting.
Nu, några bloggår senare, ingår jag i pedagogiska diskussioner, är i dialog med många läsare, skrivande tänkare, praktiker och med en mångfald av perspektiv.
Jag har genom sociala verktyg blivit inkluderad i ett stort utvidgat kollegium där frågorna är många, diskussionerna stora, och där jag själv kan välja vilket fokus jag vill utveckla, läsa om och delta i.
Jag minns den första tidens misstänksamhet och trevande försök att testa gränser. Hur privat ville jag vara? Hur närgånget kunde jag kritisera den egna verksamheten?
Nu, efter snart 2000 inlägg, tänker jag att misstagen har varit förvånansvärt få. Jag tror att bloggen har gjort mig professionellare – om vi använder ordet i betydelsen “yrkesmässigt engagerad”. Den neutralt distanserade lärarrollen intresserar mig inte.
Nästa gång någon frågar om jag är “den där bloggaren?” kommer jag att ta det som en komplimang och foga denna identitet till mina övriga.
Om att synliggöra gränser
P.S. Missa inte de övriga artiklarna om IT och sociala medier i Lärarnas tidning #7 2010
Skolan, valet, rektorn, SD och de andra partierna
Frågan om hur rektorerna ska förhålla sig till Sverigedemokraternas önskan om att debattera med andra partier är inte lätt. Idag är det upp till varje rektor att bestämma vilka partier som är rumsrena. Länk, DN
Många rektorer har också svängt sedan förra valet. När Lärarnas tidning inför valet 2006 gick ut med en enkät till 100 rektorer med frågan om de tänkte släppa in SD på sin skola, svarade bara knappt 30 rektorer ja. När samma tidning gjorde samma enkät inför det här valet, svarade 62 rektorer ja. Bara 18 tänkte vägra SD tillträde.
Även de politiska partierna har luckrat upp sitt motstånd:
Vid förra valet pressade de etablerade ungdomsförbunden skolorna att inte bjuda in Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, till debatter. Om SDU var inbjudna så vägrade SSU, Grön ungdom, KDU och Ung vänster att komma. Flera gånger slutade deras ultimatum med att SDU inte bjöds in.
Bara Ung vänster har fortfarande som princip att vägra debattera med SDU.
Jag tror inte att det i längden går att stänga ute SD från den politiska arenan. Mest undrande är jag över att Ung vänster bjuder SD på martyrpoäng. Det är inte så länge sedan de övriga partierna betraktade kommunisterna med samma misstänksamhet när det gällde demokratifrågan.
Uppdatering Länk
Uppdatering2: Länk
Martha, it´s your brother calling
Jag har faktiskt bara varit på två riktigt bra konserter de senaste åren, Martha Wainwright på KB och brodern Rufus på Ystads teater.
Håkan Engström skriver en tvekande recension om Rufus senaste skiva och jag kanske håller med. Samtidigt är det svårt att inte falla för mannen som låter rösten sväva ut och fylla rummet – obekymrad om sådant som måttlighet och god smak. Han är för mycket och skivan handlar delvis om sorgen efter mamman som dog i höstas. Vad kan man säga mer än… oemotståndligt?
Tysta tankar 