I en annan diskussion har jag snuddat vid tanken på att livet är ett lotteri och att det högröstade kravet på likvärdighet och rättvisa är en billig förevändning för att centralisera en ömtålig verksamhet. Morrica tror att denna hållning har något att göra med att jag är man, medelålders och medelklass och därmed antagligen moraliskt opålitlig. (Länk)

Det finns ett gränsland här mellan cynism, klarsyn, kokett uppgivenhet, politiska och fackliga agendor och äppelkindad idealism som är värt att stanna upp vid. För de av oss som växt upp med Olof Palmes ord om “skolan som en spjutspets mot framtiden” är det svårt att förlika sig med tanken på att skolan faktiskt i stora delar är en del av makten och strukturerna. Det som skulle vara den stora utjämnaren har blivit den stora sorteraren och bevararen av orättvisor. Samtidigt hyser de flesta av oss som arbetar inom skolan en viss förhoppning om att just vi skulle utgöra ett undantag och faktiskt kunna göra världen en smula bättre.

Rufus Wainwright – Everybody Knows (text)

Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows that the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That’s how it goes
Everybody knows
Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied
Everybody got this broken feeling
Like their father or their dog just died