Nej, det är inte jag som har hittat på talesättet! (Jag lovar!) Istället är det den legendariske lundaprofessorn Gerhard Bendz som citeras av Cilla Ingvar i hennes sommarprogram från 1971.
Efter några timmar i marknadsträngseln drabbas jag av andlig nöd och uppsöker Vitaby kyrka. (Alla bilder går att förstora)
Guiden berättar ingående om byggnadsår och renoveringar. Kyrkan är från 1100-talet. Jag njuter av svalkan och friden.
Den fina orgeln visar sig vara en slarvigt gjord kuliss från 1920-talet.
Jesus har här en ordentlig guldkrona på huvudet och guiden berättar att detta är ovanligt. Här är det en verklig konung som korsfästs och vi bör inte tvivla på hans mäktighet – inte ens i förnedringens stund.
Jag blickar ner över den välskötta begravningsplatsen och imponeras över den höga ambitionsnivån. Som vanligt kan jag inte låta bli att läsa på några gravstenar och nyfikenheten vaknar. Vad döljer sig bakom de här namnen och årtalen?
Guiden berättar utförligt om de mycket speciella förstärkningarna på den västra sidan. När de satte in en ny klocka var den för tung och vibrationerna orsakade sprickbildning. Klockan rasade ner och dödade klockaren. Därför byggdes de kraftfulla stöttorna som ger kyrkan sin unika karaktär.
Kyrkan ligger på en höjd och på en skylt vid parkeringen uppmanas jag att ägna vandringen upp mot kyrkan till att fundera över tillvaron. Det är nog dagens bästa råd.
Jag tror nog inte att den andliga nöden var av särskilt allvarligt slag. Ibland behöver jag bara lite lugn och ro.
Läs om pilgrimskyrkan i S.t Olof , min andra favoritkyrka. Oupps… detta kan bli en serie och Piratens begravningsplats Ravlunda är inte långt borta!
Jag smiter ner från marknadsplatsen till Kiviks by och utdelningen av Piratenpriset.
Det är en högkulturell tillställning och jag tror att “alla är där”. Brunnsmusik spelas och Piratenkantat läses. Temperaturen stiger något när den rödglödgad litteraturprofessorn Anders Olsson talar om Carin Mannheimers verk. Han rekommenderar oss att köpa boxen Svenska hjärtan eller leta reda på avsnittet där Torsten klipper ryamattan med gräsklipparen på Youtube. Jag hittar bara signaturmelodin och “Jävla radhus-Casanova“.
Till sist kommer den sponsrande bankdirektören och håller tal till bygden och sitt företag. Församlingen skruvar generat på sig när han överlämnar en sparbössa och ber pristagaren sätta in pengarna på det lokala kontoret.
Carin Mannheimer avslutar med att hålla ett värdigt och roligt tal där hon beskriver sin tid i Lund på 50-talet utifrån två centrala ambitioner. Den ena var att bli av med oskulden och den andra att skriva en avhandling. Tyvärr blev det ingen avhandling men pristagaren menar att Piratenpriset smäller högre. Jag är beredd att hålla med.
Därefter drar det fina folket iväg på picknick vid Esperöds herrgård och jag återvänder till en het marknadsplats.
Vi har diskuterat manlighet under ganska värdiga former här på bloggen och kanske krafsat på ytan till den stora gåtan. Samtidigt kan naturligtvis frågan vara helt fel ställd och talet om maskulinitet en mystifikation av en ytterst tidsbunden företeelse.
Jag njuter av att se teveserien Mad men från början och famlar efter ledtrådar. Vad är det jag ser? Vem är de här människorna? Hur står de ut med sig själva?
Bakom de perfekt fångade miljöerna från det sena 50-talets New York flimrar bilderna av olyckliga personer förbi. Det vackert och välgjort – och oändligt deprimerande.
I år har marknadsägarna bytt vecka och vi traditionalister rasar. Jag tror nog ändå att det mesta kommer vara sig likt och ser som vanligt fram emot William Arnes motorcirkus. Det svalare vädret lovar gott och rapporterna talar om värmechocker från förra veckan i Sjöbo och Tomelilla. Vädret är viktigt på en marknad!
Själv ska jag hjälpa till med försäljning till förmån för vår indiska fadderfamilj och hoppas någon bloggläsare kommer förbi. Adressen är: Havet 2, plats 13.
Årets piratenpristagare är Carin Manneimer (Länk till skd) Jag har vaga minnen av skolserien Lära för livet
Vi läste många böcker för våra barn när de var små och det är många ljuva minnen kopplade tll de här stunderna. En vattendelare i familjen var Dådet på Drontön av John Ryan. Barnen älskade boken – vi vuxna hatade den.
Historien var helt hopplös och jag förstår fortfarande inte om det fanns någon egentlig moral bakom tanken på att presidronten var oresonligt förtjust i sovdrollar och att lille Dodde ställde till med kaos när han gömt presidrontens sovdrollar.
Var det en kritik av det hopplösa engelska kungahuset?
Har det något med knark att göra?
Var det en evolutionär betraktelse över drontarnas oförmåga att anpassa sig till en civilisation som bygger på uppskjuten behovstillfredställelse?
Jag googlar författaren John Ryan och hittar den för mig okända teveserien Captain Pugwash och en uppsättning fantasifulla engelska svordomar som kanske skulle få kapten Haddock att blekna:
“Dolloping doubloons/dolphins!”
“Coddling catfish!”
“Lolloping landlubbers!”
“Suffering seagulls!”
“Staggering stalactites!”
“Nautical nitwits!”
“Plundering porpoises!”
“Kipper me capstans!”
“Tottering turtles!”
“Dithering dogfish!”
“Scuttling cuttlefish!”
“Stuttering starfish!”
“Blistering Barnacles!”
Idag jobbar dottern på barnboksförlag i London. Jag tror att alla sorters böcker behövs.
Vetandets värld sänder minnesvärda repriser och programmet Penisfäktning och sexuella kannibaler är lika oroväckande nu som då det sändes första gången. Även om programledarna inskärper budskapet “Du ska inte hämta mönster för mänskligt beteende från djurens värld” är det svårt att inte få huvudet fullt av tankar om livets outgrundlighet.
Pungmesen är kanske det mest demoraliserande exemplet – honan och hanen tävlar om att överge ungarna eftersom det är ansträngande att mata avkommande. Risken är stor att båda vinner (och barnen förlorar)
De hermafroditiska plattmaskarna är inte heller de goda föredöme. Djuren är både hane och hona samtidigt och slåss med sina stilettpenisar för att vara den penetrerande partnern.
Spindelhonorna äter upp hanarna och försöken att göra det hela till en vacker offerhandling avfärdas – hon är helt enkelt hungrig och han är programmerad att försöka para sig.
Det mest svårsmälta budskapet är nog ändå att evolution inte behöver innebära att rasen med automatik blir bättre anpassad för överlevnad genom sexuell selektion. Kanske är detta den slutgiltiga förolämpningen mot vår bild av människan som rationell varelse. Omtanken om människorasen eller avkomman tycks inte vara den avgörande faktor bakom partnerval.
Anne-Marie tipsar om en artikel som säkert kan uppfattas som väldigt provocerande av dem som inte gärna vill se skillnader mellan pojkar och flickor. Hur ska läraren förhålla sig till skillnaderna i skolprestationer? Skulle enkönade grupper tvinga läraren att byta strategi?
Jag läser om den amerikanska satsningen Teach for America och undrar om det är möjligt att översätta till svenska förhållande? Toppstudenter från Harvard och Yale slåss om att komma in på programmet som ser bra ut på deras CV och garanterar inkomst under lågkonjunktur. Jag tror de förbinder sig att undervisa under två år och kan därefter återvända till blivande topposter i näringslivet.