Det taiwanesiska exemplet – om snällhet och krav?

Ola Wong rapporterar om utbildningssystemet i Taiwan och det är en skräckinjagande berättelse om bestraffning och utantillinlärning.

Länk

Föräldrarna tycks vara starka motståndare till försöken att göra skolan mer mänsklig. I ett hårt samhälle gäller det att så fort som möjligt förstå vad som är viktigt.

Helena diskuterar “snällismen” i svensk politik och tycks vilja göra den folkpartistiska kravpolitiken mer rumsren genom att beskriva dess bakgrund i omtanke om individen. För oss som vuxit upp med Bamse, Pippi Långstrum och Spindelmannen är det inte konstigt att den som är stark måste vara snäll – frågan är vilka värderingar  och vilken kunskapssyn som ligger bakom handlingarna? Jag tror att vi ska vara extremt försiktiga med att politisera det här ordet och hoppas slippa möta det som skällsord i valrörelsen.

 - Jag hoppas vi möter några snälla människor!

- Jag hoppas vi möter några snälla människor!

Föräldrarna i Taiwan är säkert fullständigt övertygade om att varje rapp som utdelas till barnen är nödvändigt.

Och i den internationella Pisaundersökningen över femtonåringars skolprestationer i OECD-länder 2006, såg matematiktoppen ut så här: Taiwan, Finland, Sydkorea och Hongkong.

Jag är ganska trött på internationella mätningar och hoppas att diskussionen går att föra på andra nivåer. Det är jag helt övertygad om att Helena också vill.

Det engelska exemplet

Den konservativa regeringen fortsätter att ta makten över utbildningspolitiken i England. Friskolereformen är dyr och inspektionerna är ännu dyrare. Någonstans måste pengarna tas och nu har utbildningsminister Cove hittat ett sätt att spara. Han avbryter lokala skolbyggnadsprojekt och de berörda myndigheterna är besvikna (Guardian):

Local authorities attacked the education secretary, Michael Gove, for refusing to give them answers over whether new buildings for thousands of pupils would eventually go ahead.

Last month, Gove axed the £55bn Building Schools for the Future initiative. He said it had been dogged by “massive overspends, tragic delays, botched construction projects and needless bureaucracy”. More than 700 schools were told their plans for new or refurbished buildings would not go ahead and another 151 were placed “under discussion”.

Det är inte säkert att ett återförstatligande av skolan innebär mer pengar eller klokare prioriteringar.

En perfekt konsert!

Malmö Arena innan konserten

Malmö Arena innan konserten

Jag har en del tveksamma konsertupplevelser som gör att jag ofta tvekar inför att konfronteras med mina hjältar. Rolling Stones på Ullevi 1982 var en plågsam upplevelse och Dylan var ett bottennapp.. Samtidigt vet jag att det är få saker som är underbarare än en riktigt bra konsert.

Onsdagen den 4/8 var kvällen då allt stämde. Leonard Cohen var precis så ödmjuk och karismatisk som jag ville. Texterna skimrade mer poetiskt än jag trodde var möjligt. Bandet var fullständigt lysande och ljudet kristallklart i den stora hockeyladan.

Liveskivan från London finns på Spotify och kan kanske ge en  glimt av hur bra det var. Håkan Engström beskriver detaljerna utmärkt i sin recension. Jag är väldigt imponerad över hans förmåga att formulera sig under en konsert! (Länk)

They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within

Jag funderar på att ta det som motto för den här bloggen?

Texten till First we take Manhattan

Ta nu den här valsen

Idag lämnar jag lantlivet för att se Leonard Cohen på Malmö Arena. Det känns vemodigt och bitterljuvt – precis så som Cohen alltid har påverkat mig. Kanske har detäven  med en sviktande sommar att göra.

Leonard Cohen – Take This Waltz

Det är det något väldigt nervigt i det tvåstämmiga arrangemanget. Jag är inte säker om rösterna riktigt hänger samman och just därför blir det så spännande. Texten lär vara inspirerad av Lorca. Bilderna flödar och ropar efter att tolkas – kanske är det mer värdigt att bara flyta med?Dessutom är han rolig.

Now in Vienna there’s ten pretty women
There’s a shoulder where Death comes to cry
There’s a lobby with nine hundred windows
There’s a tree where the doves go to die
There’s a piece that was torn from the morning
And it hangs in the Gallery of Frost
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz with the clamp on its jaws

Oh I want you, I want you, I want you
On a chair with a dead magazine
In the cave at the tip of the lily
In some hallways where love’s never been
On a bed where the moon has been sweating
In a cry filled with footsteps and sand
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take its broken waist in your hand

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
With its very own breath of brandy and Death
Dragging its tail in the sea

There’s a concert hall in Vienna
Where your mouth had a thousand reviews
There’s a bar where the boys have stopped talking
They’ve been sentenced to death by the blues
Ah, but who is it climbs to your picture
With a garland of freshly cut tears?
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz it’s been dying for years

There’s an attic where children are playing
Where I’ve got to lie down with you soon
In a dream of Hungarian lanterns
In the mist of some sweet afternoon
And I’ll see what you’ve chained to your sorrow
All your sheep and your lilies of snow
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
With its “I’ll never forget you, you know!”

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz …

And I’ll dance with you in Vienna
I’ll be wearing a river’s disguise
The hyacinth wild on my shoulder,
My mouth on the dew of your thighs
And I’ll bury my soul in a scrapbook,
With the photographs there, and the moths
And I’ll yield to the flood of your beauty
My cheap violin and my cross
And you’ll carry me down on your dancing
To the pools that you lift on your wrist
Oh my love, Oh my love
Take this waltz, take this waltz
It’s yours now. It’s all that there is.

I förra veckan spelade Richard Lindgren en låt som han skrivit på Chelsea hotel i New York. Förhoppningsvis spelar Cohen denna sång:

Leonard Cohen – Chelsea Hotel #2

I remember you well in the Chelsea Hotel
you were famous, your heart was a legend.
You told me again you preferred handsome men
but for me you would make an exception.

I en annan minnesvärd tråd har Morrica och jag försökt reda ut Cohens förhållande till traditionell manlighet. Vi försökte i alla fall och jag har inga illusioner om att konserten ska lösa gåtan – om det nu är en sådan.

“Krafttag mot skolk”?

Christer diskuterar Björklunds förslag på att skriva in antalet skolktimmar i terminsbetyget och det är en skoningslös granskning av retoriken. (Länk)

I min mailbox hittade jag ett mail från Björklund med titeln ”Krafttag mot skolk i skolan”.

Spännande, tänkte jag eftersom det är lite av ett specialområde för mig, men det visade sig handla om att man vill skriva in skolktimmarna i elevernas terminsbetyg!

Hur i hela världen kan man ha mage att kalla det ett ”krafttag”!? Det är ju som att jag skulle skriva en lapp till min sambo om att vi borde städa, och kalla det ett krafttag.

Missa inte diskussionen i kommentarsfältet!

Klicka - nu lyfter vi skolan!

På Sydsvenskans ledarsida skriver Henrik Bredberg om Björklunds lätt desperata kamp för att göra skolan till en valfråga och menar att Miljöpartiet gick i “flumfällan”. (Länk)

”Eleverna skall vara närvarande på lektionerna”, sade FP-ledaren.

En typisk björklundsk truism, som kanske bör tolkas så här:

Skolfrågan skall vara närvarande i valrörelsen.

DNSvDS säger jaLärare ratar förslaget

Fostransuppdraget – finns det?

Jag älskar att skryta om min arbetsplats och nu finns det även anledning. Anne-Marie tipsar om en nyutkommen antologi och hon presenterar Jonas Qvarsebos text på ett lockande sätt (Länk till Anne-Marie)

Det går också att ladda hem hela rapporten direkt (Länk till Mah i nytt fönster)

När jag läser Jonas sammanställning över hur fostransbegreppet har används under 1900-talet undrar jag om ordet fortfarande är användbart. Anne-Marie ifrågasätter om det verkligen är “den kommunikativa, kritiske, reflekterande demokratiske medborgaren”  som vi fostrar idag?  Bra fråga!

Mera Weber och en förtrollande afton

I några inlägg har vi diskuterat förtrollning och olika grader av rationalitet. I bakgrunden har den tyske sociologen Max Weber mullrat, men jag måste erkänna att det min bildning inom fältet är tunn. Be mig inte förklara skillnaden mellan Marx och Webers klassbegrepp.

Som vanligt erbjuder Wikipedia tröst (Länk) och jag inser att Foucault inte var den förste som försökte förstå maktens natur.

Weber var en av de sociologer som verkligen försökte studera maktens väsen och betingelserna för maktens utövande. Enligt Weber berodde en lyckad maktutövning till stor del på i hur hög grad en maktutövare kan få den underordnade att tro på legitimiteten i hans maktinnehav. De huvudsakliga grundvalarna för att göra anspråk på makt och motiven att underordna sig makten grupperar Weber i tre idealtyper;

(1) de rationella (2) de traditionella (3) de karismatiska legitimeringsgrunderna.

I det första fallet baseras auktoriteten på att de underordnade tror på legaliteten hos en fastställd ordning och på makthavarnas rätt att ge anvisningar för att upprätthålla denna ordning. I det andra fallet är auktoriteten grundad på tron på traditionens okränkbarhet och på legitimiteten i att på traditionellt sätt utse makthavarna. Den tredjeidealtypen, den karismatiska, grundar sig på den utomvardagliga hängivenheten för en helig person, hjälte eller annan förebild.

Begreppet “rationalitetens järnbur” lämnar mig inte oberörd. Jag borde nog ha läst lite mer sociologi.

Från det traditionella handlandet har man gått mer åt värde- och målrationellt handlande, från att legitimera makten traditionellt gör man det alltmer med hjälp av byråkrati och från de traditionella organisationsformerna har det vuxit upp alltmer byråkratiska organisationer. Detta ser han som en paradox, i och med att rationalitetens utveckling har inneburit stora framsteg i fråga om teknik och produktion, men har medfört en förlust för den existentiella grunden i människors liv.

Förra året belade jag bloggen och mig själv med solnedgångsförbud eftersom jag inte vill framstå som banal. Nu tänker jag att en välplacerad grill lyfter motivet till konstnärliga höjder.

Sporty Mats 1

Vi diskuterar kunskap i olika former och jag måste erkänna att det är ganska smärtsamt att erkänna att jag nog har tappat greppet. Apples videoredigeringsprogram iMovie kunde jag in i minsta detalj och tillbringade mycket tid med att lösa studenternas problem när de körde fast.

Nu är det nya versioner och nya möjligheter. Ingenting ser ut som det gjorde förr och jag är vilsen bland alla menyer och val. Samtidigt har jag en idé om att datorprogram är som cyklar – kan man ett kan man alla. Det är ganska skör position och jag tvingas snart bita huvudet av skammen och uppsöka hjälpavsnitten.

Följ med på en springtur genom den glesa granskogen i Vitaby!

Jag inser att det är lika lite kvar av mina videoredigeringskunskaper som av min grundkondition från den tidiga tonåren.

– And right here you start payin´… In sweat!

Om rätten att utvecklas tillsammans

Jag sneglar fortfarande lite avvaktande på den nya skollagen, men är nyfiken på hur den presenteras på Skolverkets hemsida. Det finns en broschyr som riktar sig till huvudmännen och en sammanställning av de viktigaste punkterna. Blandningen av komplicerad juridik och slagordsmässiga formuleringar gör mig förvirrad. Vad ska man säga om den här punkten:

  • Alla elever har rätt att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Det gäller även elever som lätt uppnår kunskapsmålen.
Juridik eller retorik?

Juridik eller retorik?

Är detta kontroversiellt? Finns det någon som tror att det funnits en hemlig socialdemokratisk plan att stoppa de begåvade barnen, men att de nu ska släppas fria “att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar” (vems förutsättningar skulle man annars utvecklas efter?)

Jag är misstänksam mot den här typen av vaga deklarationer och är rädd att själva rättighetstänkandet gör oss passiva. Ordet “tillförsäkras” som återkommer i presentationen är bekymmersamt i – passiva verbformer bör undvikas i min språkliga värld. Men jag anar att det finns en god vilja bakom formuleringarna och tror att detta är en del av  maktspelet mellan stat och huvudman.

Dessutom finns det en uppenbar risk att betoningen av den individuella aspekten förskjuter fokus från det som vi vet: lärande är ett socialt projekt. I  stället öppnas dörren för elitskolor och nivågruppering ner i åldrarna och jag misstänker att  det mesta går kanske att motivera utifrån den här nygamla “rättigheten”. Om jag kan hävda att vissa barn hindrar mitt barns utveckling – har jag då rätt att kräva att de avlägsnas?

Baksidan av rättighetstänkandet är att det ofta begraver målkonflikter under ett berg av retorik.



Jag ska bli artigare

Som lärare vill man gärna vara en förebild och föregå med det goda exemplet. Som förälder blir det en livsuppgift att förmedla normer till barnen och underlätta deras anpassning till samhällets konventioner.

Därför gjorde det lite ont när en nära anhörig, som har bott i England i fem år, skällde ut mig på grund av att jag frågade en okänd person om vägen UTAN att inleda samtalet med att be om ursäkt. Den här artigheten, som i mina svenska ögon framstår som lite tillgjord, var för henne helt avgörande i umgänget med andra människor.

Elisabeth Gerle skriver om vårt inbillade oberoende av omvärlden (Länk till Sydsvenskan) och det är svårt att inte hålla med henne.

Som ung glömde jag ofta att hålla upp dörren för den som kom efter. Tills jag bodde i Princeton i nio år. Plötsligt blev jag medveten om min oartighet. Insåg att alla sa ursäkta när de ville komma fram i snabbköpet. Sedan började jag irritera mig hemma i Stockholm. Istället för att säga ”ursäkta, jag ska av här”, stirrade folk på tunnelbanan tills man flyttade sig. Från Princeton minns jag ett samtal om svenskar som inte hälsar och inte ser varandra i ögonen när de möts. ”De är som folk som just flyttat in till stan”, sa en New York-bo. De är blyga och väjer undan med blicken. Men på landet hälsar alla. Däremot talar ingen med den okände i onödan. Så kanske finns en sorts lantlig blyghet bakom det ordkarga.

Skillnaden mellan stressen i London, där artigheten utgör ett nödvändigt glidmedel i det dagliga umgänget, och lantlivet på Österlen är naturligtvis stor. Men det finns ingen ursäkt att inte be om ursäkt. Gerle  driver tesen att det är skolans uppgift att odla fram goda vanor.

Brådska, blyghet eller en föreställning om att var och en klarar sig själv kan vara förklaringar till att svenskar ibland uppfattas som mer oartiga än andra. Men det handlar också om vanans betydelse. John Dewey (1859–1952) känd amerikansk filosof, psykolog och pedagog intresserade sig för lärandets villkor och myntade uttrycket ”learning by doing”. Precis som vi lär oss det språk som talas omkring oss så insuper vi de beteenden vi omges av. Dewey menade att både samhälle och individ har ett gemensamt intresse av att odla fram goda vanor.

Fast just idag har jag fullt upp att odla min trädgård.