Pojkars känslor i nya böcker?

Jag läser i senaste numret av tidningen Förskolan om nya böcker som behandlar pojkars känslor och blir nyfiken. Rubriken antyder ett essentialistiskt perspektiv – skulle pojkar ha en särskild sorts känslor?

Förra veckan presenterade Christian Eidevald en ännu inte publicerad undersökning om hur genuspedagogiken materialiserade sig på 86  förskolor som  fått bidrag av delegationen för jämställdhet i förskolan. Han beskrev två dominerande tolkningar som är svåra att kombinera.

Den första utgår från antagandet att könsneutralitet är eftersträvansvärt och att allt som av tradition skulle kunna kodas i traditionella kategorier bör tas bort – åtminstone till dess att barnet har blivit tillräckligt vuxet att göra egna mogna val.

Den andra vägen försöker belöna fram könsbrytande aktiviteter. Masserande pojkar och skrikande flickor dokumenteras av ivriga pedagoger som stoltserar med dessa bevis på den egna kompetensen. Väggarna fylls med troféer och barnen lär sig antagligen till sist vad som förväntas av dem. Risken finns att de blir en smula misstänksamma inför all denna sociala ingenjörskonst och väljer att leva ett  komplicerat dubbelliv. Jag har svårt att inte dra paralleller till 70-talets fredsfostran och Sven Melanders berömda dialog med en motsträvig flicka.

Åter till tidningen Förskolans 9/2010 (ingen länk) bokpresentation om pojkars känslor. Boken heter Kalle som lucia och handlar (inte helt oväntat) om en pojke som motarbetas när han försöker bryta mot en traditionell könsroll. Den här problembeskrivningen upprepas idag så ofta att den tycks har blivit en officiell förklaringsmodell. Billy Elliot-syndromet griper omkring sig och Sveriges förskollärare definierar sitt pedagogiska uppdrag som att pojkarna måste räddas från den förhatliga mansrollen. Världens balettscener ropar efter dessa viga och disciplinerade gossar?

Utifrån det här perspektivet är det kanske bäst om manliga pedagoger inte klampar in och stör de ömtåliga processerna.

Den skånske zombien

Ibland befinner jag mig långt ute i periferin, Just nu tycks det rasa en strid på DN:s och Svd:s debattsidor om förstatligandet av skolan och Mats Gerdau summerar åt mig. DN Debatt.

Länk

Det verkar som om den här frågan skär rakt över partigränser och jag delar gärna åsikt med moderata utbildningspolitiker.

Det är väldigt talande att endast 1 procent lyfter förstatligande som en av de viktigaste åtgärderna. Nu borde vi kunna lämna den tröttsamma diskussionen bakom oss. Men det gör inte det mindre lärarfacket LR, som skriver på SvD Brännpunkt i stället. Det verkar inte riktigt som om LR hängt med i vad som nu händer, för det de säger sig efterlysa – ökat statligt ansvar – pågår redan i högt tempo. Jag säger bara Skolinspektionen, ny skollag, ny läroplan, Lärarlyftet, ny Gymnasieskola…

Metta Fjelkner vandra den ofrivilliga komikens törnbeströdda väg:

Men nu är landets lärarkår enig om att staten måste ta ett ökat ansvar för skolan.

Jag tror inte Fjelkner vet vad “enig” betyder. Däremot kan ordföranden ha gått vilse i utbildningsministerns retoriska skola.

Professor Persson påpekar…

Eller: Min vän Sven gör det igen…

Äsch – det här inlägget börjar verkligen inte bra. Jag försöker igen:

I dagens Sydsvenska sammanfattar professor Sven Persson det komplicerade läget i friskolefrågan.
Länk

På en strukturell och samhällelig nivå kan vi konstatera att den viktigaste enskilda faktorn för att en elev skall lyckas i skolan är att hon eller han har föräldrar med hög utbildningsnivå.

Samtidigt försöker forskningen hitta faktorer som visar att lärare och skolans inre arbete faktiskt gör skillnad. Som lärarutbildare är jag tacksam för att någon intresserar sig för frågan om kompetens och jag tror att de fackliga organisationerna gärna lyfter yrkesskicklighetens betydelse. Risken finns att forskningens romantisering av framgångsfaktorerna samtidigt legitimerar den ökande segregationen. I sagans form rider enskilda lärare  och modiga lärare ut och hugger huvudet av draken.

Lärare med goda ämnesdidaktiska kunskaper, som lyckas skapa ett gott socialt och emotionellt klimat i klassrummet, och som utformar undervisningen utifrån elevers förståelse av ämnet, visar sig vara de lärare som kan göra skillnad.

Skolan är ett ideologiskt och politiskt projekt, och forskningen ger inte lösningarna på hur problem och möjligheter skall hanteras.

De motstridiga förväntningarna på forskningens betydelse blir väldigt uppenbara i en tid då Skolverk och regering allt mer efterlyser evidensbaserade metoder och tron på generaliserbar kunskap breder ut sig.

Svens slutkläm är en smula vag – och jag önskar att han var mer precis:

Däremot efterlyser jag en politisk diskussion som grundar sig på samlade kunskaper om samhällsfaktorer, lärares kompetens och skolans inre arbete.

Det är verkligen en svettig fråga och jag  tror att diskussionen hotar att explodera i ansiktet på det parti som vågar driva frågan om friskolornas existens på allvar.

Skolverket skojar till det

En ny rapport betonar vikten av studievägledning till barnen. Antagligen är det bara Skolverket som tror att sorteringssamhället handlar om information. (DN

“Det är mycket angeläget att elever får allsidig och saklig information så att de förstår vad valen innebär och vilka konsekvenser deras val kan få”, skriver Helén Ängmo, tillförordnad generaldirektör på Skolverket, i en kommentar.

I dag måste elever redan i grundskolan noga planera sina val för att ha en chans att komma in på attraktiva högskoleutbildningar, skriver Skolverket.

Elever i årskurs fem kan till exempel få extra meritpoäng om de väljer att fördjupa sig i matematik eller språk. Dessa meritpoäng kan senare bli avgörande om konkurrensen är hård.

Jag vet inte om det är naiviteten eller cynismen som är mest stötande.

Lasse liten – den förlorade versen

Jag är fortfarande inte säker på vad Zackarias Topelius försökte säga oss med sin sång om Lasse liten. Det är lättare att första Mikael Wiehes budskap.

Hoola Bandoola Band – Rocksamba

Dom säger, Lasse är så liten
och hela världen är så stor
så det bästa, han kan göra
är att stanna där han bor
och allt är så komplicerat
att man ska akta sej för att tro
att man kan fatta det
Eller begripa det…
Men vi har sagorna på vår sida
just för det att vi är små
Och får man litet hjälp att tyda texten
blir det lättare att förstå
Och vi har Mästerkattens stövlar
gömda i vår garderob
ifall vi behöver dom

 - Bra spelat Peter!

- Bra spelat Peter!


Fredrik Ekelund sammanfattar i Sydsvenskan

Alienating millions of kids…

Sir Ken Robinson reder ut begreppen. Det är verkligen en föråldrad skola som vi försöker lösa framtidens problem med.

I Sydsvenskan kritiserar en hjärnforskare och pedagogikforskare från ett annat håll. Inte riktigt med samma briljans. Länk

Tack för tipset Håkan!

Surfa lugnt – över min döda kropp…

D 138 - taket

D 138 - taket

Stiftelsen Surfa lugnt erbjuder ett generöst material för den som vill studera barns och ungas liv på nätet. Jag ska föreläsa om digitala mötesplatser nästa vecka och hittar en färdig powerpoint med manuskript till:

Fler vuxna behöver finnas i barns och ungas nätvardag! Därför vi har tagit fram föreläsningsmaterialet ”40 minuter om ungas nätvardag” som vänder sig till vuxna med råd och tips för ökad delaktighet.
Du kan ladda ner föreläsningen här och använda den i sammanhang där vuxna möts, till exempel under föräldramöten inom skola och föreningar, på studiecirklar och temadagar eller andra evenemang. Materialet består av en PowerPoint-presentation inklusive talmanus som är utformad så att vem som helst som känner engagemang kan genomföra presentationen.

Ladda ner föreläsningsmaterialet här:
Talmanus: 40 minuter om ungas nätvardag
Power Point-presentation: Föreläsning 40 min om ungas nätvardag

Eftersom jag är en ganska lat person frestas jag att använda föreläsningen rakt av, men efter att ha läst några sidor känner jag tungan krylla sig i munnen av all välmenande moralism.

Det kommer inte hända att jag läser upp den texten. Någon lärarstolthet har jag fortfarande.

D138 - väggen och klockan

D138 - väggen och klockan